Nyligen bortgångne Svante Nycander, DN:s chefredaktör 1979–94, skrev i DN den 18 april 1992 i ett inlägg om historierevisionisten Robert Faurissons yttrandefrihet bland annat följande:
”Varför kan då en endast måttligt historiekunnig person känna sig säker på att Förintelsen ägde rum? Det kunde ju röra sig om en myt. Svaret är att den etablerade versionen är trovärdig därför att det är tillåtet att framföra den rakt motsatta uppfattningen. Förintelsen som historiskt faktum undergår fortlöpande provet av en fri offentlig diskussion och en obunden vetenskaplig granskning[…] Vetskapen att diskussionen och historieforskningen är fria övertygar oss om att mordet på judarna ägde rum, trots att vi kan ha dimmiga föreställningar om vilka de avgörande bevisen är.”
Regeringen lade för ett par veckor sedan fram propositionen ”En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp” (2023/24:93). Där föreslås följande tillägg till bestämmelsen i brottsbalken 16:5 om hets mot folkgrupp:
”För hets mot folkgrupp döms också den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.” […]
Även om förslaget i propositionen strängt juridiskt inte utvidgar det straffbara området, så är den underförstådda hänvisningen till förnekande av Förintelsen i en brottsbalksparagraf problematisk. Svante Nycander formulerade problemet så här:
”Om endast en version av det historiska förloppet är tillåten, har folk inget starkt skäl att tro på dess sanningshalt. Ett påstående som behöver lagens skydd kan man misstänka är en myt.” Läs artikel