Ett av regeringens viktigaste argument för att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato är att vi önskar behålla vår handlingsfrihet i ett fall av öppna militära konfrontationer. Det är bra – det finns flera goda argument för detta. I den här meningen bör vårt säkerhetspolitiska handlande inte vara ”förutsägbart”, som regeringsföreträdare i andra sammanhang har sagt att det bör vara, utan bestämmas utifrån varje läge för sig. Ingen ska kunna räkna med att Sverige kommer att uppträda på ett visst sätt. Alla måste ha klart för sig att varje angrepp på vårt land kommer att avvisas.
Men i ett tal vid premiären för Gripen E sade försvarsminister Peter Hultqvist: ”Together with our EU and NATO neighbors in the Baltic Sea region, we are building deterrence through reinforced military capability and deepened cooperation.” Deterrence betyder ”avskräckning”, och det är en term som tidigare inte har förekommit i den svenska säkerhetspolitiska vokabulären. Avskräckning är supermaktens sätt att förklara att den är beredd att tillgripa vedergällning vid ett angrepp. Men Sverige som ett litet land utanför alla militärallianser (EU är ingen militärallians) har ingen som helst anledning att söka vedergälla. Det har ingen anledning att utsätta sin befolkning för avskräckning från något håll. Det måste vara berett att försvara sig mot angrepp från alla håll. Därmed – och endast därmed – kan vi fungera krigsavhållande.
Att vi självmant skulle ansluta oss till Nato-sidans avskräckningssträckningsstrategi och bli potentiella objekt för motpartens avskräckningsåtgärder stämmer synnerligen illa med en alliansfri stats grundhållning. Det är oansvarig regeringspolitik. Anhängarna till svenskt medlemskap gnuggar nu händer åt försvarsministerns tal.
Vårt land borde bestämt motverka avskräckningstänkandet istället för att ansluta sig till det.