[…] Nato har sedan 1999 utvidgats med femton, snart sexton stater och den osäkerhet som detta har betytt för Rysslands relationer med väst har kontinuerligt ökat. Rysslands utgångspunkt har varit den traditionella. Nya allianser vid gränserna hotar den egna säkerheten.
I väst följer man ett mer postmodernt tänkande. Varje självständig stat ska själv få fatta sina säkerhetspolitiska beslut. Så är det naturligtvis, men om vi accepterar principerna i det säkerhetspolitiska dilemmat måste vi också tänka på följderna. Stormakter är stormakter och det är naivt att tro att de skulle ta förändringar i det säkerhetspolitiska läget med en klackspark. […]
Ett intressant korollarium till dilemmat ser vi i det finländska Natomedlemskapet. Våra beslutsfattare fattade med en viss tvekan på rekordtid beslutet om att ansöka om medlemskap, stödda av en uppskrämd befolkning och kanske också delvis uppmuntrade av Natofalangen i finländsk politik. Vi skulle maximera vår säkerhet.
Frågan är ändå om inte det gamla, icke-allierade Finland tillsammans med Sverige hade varit en säkrare konstellation. Den gamla principen var alltså att vi skulle hålla oss utanför internationella konflikter. Finland och Sverige skulle inte vara uppland för andra länders styrkor vid en eventuell konflikt.