Sanktioner och vägran att upprätta normala mellanstatliga förbindelser med talibanregeringen är kontraproduktivt

Lars-Gunnar Liljestrand

Biståndet till Afghanistan ska vara kvar dock ska inte pengarna gå till talibanerna meddelade utrikesminister Ann Linde samma dag som talibanerna intog Kabul och förtydligade senare:

”Inte en spänn ska gå till talibanerna”.

För Sveriges del uppgav regeringen att målet för biståndet på en miljard kronor per år ska fortsätta men inte slussas genom talibanerna.

Då talibanerna intog Kabul avslutades det 20-åriga kriget som startats den 7 oktober 2001 med USA:s angrepp. Två decenniers krig resulterade i omkring 250.000 dödade, varav uppskattningsvis 70.000 var civila enligt uppgifter från det ansedda Brown University.

Situationen idag är att omkring 90 procent av befolkningen riskerar att inte få tillräckligt med mat och 3 miljoner barn kan hamna i undernäring och svenska regeringens politik kommer inte att förbättra situationen för Afghanistans folk.

 

Efter talibanernas maktövertagande

Nu har kriget avslutats och fred råder för första gången på mer än 40 år i Afghanistan. De utländska interventionerna startade när Sovjetunionen invaderade landet på nyåret 1979. Efter Sovjetunionens uttåg kom en period av inbördeskrig innan talibanerna grep makten för första gången och därefter startades USA:s angrepp 2001.

Livet för afghanerna är på vissa sätt lättare idag då fred råder, men påfrestningarna på befolkningen är enorma genom bristen på sjukvård och mat.

Upplevelsen av situationen skiljer sig sannolikt också åt mellan folk på landsbygden och stadsbefolkningen. På landsbygden slipper man åtminstone bombanfallen, krigsherrarnas övergrepp och de utländska styrkornas nattliga räder i hemmen.

Städernas befolkning å andra sidan, där en medelklass ofta delar västerländska värderingar, känner mer trycket från talibanstyret genom att kvinnor hindras från att arbeta, flickor får inte gå i skola och sharialagarna som drabbar på många sätt.

Effekten av att strider så gott som helt avslutats är att bara några månader efter talibanernas maktövertagande hade antalet sårade och dödade civila gått ned till under en femtedel av året innan enligt FN. Mestadels var offren från terroristattacker (vägbomber, självmordsattacker) utförda av ISIS-K som är en afghansk variant av IS.

Korruption finns fortfarande men är betydligt mindre utbredd än under den tidigare regimen vilket visas av Transparency International Corruption Index som gått från 180 till 150 för 2022.

 

Sanktioner

Afghanistan drabbas nu istället av utlandets indragna stöd och av sanktioner. USA införde sanktioner mot talibanerna redan 1999. De är kvar än idag och hindrar på olika sätt banktransaktioner och investeringar.

Västvärldens vägran att erkänna talibanregeringen slår hårt mot landet. Efter maktövertagande beslagtog Biden-administrationen Afghanistans valutareserv på 9,4 miljarder dollar. Vidare blockerade Washington talibanernas begäran att få ut 460 miljoner dollar ifrån IMF:s nödhjälpsfond.

 

Bekämpar talibanerna terrorism?

Mycket av USA:s agerande mot Afghanistan bygger på uppfattningen att talibanerna inte bekämpar terrorism.

En central del i överenskommelsen mellan USA och talibanerna i Doha i februari 2020 var att allt stöd till IS, al Qaeda och andra grupper skulle upphöra.

USA hävdar att talibanerna inte uppfyller sin del av överenskommelsen. Det flesta rapporter från strider inne landet visar dock att talibanregeringen bekämpar terroristgrupper och särskilt ISIS-K som är den största gruppen idag.

USA har, i viss utsträckning, fortsatt drönarattacker inne i Afghanistan med motiveringen att talibanerna inte är villiga eller inte har förmågan att själva bekämpa terrorism.

USA pekar bland annat på att al Qaeda-ledaren Ayman al-Zawahiri, som dödades av en amerikansk drönarattack den 31 juli 2022, bodde i Kabul och beskyddades av några talibanledare.

Talibanregeringen fördömde attacken som ett brott mot landets territoriella integritet och sade sig sakna information om al-Zawahiri.

Här står uppgift mot uppgift. Det tycks dock klart att al-Zawahiri, som var högt rankad inom al-Qaeda-hierarkin efter 11 september-attentaten, inte på många år varit en aktiv ledare för gruppen.

Talibanregeringen har deklarerat att den inte kommer att tillåta grupper på sitt territorium om de genomför terroristhandlingar mot andra länder i överensstämmelse med Doha-överenskommelsen.

De flesta internationella bedömare liksom FN har rapporterat om att talibanregeringen för ett intensivt krig mot ISIS-K. Bland annat har flera ledare för organisationen dödats. Andra terroristgrupper än ISIS-K tycks inte ha någon nämnvärd närvaro i landet.

Även om man tar fallet al-Zawahiri i beräkningen ändrar det inte den allmänna bilden att talibanregeringen följer åtagandena i Doha-överenskommelsen vad gäller att bekämpa terrorism.

 

Ingen ny folkrätt efter 11 september-attentaten

En del bedömare i Väst menar att USA:s attack mot Afghanistan 2001 och det av USA deklarerade globala kriget mot terrorismen innebar en ny tolkning av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Blev det en praxis som innebär att en utvidgad självförsvarsrätt nu har blivit en del av folkrätten?

Det var den amerikanska kongressen som den 18 september, en vecka efter septemberattentaten, gav presidenten närmast fria händer att genomföra det som George W. Bush kallade kriget mot terrorismen.

Det var en fullmakt för presidenten att använda alla nödvändiga medel mot de stater, organisationer eller personer som bedömts ha planerat, bemyndigat eller hjälpt till att genomföra attentaten för att hindra sådana attentat i framtiden mot USA.

Det var ett carte blanche att agera militärt överallt i världen utan folkrättslig grund, och det har använts av alla de efterföljande amerikanska presidenterna.

Detta ändrades inte av att kriget mot Afghanistan avslutades.

Redan dagen efter, den 16 augusti, höll president Joe Biden en presskonferens där han deklarerade fortsatta amerikanska militära insatser mot terroristgrupper i en rad länder och att man är beredd att göra det också i Afghanistan.

USA har motiverat bombattackerna mot olika länder med att dessa saknar vilja eller förmåga att själva bekämpa terrorister på sitt territorium. Doktrinen kallas unwilling or unable och anges av USA vara en tolkning av självförsvarsrätten.

Flera stater och folkrättskunniga har kritiserat doktrinen. Den internationellt erkände folkrättsprofessorn Olivier Corten har gjort en grundlig genomgång av doktrinen.

Trots att några länder som Ryssland (mot tjetjener i Georgien), Turkiet (mot kurder i Syrien och Irak) och Israel (mot mål i flera arabstater) hänvisat till unwilling or unable, konstaterar Corten att det saknas stöd för doktrinen bland den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsstater. Han menar också att ett godkännande av doktrinens tolkning av självförsvarsrätten skulle vara förödande för FN-systemet eftersom det skulle ge varje stat rätten att själv göra bedömningar när man får använda militärt våld. Något sådant har inte stöd bland staterna.

Slutsatsen är att USA:s krig mot terrorismen inte har ändrat folkrätten.

 

Brott mot humanitär rätt

Alla parter i Afghanistankriget gjorde sig skyldiga till brott mot humanitär rätt genom drönarattacker, utomrättsligt dödande, nattliga räder i afghanska hem, tortyr med mera.

Det fick den internationella brottmålsdomstolen ICC att den 5 mars 2020 besluta om undersökning av sådana rapporterade fall. Detta föranledde Trump-administrationen att utfärda en exekutiv order som fördömde ICC och lade sanktioner på de två åklagare som hade hand om undersökningen. President Joe Bidens administration tog bort sanktionerna 2022 mot löfte att ICC inte skulle undersöka misstänkta brott utförda av de utländska styrkorna eller av Kabul-regeringen. Endast misstankar om brott utförda av talibanerna och ISIS-K skulle granskas.

Misstankar om brott mot humanitär rätt i Afghanistan har alltså inte fått någon opartisk granskning av ICC. Domstolen har gått västmakterna tillhanda och låter övergrepp begångna av de utländska styrkorna och  av Kabulregeringens soldater passera medan man inriktar sig på att utreda brott begångna av talibanerna och ISIS-K.

Sverige har deltagit i targeted killings i Afghanistan (se Vitbok om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002–2021), men fallen togs aldrig upp i regeringens utredning om kriget.

 

Frågan om normala mellanstatliga förbindelser

Omvärldens sanktioner och vägran att upprätta normala diplomatiska och mellanstatliga förbindelser med talibanerna som Afghanistans legitima regering baseras till en del på uppfattningen att den inte bekämpar terrorism. USA hävdar rentav rätt att fortsatt angripa med drönare.

Likaså ställde EU som första krav för ett erkännande att talibanerna inte låter landet bli en bas för terrorism.

Man kan ta avstånd från talibanernas införande av strikta sharialagar som drabbar kvinnor och flickor i första hand. Men argumentet att Kabul inte bekämpar terrorism håller inte och USA saknar folkrättsligt stöd för sin självpåtagna rätt att fortsatt intervenera militärt i landet.

Fortsatta sanktioner och vägran att erkänna talibanregeringen är kontraproduktiva eftersom de snarast stärker de mest konservativa krafterna i landet och kommer att ytterligare förvärra fattigdomen och förtrycket.

Ingen ifrågasätter att talibanerna kontrollerar Afghanistans territorium och detta faktum borde vara grunden för att omvärlden skall ha normala mellanstatliga förbindelser med landet.

För Sveriges del bör vi följa vår traditionella linje att upprätthålla förbindelser med den regering som kontrollerar territoriet oavsett vilken ideologi den har. Fortsätter Sverige isoleringen blir vi fortsatt med i ett stormaktspel mot Afghanistan.

Det respekterade Afghanistan Analysts Network skriver i en nyligen utgiven rapport att man måste tala med talibanerna:

”Slutligen, Emiratet är både en del av problemet och en potentiell del av lösningen. Misslyckas omvärlden med detta kommer det ytterst resultera i en sämre situation för afghanerna som är i desperat behov av stöd.”

 

Anförande vid möte på ABF i Stockholm den 17 oktober 2023