”Förakta ej tidningarna! En papperslapp, uppkastad i luften, visar dig hvart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra.” – ”Historici kunna bestickas; men historien förblifver obesticklig.” – ”Man bör förse soldaten med en käpp, att han må kunna försvara sig, om någon kommer och vill taga geväret ifrån honom.” Henrik Bernhard Palmær, Eldbränder och gnistor (1886)
Den föregående veckan började med ett ”Hurra!” från den församlade svenska journalistkåren i Vilnius, när det visade sig, att Turkiet efter ytterligare medgivanden från Sveriges regering gett upp sitt motstånd mot att godkänna svensk anslutning till militäralliansen Nato, alltmer sällan kallad Atlantpakten.
Malin Krutmejer på kultursidan i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad häpnade, eller gjorde hon det? Alla var euforiska. I SVT:s direktsändning ”darrade” programledarens röst, och ”den politiska kommentatorn Mats Knutsons stämma var tjock av rörelse.” ”Det var som om Sverige vunnit Eurovision Song Contest”, suckade hon.
Och historien skrevs om.
Svenska Dagbladets inrikesskribent Torbjörn Nilsson passade på att ge läsekretsen en liten lektion i publicistisk anpasslighet (12/7). Svensk Nato-anslutning är den logiska följden av att Sverige under de senaste två hundra åren varit varken neutralt eller alliansfritt, menar han. 1812 års politik och Karl XIV Johans deklaration 1834, att Sverige, en småstat, ställde sig neutralt i förhållande till dåtidens stormakter, är nys, förklarar han.
Exempel:
”Karl Johans son Oscar skickade trupper till danskarnas hjälp mot tyskarna 1848, och slöt försvarsavtal med britter och fransmän 1855. Hans son Karl bildade allians med danskarna 1863.”
Det där är allt en förvanskning av Herman Lindqvistska dimensioner.
Vad hände 1848? I maj det året slöts en militärkonvention mellan Danmark och Sverige-Norge. 6000 svenska soldater fördes över till Fyn. Dessa kom aldrig i strid och drogs snabbt tillbaka. Vapenvila ingicks i Malmö i augusti 1848 med Sverige en medlarroll. När Danmark närmare ett år senare återupptog fientligheterna mot Preussen (”tyskarna”), motsatte sig Oscar I detta bestämt. 243 svenska frivilliga hade deltagit på dansk sida; åtta av dem stupade.
Militärhistorikern Lars Ericson Wolke skriver:
”I den brittiskmedlade preliminärfred som slöts i Berlin i julin1849 beslöts att södra Slesvig skulle besättas av preussiska trupper och norra Slesvig av svenska och norska trupper. I slutet av augusti började de 4000 svensk-norska soldaterna anlända till Slesvig, och bland det första de fick göra var att slå ned kravaller mellan danskar och tyskar i Flensburg. Denna truppstyrka i Slesvig utgjorde vad man kan beteckna som Sveriges första internationella fredsbevarande insats.” (Från dansk krigstjänst 1848–1849. Gustaf Envalls dagbok och Carl Fredrik Gripenbergs berättelse. Utgivna genom Lars Ericson Wolke. Stockholm 2021, s. 28. Kungl. Samfundet för utgivande av skrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 43.)
Fredsbevarande styrka – ingen militärallians.
Hur var det då med novembertrakten från 1855? Den var ett försök från svensk-norsk sida att mota ryska aktiviteter i Östersjön under Krimkriget med undsättning från franskt-brittiskt håll. Redan i början av 1856 var kriget över, med rysk förlust. Traktaten var ingen regelrätt allians, den var en viljeyttring som inte blev varaktig.
När Karl XV, som hade sikte på Danmarks vacklande tron, i senskandinavistisk anda ville, att Sverige-Norge skulle inskrida på dansk sida i nästa kraftmätning med Preussen, hölls han starkt tillbaka av sin regering med finansministern Gripenstedt i spetsen. Tanken föll. Ingen allians och ingen intervention. I detta fall var neutraliteten orubbad.
Man bör inte blanda bort korten. Alliansfrihet handlar om att inte fördragsmässigt ansluta sig till ett block av makter och till detta överlämna delar av den statliga suveräniteten. Detta har ingen gång förekommit under de gångna två seklerna – förrän i samband med den så kallade Nato-processen, och då har det skett etappvis. Avsteg från strikt neutralitet har gjorts, och det är en annan sak. Så skedde under andra världskrigets nödlägen, men där var ju syftet inte att Sverige skulle delta på den ena eller andra sidan utan att landet skulle hållas utanför krigshandlingarna. Det var fredspolitik. Den politiken var framgångsrik.
Eftergifter av annat slag gjordes under kalla kriget. Det var i bägge fallen fråga om en balansgång. Alliansfriheten anfrättes inte. Den upprätthölls av ett starkt inhemskt totalförsvar och vilade på respektingivande förbindelser med stormaktsblocken. Aktivisterna hölls på mattan. Prioritet nummer ett: Sverige skulle inte ut och slåss.
Mycket av detta arv är nu förskingrat.
Ylva Nilssons eftertänksamma kommentar i Expressen någon vecka senare (16/7), återgiven på denna sajt, utmynnar i ett realistiskt bedömande av vad Vilnius-mötet och den väpnade alliansfrihetens uppgivande betyder för det lilla europeiska landet, när den styrande makten i den krigsberedda Västalliansen å sin sida ställer in sig på en drabbning på andra sidan klotet. ”USA vill”, sammanfattar hon, ”att Nato planerar för konflikt i en helt annan världsdel än den som militäralliansen skapades för – och då är det vad Nato gör”.
Så mycket för omhuldade försvarsgarantier, enligt artikel 5.
Frågan är då, uttryckt på annat sätt: Har Natos amerikanska kärnvapenparaply över Europa numera ersatts av – en käpp? Och är detta vad Sveriges ansvariga vill?