Peter Hultqvists anförande vid Lennart Meri-konferensen i Tallinn stämmer till djup eftertanke. Den svenske förvarsministern fortsätter där oförtövat sitt ordkrig med Ryssland – antagligen var det väl också detta som hans värdar väntade sig av honom. Men kan Sverige i längden ha ett annorlunda förhållningssätt till den stora grannen än Finland, vars statschef outtröttligt betonar vikten av dialog och samarbete med Moskva? Senast i samband med de nordiska ledarnas besök i Washington underströk president Sauli Niinistö hur viktigt det är att ”upprätthålla goda relationer med Ryssland”.
Dem ambitionen lyser helt och hållet med sin frånvaro när Sveriges försvarsminister (och även andra företrädare för den svenska regeringen) tar till orda. I Tallinn överdrev han på ett nästan groteskt sätt Rysslands uppträdande när han sade att ”[t]he annexation and the Russian involvement in eastern Ukraine is the greatest challenge to the European security order since the Second World War”. Kalla kriget med sina öppna konfliktungar – som Berlinblockad, Kubakris (med potentiella följdverkningar över hela jordklotet), oroligheter och destabilisering inom det forna östblocket – är som bortblåsta. De balkanska utbrytningskrigen hamnar inte heller i Hultqvists fokus.
Är detta verkligen officiell svensk regeringspolitik?
Den svenske försvarsministern fann också anledning att prisa Natos så kallade återförsäkringsstrategi för de östeuropeiska länderna. ”United States presence in the Baltic Sea Region is crucial and has a clear threshold effect”, sade han. ”We are welcoming the US ambition to increase its presence in Europe through the European Reassurance Initiative.” Det är inte den enda möjliga bedömningen. Oro har hörts, inte minst från tyskt håll, för att detta leder till kapprustning och höjda spänningsnivåer. Har svenska politiker svårare än andra att se att flera parter än en deltar i vapenskramlet? Det är klart att pågående basutbyggnad i Natos frontstater måste provocera fram ryska motåtgärder. Dessa hade kanske kommit ändå. Nu blir de lättare att motivera. Men Sveriges stöd till ena sidans åtgärder berövar oss möjligheten att spela en överbryggande roll.
Finland tycks berett att påta sig den uppgiften. Man undrar vad Soini och Wallström talar om när de träffas.