Sommaren 1982 deltog jag i en ekonomisk-historisk världskongress i Budapest. Sådana hålls vanligen vart fjärde år; följande gång var i Bern, därnäst Montreal. Första kongressen ägde rum i Stockholm 1960. Att de kom till speglade en strävan att samla forskare från länder i de fientliga stormaktslägren under kalla krigets bistra klimat och motverka isolering.
Jag hade nyss, för fyrtiotvå år sedan, anställts vid den svenska riksradions vetenskapsredaktion. Dessa sammankomster av akademiker, som framträdde i olika specialsessioner, gav mig mycket programmaterial; Sony-bandspelaren gick varm. I Budapest fick jag kontakt med ungerska forskare som gick mot strömmen: Iván Berend (sedermera president i den ungerska vetenskapsakademin), Péter Hanák, Emil Niederhausser, även nationalekonomen János Kornai (för övrigt medlem av den svenska vetenskapsakademin). Det blev sedan flera Budapestbesök, också efter 1989, där jag mötte och intervjuade bland andra István Rév, liksom de förut nämnda en vetenskapsman av världsklass.
Det började alltså på järnridåns tid och fortsatte under perioden därefter. När jag år 2008 grundade den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds, hade jag stor nytta av personliga förbindelser i det forna Öst – nätverk heter det numera. Dessa författare och intellektuella skrev åt mig och lät sig bli intervjuade. Många av mina reportageresor genom de yrkesverksamma åren har gått till Öst- och Centraleuropa, oavsett regimer vid makten. Skulle jag hesitera att gå till Viktor Orbáns Ungern idag? Inte för en sekund. Informationsinhämtande och tankeutbyte saknar per definition gränser. Det akademiska samfundet saknar också gränser: det är universellt. Det bygger på fri kommunikation och underlättar samtal som annars kanske inte hade kunnat komma till stånd. Det bör, följaktligen, vara systemoberoende. Det är dess allra främsta styrka.
Parentetiskt sagt borde detta gälla också det journalistiska. Men där har alltid funnits restriktioner, vested interests. Opinionsbildning och nyhetsförmedling skiljs i praktiken sällan åt, på ett sätt som för läsaren och lyssnaren hade kunnat göra sammanhangen transparenta, begripliga. Det så kallade kommentariatet, åsikts- och ideologiproducenter av blandad kvalitet, tar alltmer plats. Det händer att obekväma fakta sorteras undan, obekräftade blåses upp. Mot detta skulle akademin med sitt oberoende och sitt sanningssökande vara en motkraft. Men nu reses krav från tidnings- och regeringshåll, att även universitet och forskningsinstitut ska inordna sig i ledet. Det är i grunden en öststatsmodell.
Ett aktuellt fall är den framstående forskaren Tarja Cronberg. Hon har en bakgrund både som politiker – medlem av Finlands riksdag, minister i Matti Vanhanens andra regering, ordförande för De gröna i Finland, deras representant i EU-parlamentet – och som erkänd säkerhetspolitisk forskare i flera nordiska länder. För närvarande är hon (född 1943) knuten till det svenska fredsforskningsinstitutet, Sipri. För en tid sedan deltog hon i en rysksponsrad konferens i Kaliningrad, där hon inbjöds att tala om Immanuel Kant, som levde hela sitt liv i denna stad, då kallad Königsberg, känd bland för sin traktat Om den eviga freden. En skandalskribent i Expressen – glömt vare hans namn – uppdagade förhållandet för allmänheten och beskrev Cronberg i termer av ryssinfluerare. Sipri, som levererar ibland för det svenska politico-militära komplexet obehagliga rapporter, skulle ta skada, det syntes ha varit avsikten.
Men knappast drabbas den seniora forskaren Cronberg väl? Nu har hon i alla fall av Östfinska universitetet i Joensuu berövats ett hedersdoktorat som hon skulle ha mottagit i början av nästa månad. Detta lärosäte vill inte, till skillnad från ryskspråkiga Cronberg, ha någonting med Ryssland att skaffa. När det visade sig att hon accepterat en inbjudan till en vetenskaplig konferens på rysk mark, blev hon diskvalificerad. Hade inte ryssarna betalat hennes expenser också? Det förefaller rimligt att gästen inte ska ta ur egen ficka. Själv brukar jag ibland begära ett ynkligt arvode för mina framträdanden. På svenska universitet kan man få betalt i form av så kallade professorstimmar. Ryska professorstimmar gör en antagligen till nationell säkerhetsrisk.
Nu behöver inte Tarja Cronberg deppa. Hon har dubbla reguljära doktorsexamina, från Lund respektive Köpenhamn, i skilda discipliner (teknik/samhällsplanering respektive sociologi). Förra året kallades hon till en gästprofessur vid ansedda Alexanderinstitutet i Helsingfors, inriktat på Rysslandsstudier.
I själva verket skulle det förstås behövas flera sådana här gränsöverskridande kontakter i tider av ökat säkerhetspolitiskt misstroende, flera Cronberg. Akademin bör stå alla makter emot, också ”goda makter”!