Ambassadör Staffan Carlssons bok om Dag Hammarskjöld, Helgon och maktspelare, är inte bara en dokumentär om Hammarskjölds roll i den internationella politiken efter andra världskriget.
Boken är intressant av flera skäl. Staffan Carlsson ger unika inblickar i för Sverige viktiga skeenden. Den rekommenderas därför att läsas. Samtidigt finns det anledning att kritiskt granska vissa delar.
Boken har två överordnade ställningstaganden: för Nato och mot alliansfriheten samt mot Sovjetunionens inflytande i tredje världen.
Olle Svenning tar upp detta i en klarsynt recension i Aftonbladet, med aspekter som inte lyfts fram tydligt av andra presentatörer av boken.
Det är ingen hemlighet att Staffan Carlsson varit motståndare till den svenska alliansfriheten och förordat Nato. I en debattartikel i Svenska Dagbladet redan 2017 skrev Staffan Carlsson tillsammans med flera andra: ”Att gå med i Nato är det mest självklara nu.”
Det var bland annat ambassadörer som under hela sina karriärer haft uppgiften att förklara och försvara svensk alliansfrihet men som uppenbarligen inte (aldrig?) trott på den och först senare efter pensionering gått ut offentligt och angripit den svenska linjen.
De skriver bland annat:
”Argumentet att ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära en total omvälvning av det säkerhetspolitiska mönstret är […] missledande. Vi har redan tagit ställning. Vi skulle i händelse av kris och krig av Ryssland betraktas som ingående i fiendelägret från första början. Den handlingsfrihet som ofta används som argument för den nuvarande säkerhetspolitikens fastklamrande vid alliansfriheten är bara en tom fras.”
Som argument mot alliansfriheten är det inte övertygande. Spänningen i närområdet var minst lika stor under Kalla kriget med Sovjetunionens massiva militära närvaro i Östersjön och invasionerna i Ungern och Tjeckoslovakien. Snarare tyder det på en uppfattning man har närt vid sitt bröst under många år.
För att ifrågasätta den svenska traditionella linjen kunde Staffan Carlsson inte undgå att ta upp dess främste företrädare, utrikesminister Östen Undén. Undén får ideliga nålstick som dogmatisk, gammalmodig och alltför östvänlig.
Denna hållning lyser igenom, som Olle Svenning skriver, i Staffan Carlssons bok. Han använder Hammarskjöld som redskap för sin uppfattning: ”Staffan Carlsson kidnappar Dag Hammarskjöld för att driva in Sverige i försvarsalliansen.”
Vad gäller Hammarskjölds insatser som FN:s generalsekreterare beskriver Carlsson de framgångsrika medlingsinsatser för att få ut amerikanska militärer ur fångenskap i Kina och avtalet som får slut på Storbritanniens och Frankrikes invasion under Suezkrisen.
Med insatsen i Kongo blir dock bilden en annan. Kongos premiärminister Patrice Lumumba målas upp som en fanatisk, oresonlig och halvt galen person som Väst inte kunde stödja.
Men det var knappast dessa påstådda egenskaper som avgjorde USA:s, Storbritanniens, Frankrikes och Belgiens fientliga inställning till Lumumba.
Patrice Lumumba var en av grundarna av Kongos Nationella rörelse. Vid det första fria valet i maj 1960 blev rörelsen det största partiet och Lumumba utsågs till premiärminister av det nyvalda parlamentet.
Först hälsades han av Väst som hoppades att han skulle låta det utländska ägandet av Kongos naturtillgångar fortsätta.
Men snart förbyttes inställningen. Själva överlämnandet av makten skedde den 30 juni 1960 i huvudstaden Leopoldville. Vid ceremonin inledde Belgiens kung Baudouin med ett tal som förhärligade kolonisationen. ”Kongos oberoende är resultatet av de insatser som gjordes av den geniale kung Leopold den andre.” Han förmanade kongoleserna att inte reformera det koloniala systemet och inte alltför snabbt ersätta det av belgarna inrättade styrelsesättet.
Premiärminister Lumumba svarade direkt i sitt tal:
”Vi kommer att se till att detta lands rikedomar kommer dess barn till nytta. Vi kommer att gå igenom alla tidigare lagar och stifta nya som skall bli ädla och rättvisa.”
Lumumba gjorde sedan en genomgång av kolonialismen och förtrycket av det kongolesiska folket.
Talet avbröts åtta gånger av applåder från de församlade kongoleserna. De belgiska representanterna, västdiplomaterna och företaget Union Minière, som ägde gruvorna i provinsen Katanga, reagerade omedelbart. I ett slag blev det klart för dem att Lumumba stod för en nationell politik att hålla samman landet och att han inte skulle låta utländska intressen få fortsätta att härja fritt.
Det var grunden för Eisenhowers krav att Lumumba skulle elimineras.
Olle Svenning skriver om mordet:
”FN gav inte Lumumba tillräckligt personskydd. När han och två medarbetare begav sig till Katanga gick de mot döden.”
Det är sant, men det var värre än så. Det var inte bara det att FN gav otillräckligt stöd. Det var en medveten politik.
Som Olle Svenning säger finns det något paradoxalt och märkligt oskuldsfullt med Staffan Carlsson och hans skildring av europeiskt och amerikanskt våld, rasismen, den kapitalistiska exploateringen och de systematiska morden under Kongos kamp för frihet. Vad gäller själva mordet är Carlsson kortfattad:
”FN-styrkan hade inte ingripit trots att den skulle kunnat göra det när den kongolesiska regeringens säkerhetsstyrkor i början av december [1960, min anm.] hunnit upp den flyende Lumumba.”
Ludo de Witte har klargjort hur det gick till i sin bok The Assassination of Lumumba (Verso, London, 2001).
Lumumba lyckades fly ur sin husarrest och försökte nå Stanleyville som kontrollerades av de nationella styrkorna. Men innan han nådde fram tillfångatogs han och sattes i fängelse i Leopoldville. FN gjorde ingenting för att skydda honom. Befälhavaren för FN-trupperna, den svenske generalen von Horn, hade uttryckligen i en order förbjudit sina styrkor att ingripa. Ordern var främst riktad till FN-trupper från Ghana som man visste sympatiserade med den nationella rörelsen. Den tillfångatagne premiärministern flögs i januari 1961 till sina fiender i Katanga. Svårt misshandlad fördes Lumumba och två av hans nära medarbetare Maurice Mpolo och Joseph Okito av planet på flygplatsen i Elisabethville och överlämnades till sina bödlar. Svenska FN-trupper fanns på plats men rörde inte ett finger för att skydda den lagligt valde premiärministern. Lumumba och hans medarbetare misshandlades och sköts till döds den 17 januari av Tshombes gendarmer under ledning av belgiska militärer.
Staffan Carlsson vinklar afrikanska ledares syn på Lumumba. Han var en förkämpe mot kolonialism, men Carlsson ifrågasätter den bilden. Han refererar till ett brev som Hammarskjöld skrev till en av sina medarbetare där han uppger att Ghanas ledare Kwame Nkrumah i samtal med honom skall ha behandlat Lumumbas öde som en ”episod”.
Det säger dock knappast något om hur Nkrumah uppfattade Lumumba. Någon ”episod” kan han inte ha tyckt att mordet var.
Omedelbart efter det att mordet blev känt höll Nkrumah höll ett tal i radio till sitt folk:
”Någonstans i Katanga i Kongo har tre av våra bröder i befrielsekampen bragts om livet. Det finns många oklara saker kring deras död men en sak är kristallklar. De har blivit mördade för att FN, som Patrice Lumumba själv som premiärminister hade inbjudit till Kongo för att bevara lag och ordning, inte bara misslyckades med att upprätthålla lag och ordning, men också förvägrade den lagliga kongolesiska regeringen varje möjlighet att skydda sig själv. Historien känner många fall där statens ledare mördats. Mordet på Patrice Lumumba och hans två kolleger är emellertid unikt genom att det är första gången i historien som den laglige ledaren i landet har dödats med det tysta medgivandet från en världsorganisation som ledaren satte sin tillit till.”
Patrice Lumumba räknas som en av de stora nationella ledarna i den koloniala frigörelsen efter andra världskriget, tillsammans personer som Nasser, Nehru, Nkrumah och Sukarno.
Det var när Lumumba deklarerade avsikten att nationalisera naturrikedomarna som Väst beslöt att ingripa mot honom. Det betydde ingenting att han var demokratiskt vald, och inte heller betydde hans personliga egenskaper något. På 50- och 60-talet konspirerade CIA mot alla ledare i de forna kolonierna om de slog in på nationaliseringens väg. Några exempel: År 1953 organiserade CIA en kupp mot Irans valde premiärminister Mossadeq då han ville nationalisera oljan. Attentaten för att mörda Fidel Castro började då han deklarerade nationalisering av de utländska tillgångarna.. Mordet på Lumumba ingår i den reaktionära traditionen.
Anmärkning. – Läs också: Mordet på Lumumba som tidigare publicerats på den här sajten.