[…] Jag tror det är därför jag hade så svårt att förhålla mig till civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlins uttalande ”Det kan bli krig i Sverige”. Å ena sidan är det ju en självklarhet. Givetvis kan det bli krig i Sverige, eftersom det kan bli krig var som helst. Varför skulle inte en minister få säga det?
Men det var något som skorrade falskt.
[…]Syftet med kommentaren var att visa medvetenhet. Ändå kändes den yrvaken och på något plan världsfrånvänd. Finländska Yle:s utsända på plats, Pirjo Auvinen, reagerade med att säga: Man leker inte med ordet krig.
I Finland har kriget alltid varit en del av det allmänna medvetandet. Därför behöver man inte prata om det, istället fokuserar man på att förbereda sig. Det som imponerar på Kreml är ju inte vad man säger, utan huruvida man bär på en tillräckligt lång och kraftig käpp. I Finlands fall har det betytt allmän värnplikt och Västeuropas största artilleri.[…]
Sverige måste nu göra kostsamma satsningar på försvaret, som man monterade ned efter Sovjetunionens fall. Beslutsfattarna måste förklara varför de här kostnaderna är nödvändiga. Rimligtvis borde det räcka med att säga: Vi borde inte ha avvecklat så mycket, nu pågår det ett krig i Europa, vi måste bygga upp på nytt.
Istället verkar det finnas behov av att peka ut ett konkret hot mot just Sverige.
– Om det är något som håller mig vaken om nätterna så är det just att det går för långsamt, sade Bohlin.
Exakt vad det är som går för långsamt blev oklart. Menade han krismedvetenheten eller upprustningen?
Sverige har ingen gemensam gräns med Ryssland och är omgivet av två Natoländer. Jag rapporterar från ett krig varje dag, och jag är mer oroad för att svenska regeringen struntar i klimatförändringen än för att det ska bli krig i Sverige. Sverige behöver naturligtvis ett bra försvar. Därför är det är bättre att ministrarna sover på nätterna och jobbar på dagarna med att försöka åstadkomma just den saken, istället för att hålla otydliga tal som bara skrämmer upp folk. Läs artikel