Avtalet förändrar det geostrategiska läget på Nordkalotten
Avtalet ger USA ”obehindrad” tillgång till 17 överenskomna anläggningar och områden (baser) i Sverige och rätt att ”fritt” röra sig över hela det svenska territoriet.
Genom avtalen med Norge och Finland kommer USA att tillsammans med baserna i Sverige kunna nyttja sammanlagt 44 baser . Dessa har på USA:s begäran i de flesta fallen lokaliserats till norra delarna av de tre nordiska länderna. Därmed kommer USA att kunna flytta fram sina positioner så att man kan nå de ryska strategiska kärnvapenbaserna på Kolahalvön. Baserna (USA har även fått tre baser i Danmark) flyttar också fram USA:s positioner i Östersjöområdet med de känsliga ryska områdena kring S:t Petersburg och enklaven Kaliningrad och därmed risken för ökade spänningar också i den regionen.
För Sveriges del innebär detta att vi riskerar att dras in i stormakternas allt skärptare motsättningar i norr, något som strider mot våra nationella intressen. Sverige har, liksom de övriga nordiska länderna, sedan andra världskrigets slut haft som strategiskt mål att Nordkalotten och Arktis skall vara lågspänningsområden, att inte låta sig dras in i stormakternas upptrappade konfrontationer och att reducera risken för att områdena i norr, där strategiska kärnvapnen är utplacerade, blir en arena som domineras av stormakternas konkurrens och kapprustningar. Utvecklingen har emellertid gått i negativ riktning med ökade spänningar. Det är en utveckling som pågått under flera år och som kan komma att påskyndas och fördjupas om USA kommer att använda sina baser i Norden på ett för Ryssland utmanande sätt.
Etableringen av baserna kan leda till att svenska myndigheter i en tillspetsad situation mister förmågan att själva styra över utvecklingen i enlighet med svenska överordnade säkerhetsintressen och medföra en upptrappning utanför svensk kontroll.
Beslutanderätten hålls öppen och är inte klart definierad
Risken för ökade spänningar och konflikter som kan bli följden av avtalet medför att Sverige måste kunna avgöra hur baserna och svenskt territorium i övrigt kan komma användas vid en säkerhetspolitisk kris.
I avtalet finns endast skrivningar om samråd, vilket gör det till en öppen fråga om vilket inflytande Sverige kommer att få, särskilt som samrådet sker mellan en stormakt och en småstat, där själva förutsättningarna för likvärdigt inflytande på avgörandena saknas.
Den inledande, allmänna skrivningen i avtalet om att alla aktiviteter ”ska utföras med respekt för Sveriges suveränitet, lagar och internationella lagliga förpliktelser” är alltför otydlig för att kunna utgöra ett säkert underlag för att hävda svenska intressen, eftersom avtalet samtidigt innehåller konkreta bestämmelser utan reservation om ”obehindrad” rätt att utnyttja baserna och rätt för amerikanska luftfartyg, fartyg och fordon ”att röra sig fritt på svenskt territorium”.
I Norges motsvarande avtal understryks tydligare kraven på respekten för norsk suveränitet och i Finlands DCA-avtal finns kravet på respekten för landets suveränitet upprepat tre gånger i konkret anslutning till centrala avtalsbestämmelser.
Överlåtelse av myndighetsansvar
Överlåtelsen av myndighetsansvar är långtgående vad gäller att upprätthålla säkerheten i och i anslutning till baserna.
Enligt avtalet har Sverige det övergripande ansvaret för säkerheten på svenskt territorium och ska vidta de åtgärder som krävs för att skydda de amerikanska styrkorna och förhandslagrad materiel.
Det anges samtidigt att USA enligt Nato SOFA (som reglerar Natostyrkors status när de vistas här i landet och som Sverige godkänt) har rätt att vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att upprätthålla eller återställa ordningen för att skydda amerikanska styrkor ”på eller i den omedelbara närheten av” baserna.
Hur långt denna rätt sträcker sig utanför baserna är inte definierat.
Avtalet ger även utrymme för en amerikansk rätt att i samråd upprätthålla ordning och säkerhet utanför basernas omedelbara närhet i ”exceptionella fall”. Vad det innebär i praktiken är inte klart och kan öppna för långtgående amerikansk myndighetsutövning på svenskt territorium.
Slutsatser
DCA-avtalet är framtaget utan en allvarlig säkerhetspolitisk analys av vad Sverige vill uppnå med det. Det saknas en seriös belysning av vilka risker avtalet kan medföra om Sverige av Ryssland uppfattas som ett förstahandsmål. Inga klarlägganden görs av hur Sverige i ett krisläge, där USA:s intressen skiljer sig från Sveriges, skall hantera situationen eller vem som då har avgörandet i sin hand och bestämmer.
Avtalet innehåller inga förbindelser från USA:s sida att stödja Sverige vid en säkerhetspolitisk kris eller vid krig. Grunden för avtalet är inte ett effektivare försvar av Sverige.
Däremot ställs långtgående krav på att Sverige skall skydda USA:s ”oförhindrade” användning av baserna och rätt att utan hinder låta USA:s styrkor röra sig ”fritt” över hela vårt territorium.
Möjligheterna för Sverige att påverka basernas ”obehindrade” amerikanska användning och ”rätten att röra sig fritt på vårt territorium” kan komma att utnyttjas är endast vagt formulerade till att gälla ”samråd”, där vi som småstat kan ha ytterst begränsade möjligheter att påverka avgörandena.
Sverige har inte i avtalet klargjort att amerikanska militära aktiviteter enligt avtalet kräver svenskt uttryckligt godkännande.
USA ges i avtalet långtgående rättigheter att upprätthålla ordning och säkerhet i basernas närhet och även bortom den omedelbara närheten som inte har motsvarighet i Danmarks och Norges motsvarande avtal.
Avtalet är skadligt för den svenska självbestämmanderätten. Det klargör inte vem som har avgörandet i sin hand, men öppnar trots det territoriet för en stormakts dispositioner. Det ger USA rättigheter men inte Sverige några garantier. Avtalet snärjer oss strategiskt under mer än tio år och riskerar att lamslå vår handlingsfrihet. Det ökar risken för att involveras i motsättningar, kriser och konfrontationer som inte är våra, och risken för att ses som ett förstahandsmål. Det bottnar inte i en konkret analys av att vi är på allvar hotat, där nöden inte har någon lag, utan tär på vår suveränitet och försätter oss i en utsatt situation vid en säkerhetspolitisk kris. Det bidrar till att underminera svensk avspänningspolitik och står också därmed i strid mot svenska intressen.
Mot den bakgrunden får riksdagen inte godkänna avtalet.