De hemliga rapporterna från Moskva

Lars-Gunnar Liljestrand

Sven Hirdmans nya bok ”De hemliga rapporterna från Moskva” (Santerus förlag) innehåller ett 20-tal depescher från svenska ambassaden i Moskva som nu har släppts. De handlar om den för Ryssland omvälvande perioden 1994-2004.

Ryssland genomgick då en svår omställning av hela samhället samtidigt som landet skakades av inbördeskriget mot Tjetjenien och hade att hitta en politik gentemot USA och grannstaterna i Baltikum samt förhålla sig till Natos expansion fram till landets gränser.

Under hela den här perioden var Sven Hirdman Sveriges ambassadör i Moskva och kunde genom breda diplomatiska förbindelser och genom resor till nästan alla ryska regioner skaffa sig en djup inblick i hur landet omvandlades och hur de politiska drivkrafterna verkade.

Sven Hirdman har haft en unik inblick i de politiska förhållandena i Ryssland och han har haft möjlighet att samtala direkt med medlemmar i den ryska regeringen och höga tjänstemän.

Depescherna innehåller ofta breda skildringar av det ryska politiska spelet och den ekonomiska utvecklingen i landet.

Med start 1995 och Tjetjenienkriget får läsaren sedan följa med i beskrivningen av drivkrafterna för utrikespolitiken och säkerhetspolitiken samt relationen till Nato.

Redan tidigt 1994-95 identifierade Hirdman Rysslands relation till Ukraina som den potentiellt svåraste att hantera för Moskva. Denna bedömning återkommer sedan i nästan varje depesch.

Det man i Europa och USA allmänt uppfattade som en brytning mellan Ryssland och väst blev uppenbar i våra medier på allvar först efter annekteringen av Krim 2014.

Sven Hirdman hade dock i sina depescher sett utvecklingen komma långt tidigare och kunde 1999 ställa frågan om det handlade om en ny politisk istid.

Viktiga bakgrundsfaktorer som lyfts fram är Jugoslavienkriget, USA:s bombningar av Irak och Natos östutvidgning.

Sven Hirdman varnar i en depesch från slutet av 1995 för att man så ofta i väst lägger alltför stor vikt vid vilka enskilda personer som sitter vid makten i Moskva och att vi har allt att tjäna på att oavsett makthavare söka skapa ett egenintresse för utvidgade kontakter mellan Ryssland och Europa och att därigenom främja den nödvändiga omvandlingsprocessen som fortfarande var oavslutad efter Sovjetunionens upplösning.  Detta var ett tema som på olika sätt sedan återkommer i flera depescher.

Kosovo

Betydelsen av Natos bombkrig mot Jugoslavien 1999 och utbrytningen av Kosovo har sannolikt underskattats i väst där man på flera håll godtog USA:s beskrivning av insatsen som en humanitär intervention trots skarpa fördömanden från de flesta folkrättskunniga att det var en aggression i strid med FN-stadgans våldsförbud. Sven Hirdman skriver i en depesch 1999 hur kriget uppfattades i Ryssland av både ledningen och allmänheten:

”Det är ingen överdrift att säga att Kosovo har lett till en akut kris i relationerna mellan Ryssland och Väst, vilken överträffar motsättningarna om Natos utvidgningsbeslut 1994-1996. Denna kris riskerar i sin tur att få inrikespolitiska konsekvenser i Ryssland.”

Putin

Vladimir Putin efterträdde Boris Jeltsin år 2000 som Rysslands president. I en depesch skildras vad som snarast är en kulturrevolution i den ryska ledningen. Dumans ledamöter byts mot yngre och nya makthavare sätts in på olika nivåer i statsapparaten. Sven Hirdman beskriver skillnaden mellan Jeltsins metod att söndra och härska mot Putins strävan efter ett mer strömlinjeformat styre med syftet att skapa en starkare statsmakt som kan driva omvandlingen vidare.

Baltiska staterna

År 2001, inför frågan om de baltiska staternas EU- och Nato-medlemskap, ges en grundlig bakgrund och redogörelse för ryska ståndpunkter i en lång depesch.

Rysslands främsta skäl emot Nato-medlemskap är varken i första hand ekonomiska, politiska eller utlandsryssarnas situation. Det är en geostrategisk övertygelse att det skulle vara till nackdel för Ryssland om Nato fick fast fot i omedelbar närhet till Petersburg.

Sven Hirdman inser de starka drivkrafterna hos balterna att bli medlemmar med tanke på deras historia, och han skriver till den svenska regeringen att det förefaller vara en oundviklig process även om det kan ta en kortare eller längre tid. För Sverige är det, menar han, en fördel om balterna blir fria och att de blir med i EU. I frågan om deras medlemskap i Nato är det klokast att vi inte uttalar oss, utan vi har våra egna intressen att bevaka.

 

Boken avslutas med en rad porträtt av ryska politiker, historiska genomgångar av vårt förhållande till Ryssland samt analyser av konflikterna med Georgien och Ukraina.

I sitt slutord pläderar Sven Hirdman för det som varit ett genomgående tema i hans diplomatgärning att vidga kontakterna mellan våra länder på alla nivåer och att isolering är en ineffektiv politik för att ändra Putinregimens beteende.

Det är dock ingen tvekan om var Sven Hirdman står när det gäller Rysslands angrepp på Ukraina. I ett avslutande kapitel om Rysslands krig i Ukraina skriver han:

”Det ryska anfallskriget mot Ukraina var det värsta som hänt i Europa sedan andra världskriget. Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig. Det strider mot folkrätten och alla andra normer. Det är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland.”

Boken rekommenderas för alla som är intresserade av att förstå dagens situation och Rysslands utveckling.

Förlagets presentation av boken finns här.