Finlands regering överlämnade den 30 maj till den finska riksdagen sin proposition om godkännande av avtalet med USA om försvarssamarbete. I propositionen brottas regeringen med suveränitetsfrågorna. Det blir många överväganden fram och tillbaka. Det finska och svenska DCA-avtalet är i huvudsak likalydande. Presentationen av avtalet är dock sakligare i den finska propositionen än i den svenska. Några kommentarer till och citat hämtade från den finska propositionen illustrerar detta.
Om artikel 11 som handlar om att amerikanskt militärt flyg, fartyg och fordon har rätt att röra sig fritt över det finska territoriet
Den finska regeringen medger här att den öppnar territoriet för USA:s militära styrkor, men söker samtidigt efter argument för att begränsa den utsattheten. Regeringen vill då fästa vikt vid att ”Finland ska ha kvar möjligheten att bilda en åsikt och utrycka sina synpunkter”. Det må så vara och är naturligtvis rätt, men slutsatsen att detta är synpunkter ”som Förenta staterna ska respektera” hänger i luften. USA är ju enligt avtalet tillförsäkrad fri tillgång till territoriet. Några förbehåll värda namnet är inte inskrivna. Finland kunde som Norge ha skrivit in att tillstånd krävs. Det har inte heller Sverige skrivit in.
Från propositionen:
”När man emellertid tar hänsyn till att arrangemanget begränsar Finlands suveränitet, eftersom avtalet inte på ett bindande sätt innehåller rätten att definiera närvaron av en annan stats väpnade styrkor i Finland med uttryckliga förhandsbeslut, kan artikel 11.1 i avtalet anses vara problematiskt med tanke på 1 § 1 mom. i grundlagen.
På de grunder som anges ovan kan man konstatera att även om det kan anses att den helhet som artikel 11.1 och 11.2 samt artikel 1.2 bildar ger Finland vissa möjligheter att kontrollera inresan, innebär förfarandet dock inte att Finland från fall till fall beslutar när inresa tillåts. Bakom inresan ligger hörandet av bägge parternas synpunkter och beaktandet av dem samt ett samordnings- och anmälningsförfarande. Finland ska ha kvar möjligheten att bilda en åsikt och uttrycka sina synpunkter, som Förenta staterna ska respektera. Det är dock möjligt att Finland i vissa situationer i förväg inte får veta om sådan inresa som man hade velat begränsa. Detta avviker från alla tidigare arrangemang som Finland gjort om inresa, arrangemanget ska vara i kraft minst tio år från det att avtalet trädde i kraft och fortsätta därefter tills vidare om inte avtalet sägs upp.
På de grunder som anges ovan kan man som helhet anse att arrangemanget inte är problemfritt med tanke på 1 § 1 mom. i grundlagen. Det att Finland inte kan använda uttryckliga möjligheter att fatta rättsligt bindande beslut om inresan av ett annat lands styrkor och det hur långt arrangemanget är kan anses begränsa Finlands suveränitet på ett sådant sätt att avtalet gäller grundlagen på det sätt som avses i 94 § 2 mom. och 95 § 2 mom. i grundlagen.”
Vad dessa överväganden till slut mynnar ut i är att det krävs en kvalificerad majoritet i den finska riksdagen för att godkänna avtalet.
Om artikel 3 som reglerar USA:s rätt att använda de i bilaga uppräknade finska baserna (här kallade föremålen)
Den finska regeringen redovisar här hederligt att det är fråga om en ”omfattande” och ”obehindrad tillgångs- och användningsrätt” till baserna och att detta, med ett understatement av guds nåde, inte är ”problemfritt med tanke på Finlands suveränitet”. Motsvarande gäller givetvis för svensk del.
Från propositionen:
”När man tar hänsyn till öppenheten och omfattningen av tillgången till och rätten att använda områdena enligt artikel 3, kan man konstatera att det är fråga om en mycket omfattande rätt. I föremålen enligt bilaga A till avtalet är det fråga om att en främmande stats väpnade styrkor på basis av ett fördrag får tillgångs- och användningsrätten till de i bilagan nämnda föremålen, som innehas av Finlands försvarsmakt och Gränsbevakningsväsendet. Grundlagsutskottet har tidigare gjort en distinktion där det har förutsatt att när det gäller inresan av större militära avdelningar, som de facto kan påverka suveräniteten, bör frågan avgöras utifrån internationella fördrag och genom en beslutsprocess som gäller dem (GrUU 21/2000 rd, s. 3/II). Grundlagsutskottet har inte tagit ställning till huruvida inreserätten av en allierad stats militära avdelningar ska betraktas på annat sätt än innan Finland blev Natomedlem. Samtidigt kan det också konstateras att utskottet inte heller har uppskattat hurdan betydelse ska ges åt det faktum att en annan Natomedlemsstat ges mer omfattande och långvarigare tillgångs- och användningsrätt till finska militära föremål än när det gäller sedvanligt övningssamarbete.
Avtalet ger amerikanska styrkor obehindrad tillgångs- och användningsrätt till försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets föremål. Det är fråga om militära föremål, vilket innebär att den obehindrade tillgångs- och användningsrätten av en främmande stats styrkor till dessa föremål ska anses vara också utrikes- och säkerhetspolitiskt av stor betydelse.
På de grunder som anges ovan kan en obehindrad tillgångs- och användningsrätt inte anses vara problemfritt med tanke på Finlands suveränitet.”
Samråd med USA
Det finns olika vinklade skrivningar i propositionen om finskt samråd med USA. En provkarta ges nedan. Vilken framgång Finland kommer att ha vid överläggningar med USA i ett krisläge lär visa sig men blir knappast offentligt.
Från propositionen:
”Parterna ska konsultera varandra på olika nivåer, från de väpnade styrkorna upp till statens högsta ledning. Detta kan även göras i olika skeden, såsom i samband med den årliga planeringen av övningar, användningen av styrkorna och den operativa verksamheten och från fall till fall. Syftet med konsultationen är att säkerställa att Finland har tillräcklig situationsmedvetenhet när det gäller avtalsenlig verksamhet och att möjliggöra beaktandet av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska aspekter vid tillämpningen av avtalet samt vid behov nationellt beslutsfattande. På så sätt kan Finland vid behov lyfta fram sina synpunkter för Förenta staterna, så att Förenta staterna kan beakta dem.”
Och:
”Om Finland har meddelat att en verksamhet inte är förenlig med finsk lagstiftning eller internationella rättsliga förpliktelser som är bindande för Finland eller att den förutsätter nationellt beslutsfattande, ska de amerikanska styrkorna med hänvisning till förpliktelsen i artikel 1.2 i avtalet avhålla sig från verksamheten i fråga och agera i enlighet med Finlands ståndpunkt.”
Om skillnaderna mellan de olika DCA-avtalen
Det svenska DCA-avtalet är det som tagit lättast på frågor om suveränitet. Det har finländarna ”koll” på.
Från propositionen:
”Till exempel Finland och Norge har i sina avtal för de viktigaste bestämmelsernas del velat upprepa att suveräniteten, den nationella lagstiftningen och internationella förpliktelser alltid respekteras i den verksamhet som fastställs i dessa bestämmelser, trots att all verksamhet i avtalet ändå sker under paraplyet för den artikel som gäller avtalets tillämpningsområde. Sverige har för sin del stannat för att inkludera förpliktelsen om respekt endast artikel 1 i avtalet. I Finlands avtal stärks förpliktelsen om respekt som gäller suveräniteten i avtalet i den förpliktelse som står skriven i de viktigaste artiklarna (artikel 3 – tillgång till och användning av överenskomna anläggningar och områden, artikel 4 – förhandslagring av försvarsutrustning, förnödenheter och materiel och artikel 11 – förflyttning av luftfartyg, fartyg och fordon) om att båda parternas synpunkter ska höras och beaktas. Norge har motsvarande skrivning i artikel 3 och 4 och Danmark i artikel 4. Sverige har ingen motsvarande skrivning i sitt avtal.”
Och:
”I artikel 1 i Norges avtal konstateras att inget i avtalet ändrar Norges politik i fråga om stationering av utländska styrkor på Norges territorium och förvaring eller ibruktagning av kärnvapen på Norges territorium. I artikel 1 i Danmarks avtal konstateras det att inget i avtalet ändrar Danmarks politik avseende förvaring eller ibruktagning av kärnvapen på Danmarks territorium. I båda länderna gäller det riktlinjer som givits efter andra världskriget enligt vilka kärnvapen inte placeras i länderna.”
Propositionen om det svenska DCA-avtalet besvarar inte de frågor som kräver ett svar. I den finska propositionen brottas man i alla fall med frågorna.
Den finska propositionen finns att läsa här: