Från och med den 1 april gäller följande enligt första paragrafen i Förordning med instruktion för Försvarsmakten:
”Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.”
Dessa formuleringar är inadekvata och skadliga. De är tvetydiga. Varför det?
Uppgiften för den svenska Försvarsmakten måste slås fast klart och entydigt för medborgarna. Det sker inte här.
Uppgiften för den svenska Försvarsmakten kan inte vara någon annan än att försvara Sverige. Ingen annan än vi själva ställer uppgiften att försvara vårt land. För andra stater är det på motsvarande sätt självklart att det är försvaret av det egna landet som är grunden för deras försvarsmakters existensberättigande och kärnan i deras uppgift. Att lättsinnigt laborera med en sådan existentiell och given utgångspunkt för det egna landets värnkraft är farligt.
En tudelad uppgift för Försvarsmakten skapar förvirring med inbyggda tolkningsfrågor och risk för splittrande motsättningar. En sådan tvetydig strategi gör det omöjligt att på allvar följa upp i vad mån Försvarsmakten infriar sin verkliga uppgift eller har en egen agenda.
Regeringen kan inte dölja att Försvarsmaktens ”huvuduppgift” med den nya skrivningen inte är en utan flera. Kan den klena svenska Försvarsmakten ha mer än en huvuduppgift? Kan någon försvarsmakt ha det? Att låtsas som om det inte finns några motsättningar mellan de olika ”huvuduppgifter” som ställs och den Nato-ram som anges är inte hållbart.
Regeringen har att sätta in Försvarsmakten till rikets försvar. Regeringen förfogar inte över någon annan försvarsmakt eller några andra väpnande styrkor än den svenska Försvarsmaktens. Bestämmelsen borde utgå från dessa realiteter. Det enda godtagbara är att Sverige måste ha en Försvarsmakt som kan användas för att försvara landet.
Det kan inte vara mer än förhoppningar att utgå från att allierade stater kommer till vår hjälp när vi behöver den. Det vet vi aldrig i förväg. Det är oansvarigt att bygga en instruktion till Försvarsmakten på förhoppningar. Den bör bygga på vad man säkert vet, kan lita till och utveckla.
Försvarsmaktens uppgift bör inte ställas ”med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato”. Huruvida ett sådant kollektivt försvar skulle komma till stånd och dessutom skulle komma till vår hjälp om vi skulle behöva det är osäkert. Det enda säkra är att bygga på det vi själva kontrollerar och kan påverka.
Att ange att Försvarsmakten har som en huvuduppgift att försvara allierade stater är skadligt och kan verka vilseledande. Det är skadligt eftersom Sveriges blygsamma militära kapacitet inte på långt när räcker till för att försvara det egna landet. Vi har ingen kapacitet att avstå för att försvara andra länder. Det är vidare skadligt eftersom det strategiskt avleder Försvarsmakten från den verkliga uppgiften, nämligen att bygga ett försvar för Sverige. Det kan också verka vilseledande eftersom allierade stater kan fås att tro att vi har tillräcklig militär förmåga att bistå dem, trots att så inte är fallet, eller fås att tro att vi ändå är beredda att rycka ut, trots att en seriös bedömning säkerligen skulle ge vid handen att det inte ligger i vårt nationella intresse att göra militära insatser i andra stater och dras in i andras krig.
Den angivna ramen som tar sin ”utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato” är ytterst riskabel. Inget säger att vad som är bra för Nato är bäst för Sveriges nationella försvar. Tvärtom är risken stor för att de av Natos stormakter dominerade planerna inte är förenliga med svenska nationella intressen.
De dominerande militär-politiska etablissemangen i Sverige är faktiskt inte att lita på. Det finns en risk att de tror på och avser att agera utifrån det diffusa och på förhoppningar grundade portalstadgandet enligt § 1. Deras historik sedan flera decennier visar att de agerar som om de vore aktningsvärda spelare i större globala sammanhang, där det gäller att tjäna in lojalitetspoäng och betyga stormakter sin tribut. Detta är en ohållbar svensk politik. Den måste motverkas
Vi är inte emot att Sverige skulle söka allierat militärt bistånd vid hot om våld mot vårt land. Om sådant bistånd skulle lämnas, när det skulle lämnas och vad det skulle bestå i är öppna frågor. Detta gäller oavsett medlemskap i Nato eller inte eller försvarssamarbetsavtal med USA eller inte! Vad som dock med säkerhet kan sägas är att aktningsvärt sådant bistånd inte skulle komma i fråga om vi inte har en egen Försvarsmakt värd namnet som förmår bjuda en angripare uthålligt försvar under avsevärd tid. Där är vi inte nu. Det är under alla förhållanden huvuduppgiften för den svenska Försvarsmakten, men den framgår inte av instruktionen.
Efter att ha rannsakat instruktionens första paragraf må det vara på sin plats att uppmärksamma andra paragrafen för att se om den skapar klarhet. Den har numera har följande lydelse:
”Försvarsmakten ska främja Sveriges säkerhet och hävda Sveriges territoriella integritet. Myndigheten ska ha förmåga att värna Sveriges suveräna rättigheter och svenska intressen samt att förebygga och hantera konflikter och krig såväl nationellt som internationellt.
Försvarsmakten ska kunna bidra till att hävda allierade staters territoriella integritet.
Försvarsmakten ska kunna utföra sina uppgifter självständigt och i samverkan med andra myndigheter, stater och organisationer. Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.”
Detta ger inte heller några klara besked om någonting. Frågeställningarna som diskuterats ovan i anslutning till § 1 besvaras inte.
De kretsar som dominerar de militär-politiska etablissemangen i Sverige är för närvarande av det experimentella, våghalsiga slaget. Utan vederhäftighet ger de sig in i chanstagningar, förhoppningar och strategiska bindningar till framför allt en stormakt som USA, samtidigt som de försummar att se om det egna huset och förverkliga ett efter våra förhållanden högst aktningsvärt territorialförsvar grundat på allmän värnplikt.