I en ledare den 27 juli anklagar DN:s ledarskribent Arvid Åhlund oss för att i en artikel som publicerats av den ansedda tidskriften Foreign Policy fabricera om Sveriges Kinapolitik.
Han gör det genom att misstolka vad vi säger och avleda läsarens uppmärksamhet till frågor som är perifera i förhållande till vårt huvudargument.
Åhlund menar att Kinas tidigare ambassadör i Sverige, Gui Congyou, spelade en central roll i att förändra den svenska allmänhetens syn på den kinesiska regeringen i negativ riktning. Detta är sannolikt helt sant. Men den dynamik som vi diskuterar i vår artikel är inte attityden mot Peking i allmänhet, utan vad som har drivit opinionen så långt att många i dag skulle kunna tänka sig att stödja USA i ett krig mot Kina om Taiwan.
Vår huvudsakliga poäng är samtidigt att de kinesiska övertramp som Åhlund tar upp, och som även vi ser mycket allvarligt på, vare sig kan förklara eller rättfärdiga den stora omsvängningen i Sveriges säkerhetspolitik gentemot Kina. En omsvängning som också har gjort den svenska linjen radikal i ett västeuropeiskt perspektiv.
Åhlund undviker att ta upp de fakta vi citerar som visar hur den senaste rapporten från försvarsberedningen, i en inte oviktig detalj, bryter med stora delar av Europa. I Sverige definieras Kina enbart som ett hot, medan andra erkänner Kina som en konkurrent och rival – men även en oundviklig partner när det gäller ödesfrågor som klimatförändringar. Läs artikel