Serhii Plokhys bok The Russo-Ukrainian War. The Return of History (W. W. Norton & Company) gavs ut i maj 2023. Författaren anser att ”det är dags att lära av historien genom att sätta aktuella händelser i ett sammanhang, både historiska och geopolitiska, för att förstå deras rötter, förutsäga utfall och försöka få slut på våldet”.
Kriget började inte den 24 februari 2022 utan den 27 februari 2014, när ryska väpnade styrkor beslagtog byggnaden där Krims parlament huserade. Enligt Plokhy har den nuvarande konflikten på många sätt drag av ett gammaldags imperialistiskt krig som förs av ryska eliter, som ser sig själva som arvtagare till det ryska imperiets och Sovjetunionens stormaktsexpansionistiska traditioner.
Den 25 december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera, samma månad som Ukraina höll en folkomröstning om folket ville ha oberoende. 92 procent svarade ja på den frågan. I Donbass var det 84 procent som önskade detsamma. På Krim, med en rysk majoritet, stannande majoriteten på 54 procent. Omröstningen kom som en chock för Gorbatjov men inte för president Boris Jeltsin, som skulle komma att erkänna ukrainskt oberoende och träffa Ukrainas snart valde president Leonid Kravtjuk. Sovjetunionen ersattes av Samväldet av oberoende stater.
Författaren ger en historisk bakgrund, som liknar den som han gav uttryck för i The Gates of europé. A History of Ukraine (2017). Här visas att Putin inte vet vad han talar om, när han inför invasionen av Ukraina i februari 2022 hävdade att det var bolsjevikerna, Vladimir Lenin i synnerhet, som hade skapat en ukrainsk stat. Plokhi påpekar att det ukrainska parlamentet (Rada) hade förklarat Ukrainas självständighet samtidigt som man gick med i den anti-bolsjevikiska alliansen tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. I kriget kom bolsjevikiska trupper att massakrera Kievs befolkning och dödade hundratals om inte tusentals av dess medborgare. Folkrepubliken återställdes när tyskarna drog sig tillbaka från Ukraina sent 1918.
Den ukrainska historien under Stalin-tiden skildras övertygande. Och 1954 kom Krimhalvön att överföras från Ryssland till Ukraina, orkestrerat av Chrusjtjov.
Och efter Sovjetunionens upplösning kunde konstateras att de nya statsgränserna för de före detta sovjetrepublikerna lämnade cirka 30 miljoner etniska ryssar och rysktalande medborgare av andra nationaliteter, som förknippade sig huvudsakligen med Ryssland, utanför Ryska federationens gränser. Något som orsakat ett antal krig i Rysslands närhet, konstaterar Plokhy.
Det ryska ”återtagandet” av Krimhalvön 2014 skildras klargörande. Däremot är beskrivningarna av varför fredsavtalen Minsk I och Minsk II från samma år inte kom att efterlevas något oklara. All skuld läggs här på företrädare för utbrytarregionerna Donbas och Luhansk.
President Zelenskyj kom att i maj 2019 vinna en jordskredsseger med 73 procent, efter att ha lovat fred.
I början av 2022 träffade chefen för Zelenskyjs presidentadministration, Andrii Yermak, Dmitrij Kozak, chef för Putins presidentadministration, för att förhandla fram en lösning på Donbass-konflikten. Media rapporterade om deras misslyckade samtal, men de informella samråden fortsatte, vilket resulterade i ett utkast till avtal där Ukraina försäkrade Kreml att man inte skulle gå med i Nato.
I boken noteras att Dmitrij Kozak misslyckades med att övertyga Putin att acceptera Ukrainas försäkringar att inte gå med i Nato. I stället ringde Kozak upp Yermak och krävde kapitulation. ”Yermak svor och lade på.” Förhandlingarna var över.
Något förslag på hur man kan “försöka få slut på våldet” finns inte i boken.
För att få en mer allsidig, men lika nedslående skildring, rekommenderas historieprofessorn Paul D’Anieris bok Ukraine and Russia. From Civilized Divorce to Uncivil War (Cambridge University Press 2023) som anmälts här https://www.alliansfriheten.se/ryssland-och-ukraina-en-uppfoljning/