Ulf Kristersson visade upp en glättig attityd redan efter uppgörelsen med Turkiet vid Natos toppmöte Vilnius i juli. Utan att blinka deklarerade statsministern att allt var klart: ”Turkiet ska ratificera inom kort och alla förväntar sig en snabb process. Vi förväntar oss att även Ungern gör detsamma” (regeringen.se 11/7).
Nu vet vi att det var en villfarelse. Inget är påskrivet, vare sig i Ankara eller i Budapest. Regeringen tog ut segern i förskott i Vilnius.
Den svagaste punkten i Natofrågan är avtalet från Vilnius. Sverige lovar massor, Turkiets president Erdogan en enda sak: att överlämna det svenska anslutningsprotokollet till parlamentet och verka för att ratificeringen säkerställs. Inget annat. Inget om tidpunkten.
Hans egen utsaga om att det ska ske ”så snart som möjligt” är en modern klassiker. I Erdogans version betyder det att processen påbörjas i oktober när parlamentet öppnar igen, inget är sagt om när den ska vara avslutad. Efter toppmötet har den turkiska ledaren gjort uttalanden som reser tvivel om den ärliga avsikten från Vilnius.
Erdogan ser det som en del av ratificeringsprocessen att Sverige ”fullgör sina skyldigheter” i kampen mot terrorism och ”följer det noga.” Utrikes- och justitieministrarna har fyllt på med att Sverige måste göra mer, inklusive att tillgodose Turkiets krav på utlämning av påstådda terrorister. På listan finns just nu 28 namn (Reuters 21/7, Daily Sabah 21/7, 5/8, 16/8, A Haber 16/8).
Enligt avtalet ska Sverige överlämna en färdplan för ”kampen mot terrorism i alla dess former”. Det står inget om när. Läs artikel