[…] Den militära personalen liksom förbanden har ökat ytterst marginellt sedan 2015. Målet om tre självständiga brigader nås inte genom att dela knappt två med tre. De civilanställda däremot har ökat kraftigt. Om vi analogt med ovan lyfter in kustbevakningen på spelplanen så kan vi tredubbla ”marinens” fartygsantal. Den fysiska statusen på dagens officerare, soldater och sjömän är dessutom som en följd av rekryteringsproblem, ålderspyramid och kön, sådan att redan förflyttning är en utmaning, ett av stridens grundelement (rörelse).
Försvaret har alltför länge tillåtits utvecklas planlöst. Sedan tanken om ett avhållande nationellt invasionsförsvar baserat på allmän värnplikt avisades har förvirringen varit närmast total inom detta (då) särintresse. Återtagande möter oerhörda utmaningar, redan folkförsvarstanken blir inte återuppstånden med en värnplikt i realiteten omfattandes några procent och där många invandrare varken är imponerade av militär eller nu Nato och därtill upplever att det Sverige de ska försvara(?) inte vill ha dom kvar.
Inte heller högskolestuderande har högre preferenser åt detta håll då ersättningen inte är konkurrenskraftig ens inom offentlig sektor. Risken är att basen kommer att bestå av lågutbildade annars arbetslösa och att försvaret med denna modell fortsätter likt ett arbetsmarknadspolitiskt experiment med 8-års-anställningar, ett experiment där indelningen (3 BS) av officerare utgör ännu en starkt försvårande omständighet. En liten tillfälligt sammansatt och mindre skickad samt splittrad yrkeskår riskerar att bli det nya utfallet.
Frågan är om Nato är lösningen för en sådan organisation, en organisation som sedan länge inte får fram uniformer, kängor eller tältspisar?
Men väl sablar! Lä artikel