Faktoider är en term som lanserades i Sverige av litteraturvetaren Martin Kylhammar. Den hade tidigare använts i USA av författaren Norman Mailer. Kylhammar definierade den som ”felaktiga försanthållanden”. I fjortondagarstidningen Dagens Forskning, vars redaktionskrets Kylhammar tillhörde, löpte under hans ledning en svit artiklar där sådana faktoider från när och fjärran, nu och då avslöjades och penetrerades.
Termen blev populär och ingår idag i vardagsvokabulären. ”I motsats till moderna vandringssägner, ’klintbergare’, vilka vanligen sprids från mun till mun, sprids faktoider vanligen via massmedia, där de sedan lever ett eget liv”, heter det på Wikipedia. Kylhammar själv kunde visa att föreställningen om att Verner von Heidenstam var nazist saknar all grund. En annan faktoid handlar om ättestupan, alltså uppfattningen att man i forna tider gjorde sig av med äldre och orkeslösa genom att kasta dem utför en brant. Historikern Birgitta Odén har belagt att ättestupan är ett påhitt. (”Ättestupan – myt eller verklighet?”, i Birgitta Odén, Äldre genom tiderna. Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det. Carlssons 2012)
”Vår beredskap är god”, sade statsminister Per Albin Hansson i ett tal strax före andra världskrigets utbrott. Man har påstått att statsministern då for med osanning. Sveriges militära beredskap var inte alls särskilt god vid denna tidpunkt (men blev det under krigets lopp). Vad Per Albin syftade på i sitt så kallade beredskapstal var emellertid den civila beredskapen i landet, om det skulle bli ett stormaktskrig. ”Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke”, sade han. ”Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen.”
Det finns föga anledning att tro att den massmediala faktoidproduktionen i vårt samhälle skulle ha upphört. I mediernas värld är det gängse att hänvisa till förekomsten av rysk lögnpropaganda, ”nättroll” och så vidare. Det är högst rimligt att anta att sådan verksamhet pågår för fullt, och det vore verkligt konstigt om så inte skedde. Den offentliga lögnen, sanktionerade mytbildningar av olika slag, ingår i staters självbilder, och de får helt naturligt sina avtryck i opinionsbildning och nyhetsförmedling, inom och utanför staternas gränser. Det gäller att vara på sin vakt. Journalister är inte alltid några sanningsvittnen; de meddelar vad de får reda på, i lyckliga fall kan de också prestera motbilder.
Den pensionerade utrikestjänstemannen Axel Moberg kom nyligen ut med en bok, Ekon av kriget (Instant Book 2015), som presenterar en genomgång av vad tio svenska dagstidningar skrev om skeendena under andra världskriget. Huvudintrycket av framställningen är att svenska läsare fick en ganska fyllig och adekvat information om krigshändelserna, också om grymheterna, och att det i efterhand inte går att hävda att man ingenting visste om folkmorden. Men det fanns också snedvridningar i rapporteringen, och följsamheten mot den tyska versionen av vissa förlopp kan ibland kännas besvärande. Om huvudstadsdrakarna Aftonbladet, Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen vid krigets begynnelse skriver Moberg exempelvis: ”Även efter att Polen besegrats är det svårt att frigöra sig från intrycket att den tyska respektive ryska annekteringen av Polen, till en början, ofta mättes med olika måttstock, och att den tyska terrorn behandlas med större överseende än den ryska.”
Det är meningslöst att dra direkta paralleller med den tiden, men man kan därför inte utesluta att den fria pressen också i vår tid och i vårt land styrs av bestämda intressen och viljor. Detta är en god – en förfärande god – grogrund för faktoider.