Det håller på att smyga sig in en lögnfaktor i den svenska ”Nato-debatten”. Först hette det att Sverige inte var militärt alliansfritt, utan ”allianslöst”: ty det saknade allianstillhörighet! Nu heter det att Sverige redan har ”lämnats alliansfriheten”, nämligen genom den så kallade solidaritetsförklaringen. (Moderaterna Hans Wallmark och Karin Enström i Aftonbladet 11/4.)
Solidaritetsförklaringen är sannerligen problematisk för den som vill hålla Sverige utanför alla krigiska förvecklingar, och den bör snarast upphöra att ingå i den säkerhetspolitiska arsenalen. Men än mer problematiskt för den parlamentariska oppositionen, som yrar om att Sverige sedan 2009 bedriver ”solidaritetspolitik”, är det faktum att landet har en regering som håller fast vid alliansfriheten i politiska uttalanden, dag ut och dag in.
Faktum är ju att ”solidaritetsförklaringen” (SF), ett felgrepp, drevs fram just därför att alliansfriheten formellt och reellt bestod: hade Sverige ingått som medlem i militäralliansen Nato hade den ju varit helt obegriplig, överflödig. Den sågs av många som ett substitut för Nato-medlemskap. Ändå drivs medlemskapsfrågan med liv och lust av SF:s främsta uppbackare! Det är schizofrent, möjligen desperat. Den nuvarande regeringen kommer av allt att döma inte att föra in Sverige i Nato. Vad man därtill kan hoppas på är att den omprövar solidaritetsretoriken. Det vore onekligen ett nederlag för oppositionen.
Denna är missnöjd inte bara med Sveriges regering, vilket möjligen kan sägas vara dess skyldighet, utan framförallt med Finlands regering. Där har såväl president som försvarsminister i den borgerliga treklöverregeringen försäkrat att Finland inte har någon som helst avsikt att militärt engagera sig för Baltikums sak (vilket vore den främsta praktiska konsekvensen av den svenska SF). Med Sauli Niinistö som statschef under ännu en mandatperiod kommer Nato-optionen med stor säkerhet inte att utlösas; hans främste utmanare Matti Vanhanen, centerpartist, har också avvisat den som praktisk politik. En av Vanhanens företrädare som statsminister, Esko Aho, också centerman, verkar aktivt för den finska industrins östkontakter och låter nu invälja sig i styrelsen för en stor rysk bank. På den kanten finns inget intresse alls av att ytterligare försämra de finsk-relationerna genom ett Nato-medlemskap. Den tidigare finske statsministern Paavo Lipponen säger egentligen samma sak genom att påyrka ökad mellanstatlig samverkan i den arktiska regionen.
I detta läge vill således somliga moderater att Sverige ska gå en annan väg än Finland! De gör allt för att misstänkliggöra Finland som en trovärdig partner för oss. Finland, vars försvarsberedskap österut är den främsta i hela Norden och i hela Östersjöområdet, skulle vi nu säga adjö till? (En svensk centerkvinna har nyligen i en riksdagsinterpellation – 2015/16:549 – angripit den finska positionen, och indirekt sina egna partikamrater i grannlandet.) Man får tyvärr vara beredd från mera politisk smutskastning från den kanten. Norrmännen å sin sida, som märker hur osäker deras egen Nato-anknytning är, har nu börjat kasta sina ögon på den finska försvarsmodellen, lågteknologisk och även kostnadseffektiv.
Ingenting kan ersätta den egna försvarskraften. Tänk bort Nato och utfärda fortsättningsvis inga försäkringar om att vi ska komma till grannars stöd!