Peter Hultqvist har gjort gemensam sak med Litauens försvarsminister Juozas Olekas genom en debattartikel publicerad av Göteborgs-Posten. Det är inte säkert att detta var ett särskilt klokt beslut. Militära så kallade samarbeten kan Sverige ha med andra länder, utan att det går ut över vår alliansfria position (även om de i varje enskilt fall måste kritiskt bedömas och säkerhetspolitiskt utvärderas). Men en helt annan sak är att i den internationella politiken binda sig till andra länders hållning.
Det är det senare som sker i den nu aktuella debattartikeln. Företrädare för Sveriges och Litauens regeringar lanserar där en utrikespolitisk linje med en profil som skiljer sig från flera näraliggande staters, med ett ensidigt fokus på den ryska statens agerande i Ukraina. Vi har intill tjatighetens gräns sagt på denna sajt att detta agerande är otillåtet och folkrättsstridigt. Men detta kan inte få lov att vara den överordnade frågan i vårt lands utrikes- och säkerhetspolitiska bedömanden. Ty det är ingalunda säkert att Rysslands aggression i Ukraina och annektering av Krim (svenska ministrar säger hela tiden: ”olagliga/illegala” annektering – när blir annektering laglig, acceptabel?) utgör det främsta hotet mot Sveriges och Europas säkerhet.
Inbördeskriget i Syrien – som inte bara Ryssland lagt sig i! – har sedan flera år tillbaka medfört stora påfrestningar på stabiliteten och säkerheten i alla Europas länder, och detta är i sin tur en direkt följd av vissa makters aggressiva och folkrättsvidriga agerande, i Afghanistan, Nordafrika och Mellanöstern. (Den som vill ha god inblick i realiteterna i dessa krigsdrabbade områden, med åtta militära konflikter pågående i närtid, rekommenderas Patrick Cockburns senaste bok Chaos and Caliphate. Jihads and the West in the Struggle for the Middle East. New York & London: OR Books 2016.) Detta drama spelas ned av Hultqvist och Olekas. Det som händer i Syrien är ”fruktansvärt”, skriver de, men genom sina konsekvenser för den internationella styrkebalansen har det också konsekvenser för säkerhetssituationen i vår del av världen. Terrorismen är ett akut hot. Man har svårt att se att detta skulle emanera huvudsakligen eller alls från Ryssland.
Rysslands handlande är naturligtvis dubbelbottnat (liksom den forna huvudfienden USA:s och diverse länders). Men genom att blåsa upp den ukrainska tragedin och göra den till essensen i omvärldens relationer med Ryssland bortser man från att Ryssland i skilda sammanhang har spelat och spelar en positiv roll för världsfreden genom samverkan med andra länder. Detta blev tydligt i de förhandlingar som ledde till flerpartsöverenskommelsen med Iran om detta lands atomenergiprogram – ett förhållande som exempelvis Hans Blix har framhävt som en ljuspunkt i världspolitiken. Också mellan Ryssland och Sveriges närmaste grannland Finland har avtal slutits rörande gränskontroller och annat som stärker förtroendet mellan regeringarna i dessa bägge stater. Svartvitmålningen av Ryssland som internationell aktör har Sverige ingen anledning att medverka till. Den gynnar inte våra nationella intressen, vår säkerhet.
Inte heller står den i särskilt god överensstämmelse med vissa andra europeiska länders – EU-staters – attityd till Ryska federationen. Att det alliansfria Sverige skulle sälla sig till det mest antiryska lägret i Europa känns både verklighetsfrämmande och riskabelt.
Slutligen. Att ”demokrati, mänskliga rättigheter och rättstatlighet utgör basen för en förutsägbar europeisk säkerhetsordning” (Hultqvist och Olekas) låter vackert och respektabelt. Men faktum är att dessa principer ingenstans är oomstridda, ens i Europa. Medborgerliga rättigheter inskränks med olika motiveringar, till exempel skyddet för individers säkerhet. Detta kan vara både diskutabelt och befogat. Men arbetet för relationerna stater emellan får inte bygga på vare sig ideologisk sam- eller tvesyn eller olikheter i staternas inrikespolitiska förhållanden. Att exempelvis Litauen år 2009 införde en lag som försvårade läget för landets homosexuella, kan inte vara anledning för Sverige såsom mera tolerant mot sexuella och andra minoriteter att vara särskilt restriktivt i umgänget med det landet. Tvärtom bör det tala för särskilt goda förbindelser mellan dessa bägge länder.