Anförande om Ryssland på Sällskapet den 19 oktober 2023

Låt mig börja med att slå fast några punkter, vilka utgör en sammanfattning av vad jag kommer att säga:

1. Ryssland är det land – jämte Danmark – som vi har haft krig och fred med.
2. Sverige är enligt rysk statistik det land som Ryssland har haft flest krig med – 11 stycken.
3. Svenskar är nog det folk i Västeuropa som har haft de mest långvariga relationer med ryssar.
4. Vårt förhållande har varierat under århundradena från fredliga till krigiska, till normala, till bottenlöst dåliga.
5. Men det har alltid varit så att Sverige måste förhålla sig till Ryssland.

En snabb genomgång av våra historiska relationer

De börjar i mitten av 700-talet med att en vikingahird under Rurik, förmodligen från nuvarande Roslagen, begav sig österut för att se vad det fanns för ekonomiska möjligheter där. Observera att de ”svenska” vikingarna som reste österut främst var handelsmän, medan de ”norska och danska” vikingarna som reste västerut var mer av krigare, eftersom det i Västeuropa fanns mer av städer och kloster att plundra till skillnad från i den ryska vildmarken.

Rurik seglade uppför floden Neva, förbi det icke existerande Petersburg, tog till höger söder om Ladoga nedför floden Volchov och grundade efter någon mil vid flodbanken år 753 samhället Staraja Ladoga, som har kommit att kallas Rysslands första huvudstad. Jag var där – liksom Putin – när staden 2003 firade sitt 1250-års jubileum.

Vikingarna tog sig sedan längre ned för floden Volchov till staden Novgorod, där de stannade i flera århundraden. I Novgorods historiska museum finns några av de bästa vittnesbörder om vikingarna, eftersom de skrev sina runor på björknäver som har bevarats i gyttjan kring Novgorod. Direktören för museet berättade för mig att vikingarnas största civilisatoriska bedrift på 800–900-talen inte var att de tog sig nedför de ryska flodsystemen till Byzans utan att de, när Sidenvägen stängts av Mohammed, lyckades öppna en ny väg till Orienten via Volga och Persien. Den fungerade till slutet av 1600-talet, då Peter den Store stängde den.

Sverige krigade med Novgorod på 1200–1400 talen. Under 1500-talet hamnade vi krig med den nya huvudstaden Moskva. Efter freden i Stolbova 1618 hade vi ett lugnare och fredligare 1600-tal tills slaget vid Narva år 1700.

Två saker är värda att framhålla från 1500–1600-talen.

Dels skällebreven mellan tsar Ivan IV och Johan III år 1571/72. Så här skrev Ivan till Johan:

• Tsaren meddelade i brevets ingress den 17 juli 1571, att han skrev på nåder till Johan Eriksson, som på fädernet var hemmahörande i en by i Småland, att Sverige inte var något mäktigt kungarike, utan en liten före detta dansk stat, som borde förhandla med Novgorod, inte med honom själv. ”Innan din far kom till makten, hade vi inte ens hört om existensen av det svenska kungadömet”, hävdade tsaren. Avståndet från Johan till Ivan var lika långt som avståndet mellan jorden och himlen, tillade han.
• Johans svar den 18 april 1572 var ord och inga visor. Kungen antog att Ivans far hade varit någon munk eller bondlurk, eller att tsaren hade vuxit upp bland landstrykare. Eftersom han skrev så dåligt…Kungen tackade Gud att alla Europas krönta huvuden hade tillerkänt honom ett högt värde, förstås utom den ryske härskaren, som hade svinets förnuft. Johan slutade sitt brev genom att understryka att tsaren var en hederslös träl, okristen ärkelögnare och tyrann, som inte höll något löfte, sigill, någon heder eller sanning i ära, viket var väl bevisat.

Dels vidare att Sverige och Ryssland under 1600-talet var två jämstora stormakter som dominerade Nordeuropa. Ett flitigt utbyte förekom av handel och av diplomatiska delegationer, som medförde silvergåvor och andra gåvor till den ryske tsaren respektive den svenske kungen. Den bästa rapporten om detta har vi i boken ”Några observationer angående Ryssland”, sammanfattade av fortifikationsofficeren Erik Palmquist år 1674. Palmquist inbjöds 1673 att delta i greve Gustaf Oxenstiernas ambassad till Moskva. Hans uppdrag var att sammanställa kartor, rita av försvarsanläggningar och beskriva land- och vattenvägar från det svenska Ingermanland ända till Moskva. Boken, som är i folioformat, innehåller 28 sidor med kartor och tekningar, vilka kommenteras på 20 handskrivna sidor. Som informationskälla om det sena 1600-talet i Ryssland är albumet enastående. Bilden på inbjudan till kvällens anförande visar hur den svenske ambassadören efter protester tvingas ta av sig hatten inför audiensen hos den surmulne tsaren Aleksej Michailovitj.

Efter segern i slaget vid Poltava 1709 och freden i Nystad 1721 efterträdde Ryssland Sverige som den ledande stormakten i Östersjöområdet. Den svenska regeringen, som fjärrstyrdes av Karl XII i exil, tog många år på sig att gå med på de ryska kraven i ett fredsavtal. För att till slut framtvinga ett avtal skickade Peter den Store sina galärtrupper till svenska kusten 1717–1721 med uppdrag att bränna herrgårdar och andra byggnader men undvika en batalj med den svenska huvudarmén, och förbud mot att angripa kyrkor och kvinnor. Det fungerade från rysk synpunkt.

Poltava har alltjämt ett skimmer över sig i Ryssland. Sverige hade varit en värdig motståndare, och segern beredde vägen för Ryssland ut i Europa.

Annorlunda var det med 1809 års krig, då Sverige förlorade den östra rikshalvan efter att ha misskött Finland. Vid ett militärstrategiskt seminarium på det ryska försvarsdepartementet mellan svenska och ryska delegationer i slutet av 1990-talet förvånade den ryske inledaren, en överste, oss svenskar med att säga att vi nu hade haft fred mellan Ryssland och Sverige sedan Poltava. Kriget 1808–1809 verkade inte längre finnas kvar i det ryska minnet. Finland hade på något naturligt sätt bara övergått i ryska händer. För svensk del kan vi komma ihåg att en rysk styrka landsteg på Gotland 22 april – 18 maj 1808.

Vid sitt möte med tsar Alexander I i Åbo 1812 lade kronprins Karl Johan Bernadotte grunden till ett nytt, fredligt förhållande till Ryssland, som kom att vara till den ryska revolutionen 1917. Ja, vi hade en incident 1853, under Krimkriget, då brittiska och ryska flottstyrkor slogs vid Bomarsund på Åland, men den krisen löste snabbt upp sig. I slutet av 1880-talet, början av 1900-talet blomstrade det svenska handelsutbytet och investeringarna i Ryssland, främst i Petersburgs-området men också längs Volga ned till Baku. De svenska investeringarna i Ryssland nationaliserades efter bolsjevikrevolutionen. Martin Kragh har beräknat värdet av dessa tillgångar till närmare 20 % av den dåvarande svenska BNP.

1924 återupprättade vi diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen, och sedan dess har relationerna varierat mellan normala och mer konfrontatoriska. Under senare år har de varit som bäst mellan åren 1988 och 2006. Ryssland blev under dessa år en viktig handelspartner för Sverige. I början av 2000-talet intog Ryssland sjätte platsen i importen till Sverige och den tionde i vår export. Sverige var samtidigt ett av de främsta investeringsländerna i Ryssland efter Tyskland, Storbritannien och Italien. Ett livligt besöksutbyte förekom på regeringsnivå och även statsbesök av president Jeltsin och kung Carl Gustaf.

Mycket i vårt förhållande till Ryssland förklaras av de olika självbilder vi har haft av varandra i modern tid. 2014 beskrev jag på följande sätt de viktigaste elementen i rys­sars uppfattning om Sverige:

• Synen på Sverige som ett historiskt nära grannland, som man lever i långvarig fred med. Sverige är det land i Västeuropa med vilket Ryssland har de äldsta förbindelserna.
• Hög uppskattning av svenska industripro­dukter och svensk kvalitet. De svenska varumärkena, Volvo, Scania, Ericsson, IKEA med flera är välkända i Ryssland.
• Hos de utrikespolitiskt intresserade, en tillfredställelse över att Sverige vidmakthållit sin militära alliansfrihet.
• Hos alla dem som är engagerade i de stora samhällsreformerna i Ryssland, ett intresse för hur Sverige lyckats förena en effektiv marknadsekonomi med sociala trygghetssystem.

Detta är den grundläggande synen. Dock har under det senaste decenniet den hårda svenska kritiken, från regeringens och medias sida, mot rysk inrikes-­ och utrikespolitik, inte minst i samband med det av Sverige initierade Östeuropeiska Partnerskapet samt Ukraina-konflikten, väckt irritation och lett till en del hårda och ofta sarkastiska utta­landen om svensk politik från ryska reger­ingsrepresentanter. Det förändrar knappast den positiva bedömningen av Sverige hos den ryska allmänheten. Om motsättningarna fortsätter och i ryska ögon förknippas med ett aktivt svenskt stöd för USA:s och Natos närvaro i Östersjöområdet, kan det dock leda till en mer negativ rysk militärpolitisk bedömning av Sverige, vilket skulle kunna få allvarliga säkerhetspolitiska konsekvenser för oss i händelse av en europeisk konflikt.

Den negativa Rysslandsbilden i Sverige berodde enligt min mening på ett antal faktorer:

• Det var Sverige och inte Ryssland som förlorade krigen på 1700-talet och början av 1800-talet. Sverige kände sig också̊ hotat av Sovjetunionen under det kalla kriget, varur ubåtskränkningarna utgjorde de sista utlöparna.
• Sovjetdiktaturen lever kvar i mångas min­nen. En av symbolerna för detta är Raoul Wallenberg.
• Få svenskar har besökt Ryssland, snarast färre än under Sovjettiden. SAS flyger till exempel inte längre till Moskva.
• Efter en kortare period av eufori och sym­pati 1991–1994 har många svenskar upp­levt att Ryssland förändrats till det sämre genom Tjetjenienkriget, Yukosaffären, konflikterna med de andra före detta sovjetrepublikerna, särskilt de baltiska staterna, Ukraina och Georgien, samt den bristfälliga mediefriheten och restriktionerna för oppositionspartierna.
• Det finns en utbredd uppfattning att Ryssland är farligt och dramatiskt, att brottslighet och korruption är hög, att man skall akta sig för ryssar och så vidare.
• Sedan Putin återkom till presidentmakten 2012 och konflikten om Ukraina utbröt 2013 har den svenska opinionens negativa inställning till Ryssland och särskilt till president Putin skärpts betydligt. En opinionsundersökning i Transatlantic Trends 2014 visade att den svenska opinionen var den mest Rysslandsnegativa i hela Europa. Så är det även idag.

Det har funnits två̊ försonande drag i den svenska Rysslandsbilden. Det gäller kulturen och idrotten. Intresset för och kunskapen om rysk kultur i Sverige är stort. Hälften av all klassisk musik som spelas i svensk radio förefaller vara rysk eller framförs av ryska musiker. De ryska klassikerna läses fortfarande och nyare rysk litteratur uppmärksammas. Rysk konst tilldrar sig stor uppmärksamhet på auktioner i Sverige, särskilt från ryska köpares sida På idrottens område gäller in­tresset inte bara vintersporter som ishockey och bandy utan även fotboll.

Låt mig nu få övergå till Sveriges förhållande idag till Ryssland. Tre frågor sticker då ut:

• Kriget i Ukraina
• President Putins politik
• Sveriges inträde i Nato

Kriget i Ukraina

Rysslands anfall på Ukraina i februari 2022 är ett grovt folkrättsbrott. Det finns inga ursäkter för detta grymma krig.

Detta sagt har konflikten mellan Ryssland och Ukraina två dimensioner:

• Dels de mer än 30-åriga bilaterala motsättningarna mellan Ryssland och Ukraina rörande Krim och Svarta havsflottan, försäljning och transit av rysk gas genom Ukraina; tillvaratagande av den rysk-etniska befolkningens i Ukraina språkliga, kulturella och religiösa intressen; handels- och integrationstvister i Sovjetunionens arvtagarinstitutioner; i synnerhet frågan om Kievs politiska orientering mellan Moskva och Bryssel; frågan om ukrainskt medlemskap i Nato; samt den mer djupgående frågan om Ukrainas historiska identitet i förhållande till Ryssland.
• Dels den mer än 75-åriga säkerhetspolitiska konfrontationen mellan USA och Ryssland, som efter det kalla krigets slut återigen har blivit mycket akut. På rysk sida anser man att USA har ignorerat Rysslands legitima säkerhetspolitiska intressen genom sitt målmedvetna stöd för Natos utvidgning allt närmare Rysslands gränser i strid med tidigare givna löften; genom mot Ryssland uppbyggda missilbaser i Polen och Rumänien; genom uppsägning av praktiskt taget alla bilaterala rustningsbegränsningsavtal med Ryssland; och nu genom ett kraftfullt militärt stöd till Ukraina i syfte att långsiktigt försvaga Ryssland.

 

Ryssland och Ukraina har varit förenade i många århundraden. De delar etnicitet, språk, religion, kultur, varu- och produktionsutbyte samt familjeband. Denna bild kompliceras av de skiftande gränser, som krig och andra händelser förorsakat under historiens gång. Gränsen mellan det ”ryska” östra och södra Ukraina och det ”polsk-habsburgska” västra Ukraina har oftast gått längs floden Dniepr.

Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har en egen ukrainsk identitet vuxit sig allt starkare och ytterligare förstärkts av det pågående kriget. Det är något som man på rysk sida, och särskilt inte Putin, velat inse.

Varken de bilaterala motsättningarna till Ukraina eller den strategiska konfrontationen med USA är en ursäkt eller en rimlig grund för det ryska anfallskriget mot Ukraina. Ansvaret för detta brutala, orimliga och idiotiska krig ligger hos den ryska ledningen, enkannerligen hos president Putin. Kriget är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland. Det har på ett fundamentalt sätt ändrat många staters, inklusive Sveriges, och deras befolkningars syn på Ryssland och i synnerhet på Putin.

Kriget måste enligt min mening få ett slut omgående. Flera hundra tusen människor har redan dött och flera dör dagligen. Det ankommer i första hand på ryssarna att avsluta krigshandlingarna och få till stånd ett eldupphör, till vilket omvärlden måste medverka.

Vem är Putin och har vi felbedömt honom?

Jag har vid flera tillfällen träffat Putin. Mitt personliga intryck av honom är följande:

• Han är en rysk nationalist men också en effektiv manager som gärna vill detaljstyra hands on. Han bryr sig inte särskilt mycket om andra människor och låter dem gärna vänta.
• Han känner sig sviken och bitter i sin ursprungliga förhoppning att Ryssland efter Sovjetunionens fall och de marknadsekonomiska reformer han själv genomfört skulle välkomnas som en respekterad stormakt i den europeiska familjen.
• Han har grävt ner sig i rysk historia och blivit en riktig panslavist, som liksom Solzjenitsyn menar att ryssar, ukrainare och vitryssar egentligen är samma folk med ryssarna som den ledande folkgruppen. Putin tar skarpt avstånd från sovjettiden men hyllar desto mer tsartiden, kanske främst panslavisterna Nikolaj I och Alexander III.
• Han har en farlig egenskap: När han blir trängd, fördubblar han gärna insatsen. Han har utvecklat en hög eskaleringsbenägenhet – som den i hörnet inträngda råttan.
• Kriget i Ukraina 2022 har ändrat min uppfattning om Putin. Jag har alltid betraktat honom som rationell inom sina referensramar. Hans långvariga vistelse på toppen i det ryska samhället och en tilltagande isolering har emellertid framkallat vissa paranoida drag hos honom, vilket tydligt framgått de senaste månaderna. Han är dock inte galen som några påstår.

Efter så många år vid makten ­– 2023 nästan lika länge som Stalin (24 jämfört med 26 år) – har Putin blivit en maktmänniska som ser sig själv som oumbärlig.

Så, har vi felbedömt Putin och Ryssland?

Mitt svar är att vi inte har felbedömt Ryssland men väl Putin.

Vladimir Putin framstod år 2000 som en kompetent efterträdare till president Jeltsin. Han utsågs till presidentkandidat av Jeltsin i augusti år 1999 därför att han var känd för sin lojalitet mot sina chefer; för att ha bevisat sin effektivitet i de tjänster han haft i den ryska administrationen, inklusive i säkerhetstjänsterna; samt därför att de som nominerade honom trodde att de i framtiden skulle kunna kontrollera honom. Det sistnämnda var fel.

Under sin första mandatperiod som president åtnjöt Putin, stödd av kompetenta och även liberala medarbetare, stor respekt och stöd såväl inom som utanför Ryssland. Viktiga reformer genomfördes i Ryssland och Putin hade goda relationer med västmakternas ledare och goda relationer även med den svenska regeringen.

Det första tecknet på en mer xenofobisk och auktoritär Putin kom i samband med arresteringen av oligarken Chodorkovskij och konfiskeringen av hans oljebolag Yukos hösten 2003. Det följdes av ett mot utlandet aggressivt tal av Putin i september 2004 efter gisslandramat i Beslan.

I februari 2007 höll Putin ett skarpt anförande på den internationella säkerhetskonferensen i München, där han, med hänvisning till USA:s politik och Nato-utvidgningarna sade att Ryssland hädanefter skulle bedriva sin säkerhetspolitik grundat på egna intressen. Detta följdes av Rysslands hårda vedergällning mot Georgien 2008 samt ingripandet i Ukraina 2014.

Jag vill dock hävda att den verkliga omsvängningen i Putins beteende och politik kom vintern 2011 i samband med de så kallade Bolotnaja-kravallerna, då Putin återtog den formella presidentmakten från presidenten Medvedev. Sedan dess har Putin framträtt som en auktoritär och repressiv härskare, som är bitter mot västvärlden för dess ignorerande av ryska intressen och misstänksam mot alla som inte uttryckligen är för hans politik. Han stöder sig uttryckligen på de så kallade siloviki, det vill säga säkerhetstjänsterna. Putin är sin egen ende rådgivare, förutom – som utrikesminister Lavrov lär ha sagt – Ivan den Förskräcklige, Peter den Store och Katarina II.

Under den långvariga covid-epidemin isolerade sig Putin och grävde ned sig i rysk historia och i de oförrätter han anser att Ryssland utsatts för i samband med att västmakterna representerade av USA och Nato tränger sig allt närmare vad han anser vara Rysslands säkerhetszoner, främst Ukraina.

Min slutsats är därför att, ja, vi har felbedömt Putin såsom han och hans politik har utvecklats sedan 2012.Han kommer aldrig att återfå det förtroende han en gång hade i Väst, inklusive i Sverige. Detta utgör en stor belastning på vårt förhållande till Ryssland.

Det är ovisst hur länge Putin kommer att stanna kvar vid makten. Jag hade trott att han inte skulle ställa upp i presidentvalet våren 2024 efter att ha deklarerat seger i Ukraina. För närvarande tyder dock allt på att han kommer att kandidera och därmed säkra åtminstone ytterligare sex år av sin maktutövning.

Sveriges Nato-beslut

En ytterligare spik i kistan vad avser Sveriges förhållande till Ryssland är Sveriges beslut att inträda i Nato. Det gäller inte så mycket formuleringarna i Natostadgan som de efterföljande besluten, nämligen att Sverige liksom de andra nordiska länderna ingår särskilda så kallade Defence Cooperation Agreements med USA, vilka innebär att amerikanska stridskrafter får tillgång till våra territorier redan i fredstid. Detta förändrar Rysslands militära kalkyler och kommer att leda till starkare politisk spänning mellan oss och Ryssland.

Hur ser då framtiden ut för Sverige förhållande till Ryssland?

Så länge Putin sitter kvar vid makten och kriget i Ukraina, liksom den repressiva inrikespolitiken, fortsätter kommer våra relationer att förbli utomordentligt dåliga.

Men det kommer en tid om ett antal år, då Putin är borta och kriget i Ukraina är slut. Med en ny och förhoppningsvis mer moderat och demokratisk regim än Putins bör nya möjligheter åter öppna sig till kontakter och samarbete på många områden mellan Ryssland och andra europeiska länder till allas vårt bästa. Vi måste hålla detta för ögonen, även om vägen är lång. Ryssland är en europeisk stat och en omistlig del av den europeiska civilisationen. Och här spelar Sverige en viktig roll. Det är vårt geopolitiska och historiska öde. Vi måste komma ihåg att det finns ett annat Ryssland än Putins Ryssland.

 

Anm: Läs också recension av Sven Hirdmans bok De hemliga rapporterna från Moskva .