Den svenska regeringen har vid upprepade tillfällen förklarat att Sverige är ett alliansfritt land och tänker så förbli. Den militära alliansfriheten kommer inte att överges med den nuvarande regeringen vid makten. Att söka medlemskap i Nato är alltså inte aktuellt. Sverige prioriterar att samverka med enskilda Nato-länder i övningshänseende istället för att knyta sig närmare alliansen som sådan.
Detta är gott och väl. Det kan låta lugnande. Och ändå inte. För i just den här frågan råder det parlamentarisk oenighet i vårt land. De oppositionella allianspartierna förespråkar nu samtliga att Sverige bör söka medlemskap i Nato, Atlantpakten. Det betyder att vi har fått en strid mellan de partiblocken i säkerhetspolitiken. Det är en högst ovanlig situation. Jag vet inte när säkerhetspolitiken senast var så blockskiljande, kanske tiden före första världskriget med bondetåg och insamlingar till pansarbåtar. Det normala har varit att man inom säkerhetspolitiken har strävat efter och uppnått nationell endräkt.
Detta har gällt i krig som i fred. Under andra världskriget hade Sverige en samlingsregering, som omfattande samtliga riksdagspartier utom kommunisterna. Idag står två minoritetsblock mot varandra i säkerhetspolitiken. Det är mycket olyckligt. Det skapar osäkerhet om Sveriges hållning i förhållande till omvärlden. Kommer ett regeringsskifte 2018 att ändra på den traditionella utrikespolitiska linjen? Det vet man inte. Det troliga är att ingen kommer att kunna eller vilja köra över Socialdemokraterna i den här frågan. Men kommer Socialdemokraterna att kunna stå på sig? Sverigedemokraterna, som står utanför blocken, har hittills sagt nej till svenskt Nato-medlemskap, men Jimmie Åkesson vill regera med Moderaterna och hans parti har övergivit gamla ståndpunkter tidigare. Kanske blir det omöjligt att regera Sverige efter 2018 utan en stor koalition – över blockgränsen. Då måste man ge och ta. Det kan mycket hända. Detta skapar ytterligare osäkerhet.
Ett axiom i den säkerhetspolitiska debatten är att Sverige och Finland inte kan gå skilda vägar. Båda länderna är alliansfria. Deras statsledningar har sagt att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt. I det läget har en del debattörer på den borgerliga kanten flaggat för att vi möjligen borde säga adjö till finnarna och hitta en lösning som passar oss men inte dem. Vi skulle alltså få en spricka inte bara inom landet utan också mellan Sverige och Finland. Eller Finland skulle pressas, genom Sveriges agerande, att överge sin alliansfria position. Det är en mycket olustig situation som skulle uppstå då. Vi skulle få missämja och misstroende. Finlands läge skulle bli synnerligen prekärt. Östersjön skulle definitivt bli att Nato-innanhav, och Finland skulle i värsta fall framstå som ett ingenmansland. Kan ett svenskt Nato-medlemskap för någon vara värt ett sådant resultat?
Jag har inledningsvis kastat fram några frågor för att understryka allvaret i vår nuvarande belägenhet. Den svenska regeringen säger att vi är ett alliansfritt land – ja. Men moderata debattörer, däribland en tidigare försvarsminister, invänder och förklarar att Sverige redan har övergivit alliansfriheten. Också på vänstersidan finns det röster som trumpetar ut att den svenska alliansfriheten är en illusion, ett bedrägeri, att steget till ”formellt Nato-medlemskap” är mycket kort, att alla ändå vet var vi står. Nato-medlemskap skulle utifrån båda de här positionerna vara ett logiskt nästa steg. Jag tänker ikväll försöka visa att den här uppgivenheten från vänster är omotiverad och bygger på vantolkningar, liksom att den moderata – eller borgerliga – ståndpunkten handlar om rent önsketänkande, ja för att säga det rent ut: om lögnaktighet.
*
Sverige har allt sedan Napoleonkrigens slut, i början av 1800-talet, strävat efter att stå utanför de storpolitiska förvecklingarna. Detta var ett nationellt egenintresse. Landet var utblottat efter de många krigen – fyra stycken mot en och samma fiende, Ryssland, under mindre än hundra år, varav Sverige varit angripande part vid två tillfällen, med ett femte krig i mitten av 1700-talet, där Sverige ställdes mot Preussen, liksom Ryssland ett uppåtstigande stormakt. Vad Sverige behövde, efter förlusten av Finland i 1808–09 års krig, var en lång period av fred. Resurser måste styras in på att utveckla och modernisera näringslivet, det vill säga jordbruket och industrin.
Vad som föresvävade den nye härskaren i Sverige, Karl Johan, först som kronprins, efter 1818 som kung, var att Sverige ändå skulle kunna fortsätta att spela en internationell roll, nämligen som medlare i konflikter mellan stormakterna. Detta förutsatte en sak: opartiskhet och neutralitet. 1834 utfärdade unionskungen Karl Johan en ensidig, officiell neutralitetsförklaring, i ett läge av ökade internationella spänningar, som skulle gälla i händelse av krigsutbrott. Så här har den karakteriserats av folkrättsexperten Ove Bring:
”Här slogs fast att Sverige-Norge under krig skulle avhålla sig från varje direkt eller indirekt deltagande i en konflikt. Det var en självvald neutralitet, deklarerad av en självsäker regent, som (implicit) stod till förfogande som medlare. Något krigsutbrott ägde inte rum detta år, och inte heller de följande åren, men den nya politiken skulle bli av bestående värde.”
Det här skapade en tradition. Visserligen fanns det stämningar av revanschism i det svenska samhället under första hälften av 1800-talet, som inte riktigt accepterade att den finska riksdelen hade gått förlorad, men kungen, Karl Johan, slog alltid ned på detta. Och visserligen gjordes det i slutet av det så kallade Krimkriget, i mitten av seklet, från de ledande politikernas sida ett försök att få Sverige med på Englands och Frankrikes sida mot Ryssland, genom den så kallade novembertraktaten 1855 – men kriget tog strax därpå slut, med ryskt fiasko, Sverige förutan. Och när danskarna 1848 och 1864 kom i krigisk konflikt med Preussen, det blivande Tyskland, lyfte det officiella Sverige inte ett finger. Landet hade ingen anledning att lägga sig i rivaliteten mellan andra stater. Sverige hade krigat nog.
Också under förspelet till första världskriget, när konservativa politiker och höga militärer försökte binda upp Sverige till Tysklands ambitioner som världsmakt, höll sig regeringen och de styrande till den svenska neutralitetslinjen. Sverige, liksom övriga nordiska länder, förmådde hålla sig utanför krigshändelserna – den blodiga kraftmätningen mellan centralmakterna, Tyskland och Österrike, på ena sidan och England, Frankrike, Ryssland, den så kallade ententen, på den andra. Och efter första världskriget blev sedan Sverige en drivande kraft i det nybildade Nationernas Förbund som uttryckligen syftade till att förhindra uppkomsten av nya stormaktsblock.
*
Det här är den långa linjen i svensk säkerhetspolitik: en strävan att stå utanför, en tydligt deklarerad viljeinriktning, ett nej till att ansluta sig till allianser och stormaktsförbund. Den höll under andra världskriget, genom skickligt agerande från samlingsregeringens sida, och under kalla kriget. Att det under krigsåren gjordes kompromisser, eftergifter, avsteg från deklarerade principer må vara hänt – det viktigaste är resultatet: att kriget inte kom till Sverige. Om Sverige, frivilligt eller genom trots, hade kommit till kriget, skulle detta knappast ha påverkat krigets förlopp. Att Sverige planerade för ett sovjetiskt anfall under den stora systemkonfliktens år, under kampen mellan kapitalism och kommunism, är inte särskilt märkligt – blev vi anfallna, då upphörde ju automatiskt vår möjlighet att vara neutrala, och då behövde vi vara beredda att samverka med andra.
Föreställningen om att Sverige skulle ha varit i pakt med Väst under åren 1945 till 1991, är lika ogenomtänkt som idén om att Sverige under världskrigets första år skulle ha agerat i samförstånd med Hitlertyskland. Vi levde i en hotfull värld. Den svenska neutralitetslinjen hade under alla de här åren ett starkt stöd i folkopinionen. Det fanns inte en chans att svenska regeringar skulle ha kunnat agera på ett annat sätt. De som hävdar att Sverige valde sida under andra världskriget och kalla kriget vill solka den förda politiken, och de har en tung bevisbörda. Andra menar att vi agerade moralistiskt tvivelaktigt genom att inte öppet ta ställning för endera sidan. Men problemet under de här åren har ju varit att Sverige inte bara hade en tänkbar motståndare utan att en fiende kunde komma från flera håll. Under större delen av andra världskriget var Hitlers Tyskland och Stalins Ryssland varandras huvudfiender. Vilken sida borde – eller kunde – vi ha valt?
Finland, vår granne, hade en annan belägenhet än vi. Under två och ett halvt år upprätthöll landet ett vapenbrödraskap med Nazityskland. Det var förmodligen en nationell livsnödvändighet. Efter krigshändelserna undgick landet sovjetisk ockupation, bortsett från mindre kustremsor vid Finska viken, som återlämnades efter tio år. Sovjetunionen, segrarmakten, påtvang å andra sidan finnarna den så kallade VSB-pakten, ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd: Finland åtog sig enligt detta avtal att förhindra att främmande trupp gick över finsk mark i ett anfall mot Sovjetunionen, om ett sådant anfall hotade skulle de båda länderna överlägga med varandra och Finland kunde också med Sovjetunionen om militär hjälp för att avvärja anfall, men om å anda sidan Sovjetunionen angreps från annat håll förbehöll sig Finland rätten att stå neutralt. VSB-pakten var kanske inte så gloriös, men den säkrade Finlands statliga suveränitet. Finland blev inte igen en rysk lydstat. ”Finlandisering” var någonting som länderna i det sovjetstyrda Östeuropa bara kunde drömma om. Presidenterna Paasikivi och Kekkonen agerade under kalla kriget med samma smidighet och klokskap som Per Alin Hansson i Sverige hade gjort under det heta kriget, 1939–45. De stod emot. Samtidigt förstod de betydelsen av dialog, av koncessioner, av realism.
*
Dagens ”Nato-debatt” lider av en betänklig brist på historiskt perspektiv. Allt börjar nu. Säkerhetsläget i vår omvärld skärps. Man pekar på tilltagande militär övningsverksamhet i Östersjöområdet, på kränkningar av svenskt territorium. Båda sidor övar och kränker. Främmande ubåtar rapporteras. Bevisläget är ytterligt oklart. Kan man verkligen hävda att hoten mot vårt land har förstärkts? Och jämfört med när? Har Ryssland för avsikt att besätta delar av vårt land? Vill Nato upprätta baser på vårt territorium? Det här är tankefigurer som dyker upp jämt och samt i den militärstrategiska debatten. Den präglas av en betydande alarmism. Det är bråttom. Man måste välja sida. Det handlar om ett Väst kontra Öst, om demokrati kontra diktatur – och samtidigt oklart vilket som är mest despotiskt: Nato-landet Turkiet eller ett Ryssland som säkerhetspolitiskt står tämligen övergivet på världsarenan?
Ett viktigt faktum är att Sverige och Ryssland inte har några olösta problem sinsemellan, och inte har haft på länge, egentligen sedan Karl Johans dagar. År 1808 ockuperade rysk militär Gotland, men det blev ett kortvarigt äventyr. Fem år senare stod Sverige och Ryssland på samma sida i slutstriden mot Napoleons Frankrike, under det stora slaget, Völkerschlacht, utanför Leipzig i oktober 1813, där den svenske tronföljaren Karl Johan kommenderade den så kallade Nordarmén, som ingick i en anti-fransk koalition. Under hela den här perioden, från Napoleonkrigen fram till det ryska nederlaget i första världskriget, var Ryssland ett svårartat och tidvis illa skött självhärskardöme, som vårt land ändå kunde stå på relativt god fot med. Russofobin, hetsen mot Ryssland i början av 1900-talet, drog inte med sig några folkmassor. En svensk arvprins gifte sig till och med med en rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj II. Att samhällsskicket i ett land inte bör vara avgörande eller ens vägledande för våra säkerhetspolitiska bedömanden är en viktig historisk lärdom.
Finland har sett det på likartat sätt. Under drygt ett hundra år som ryskt storfurstendöme (1809–1917) kunde Finland utveckla sitt medborgarsamhälle, skaffa sina egna statliga institutioner och inleda sitt nationsbyggande, med finska som ett fullvärdigt nationalspråk. Det hade inte gått om man sett allt i svart och vitt, som ett antingen eller, som vän eller fiende. Kort sagt: Man vann en hel del på att odla samtalskonsten, också med en övermäktig granne.
Men i Sverige tycks man ha glömt sin läxa. För hos oss idag är russofobin högsta mode på våra ledarsidor och i våra nyhetskanaler. Sveriges regering har inställt sina kontakter med Moskva eller lagt dem på ett absolut minimum. Det är oöverlagt. Det polariserar. Det skapar inte förtroende. Man kan klandra Rysslands uppträdande, exempelvis i Ukraina, och fördöma folkrättsbrott, som den ryska annektionen av Krim, utan att engagera sig i långvariga bestraffningsaktioner. Finland visar här igen hur värdefulla fungerande mellanstatliga relationer är just i sådana lägen. I Helsingfors och Moskva avstår man inte från att besöka varandra. Presidenterna Putin och Niinistö överlägger, inte en utan flera gånger, med varandra. Man försöker vinnlägga sig om ömsesidig ekonomisk nytta, trots den rådande sanktionspolitiken. Finland vet att värdera grannsämja. Finska företag behöver tillgång till ryska marknader. Den finska staten behöver ha kontroll över gränsen österut. Man kan inte bara inte låtsas om varandra.
*
Men rustar inte den ryska makten upp sina militära styrkor, och utgör detta inte ett hot mot grannskapet? Ryssland rustar upp, men från en ganska låg nivå. Detsamma borde Sverige göra. Att Sverige, liksom Ryssland, har negligerat och försummat sin militära kapacitet, liksom sin sammanvägda försvarsberedskap, så att vi inte längre kan säga att vi har ett totalförsvar, utgör i sig ett allvarligt säkerhetsproblem. Vi är skyldiga, enligt folkrätten, att kunna försvara oss mot angrepp. Det kan vi förmodligen inte idag. Och detta ökar risken för angrepp, från vilket håll det än kan tänkas komma. Också mot den nya typen av terrorism tycks ett samhälle som det svenska stå handfallet. Det är svårt att se att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen på det här problemet. I flera Nato-länder, som Norge men även de baltiska staterna, är oron stor för att utfästelsen i Nato-stadgan, det Nordatlantiska fördraget, ”en för alla och alla för en”, inte ska hålla i praktiken eller inte kan utlösas tillräckligt snabbt. Man måste bygga upp en egen försvarskraft, en nationell beredskap. Vad hade Frankrike och Belgien för nytta av sina Nato-medlemskap när de drabbades av terroristiskt våld på hemmaplan?
En del motsätter sig svenskt Nato-medlemskap därför att det skulle medföra ökade försvarsutgifter. Det är ett dåligt argument. Sverige är ett rikt land som både kan och bör lägga åtskilligt mycket större resurser på sin försvarsmakt än vad det gör idag. Det måste få kosta. Men kan ta av annat, öka skattebasen. När en ny försvarsorganisation byggs upp, förhoppningsvis med en återgång till systemet med allmän värnplikt i en eller annan form, kommer det att få multiplikatoreffekter på ekonomi och sysselsättning. Försvaret är en lika central och viktig medborgerlig angelägenhet som skola och sjukvård. Det är inte ett särintresse, och det får inte bli ett renodlat yrkesintresse. En värnpliktsarmé är knappast dyrare i längden än en yrkesarmé. Idag lägger Sverige neremot 1 procent av sin bruttonationalprodukt på försvarsutgifter. Det är historiskt lågt. Under kalla krigets år kunde andelen uppgå till 3,4 procent. En fördubbling i förhållande till nuläget är både realistisk och nödvändig. Den här frågan är egentligen inte knuten till frågan om Nato-medlemskap och inte heller till frågan om den ryska upprustningen. Vi behöver ett starkt försvar – i första hand för att inte bli angripna, alltså för att kunna vara krigsavhållande, i andra hand för att försvåra en fiendes framfart i vårt land. Men ett totalförsvar är bra att ha också i fredstider, när det utbryter en skogsbrand, för att ha hand om flyktingar, för att skydda oss mot psykologisk krigföring, mot sabotage och så vidare.
Och vi behöver ett försvar inte bara vid landets gränser, ett yt- eller skalförsvar, utan också ett försvar på djupet, med folkförankring, med deltagande av många människor – en viktig sak inte minst med tanke på att Sverige är ett relativt stort land till ytan, stort men glesbefolkat. Försvarspengarna ska inte främst gå till militärindustrin. Den är inte oviktig. Men det viktigaste är trots allt att befolkningen är med på noterna, att den finns i försvarsorganisationen, att den är välövad i de aktuella åldersklasserna. Här kan man återigen titta på Finland som har kvar sin värnpliktsarmé, på Estland som aldrig har avskaffat sin, på Litauen som kommer att återinföra allmän värnplikt. Det är länder med liten befolkning. Där är var och en enskild värd något, där tar man till vara på vars och ens kompetens. Också Norge, som försöker kombinera yrkesarmé med pliktinkallade soldater, blickar idag på Finland som ett mönsterland i detta hänseende. Varför? Kanske därför Finland är det enda nordiska eller Östersjöland, vars krigsmakt har bestått provet i mötet med en mäktig fiende i modern tid.
*
De svenska politiker som vurmar för Nato-anslutning företräder alla partier som har varit med om att rusta ned Sverige militärt och avskaffa vårt totalförsvar. Hur trovärdiga är de? Inte särskilt. Men också partierna i det andra lägret har varit med på nedrustningspolitiken och i vissa fall velat gå ännu längre. Det kan göra en dysforisk. Var finns räddningen? Inte i ett Nato-medlemskap. Som Finlands förre försvarschef, general Gustav Hägglund har framhållit, skulle ett finskt Nato-medlemskap sannolikt verka förslappande på den finska försvarsviljan. Motivationen skulle gå om intet. Räddaren kommer ändå alltid någon annanstans ifrån. Men räddaren kan ha fått förhinder. Räddaren kan ha haft blicken riktad åt annat håll. Ett litet land – särskilt ett alliansfritt land – måste vara starkt rustat. Det kan inte utgå från att någon annan ska betala notan.
Detta är baksidan – att det kostar. Framsidan är handlingsfriheten. Ingen bestämmer över dina vägval och prioriteringar. Ingen kan sätta dig under press. Du tvingas inte med på äventyrligheter som du inte gillar och som du egentligen skulle vilja motsätta dig. Och det är inte absolut säkert att det skulle bli så förfärligt dyrt i längden. Nato-landet Norge med en stor andel yrkessoldater har mycket större försvarskostnader än det alliansfria Finland med sin renodlade värnpliktsarmé.[1] På 2009 års riksdagsbeslut att lägga den allmänna värnplikten på hyllan har följt svårigheter att rekrytera till yrkesarmén, och av dem som rekryterats har man fått mycket stora tidiga avgångar.[2] Bland de politiker som drev fram det här beslutet finns
[1] I en färsk rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), som jämför totalkostnader för försvaret med mera för de norska länderna plus Österrike, sägs sammanfattningsvis att ”Norge nästan oavsett mått har höga försvarsutgifter”. En jämförelse med Sverige kan vara intressant: ” Det norska militära försvarets utgifter uppgick år 2014 enligt nationell definition till totalt 46 675 miljarder norska kronor. Omräknat till svenska kronor motsvarade detta 51 760 miljoner kr. De[t] norska militära försvarets utgjorde härmed detta år 115 % av de[t] svenska[s] [nämligen 45 047 miljoner kronor]. Norsk BNP för år 2014 uppgick till totalt 3.151.483 miljoner norska kronor. De[t] norska militära försvarets utgifters andel av BNP kan härmed beräknas till 1,48 %. Motsvarande andel för Sverige är 1,15 %. Försvarsutgiften per capita i Norge kan beräknas till 10 050 svenska kronor vilket är 217 % av motsvarande utgift för Sverige (4 633 kr).” (Peter Nordlund & Bernt Öström, Svenska försvarsutgifter – i nordisk jämförelse. FOI-R-4238-SE, s. 27.) Av de svenska försvarskostnaderna gick osedvanligt mycket till materiel. ”De norska materielinvesteringarna var år 2014 ca 20 % lägre än de svenska.” (Ibid., s. 35.)
[2] ”Försvarsmakten saknar över 7 000 soldater. Problemet är att för få frivilliga söker soldatjobb och för många som har anställts slutar.” (https://www.alliansfriheten.se/tusentals-soldater-saknas-skaraborgs-lans-tidning) I den reguljära svenska armén fanns år 2014 bland den militära personalen nästan lika många officerare som anställda soldater eller sjömän: 5.273 mot 5.570; antalet underofficerare var samma år 4.209. Det betyder att manskapet utgjorde endast 37 procent av arméns militära personal, befälen 62 procent. (Se not 1., s. 73)