Vi var på studentmottagning. Två ungdomar hade gått ut. Jag frågade dem om de hade mönstrat. Ingen av dem hade gjort detta. De hade båda fått ett brev från Försvarsmakten. Däri uppmanades de att gå in på en digital hemsida och besvara frågor. Dessa rörde bland annat deras fysiska status. Den ena uppgav laktosintolerans, den andra orolig mage. Någon kallelse till mönstring fick de ej. Ingen läkare undersökte dem. De frikallade sig själva.
Ett finurligt sätt för myndigheterna att slippa ge dem militär grundutbildning, eller hur? Den anses dyr. Men försvarsbudgeten ökar raskt. En del militär materiel ges då bort till andra länder. Värnpliktiga soldater – en liten bråkdel av en åldersklass – ska kunna beordras att kriga i utlandet, är en tanke som vissa lagstiftare umgås med. Hur ska resten av bråkdelen kunna försvara det egna landet? Saken är gåtfull. Eller finns det en rationalitet? Andra ska göra detta.
Är det säkert att det blir så? frågade jag studenterna. De svarade med en motfråga: Är det inte rätt att försvaret sköts av de bästa? Jag svarade: Ingen är född soldat. Man utbildas till det, man rycker ut starkare än man ryckte in. De kom med en ny motfråga: Men om det inte finns laktosfri mat vid fronten? Jag svarade: Det är inte riskfritt att strida, det är större chans att dö för en kula än av dålig mage. Vårt samtal höll på att utvecklas till ett kåseri. Jag avbröt det.
Det står solklart: Vår försvarsförmåga fortsätter att dräneras av gällande ordning. Valfri värnplikt (som mycken annan valfrihet) urgröper samhällsmoralen. Fosterlandskänsla har ersatts av värdegrunder. Gemenskaperna, kollektiven är misstänkliggjorda. Vi har, sa jag på vägen hem från kalaset, fått en armé av nationsnihilister och en krigaradel. Överheten har velat ha det så. Den satsar allt på främmande makt. Men glömmer du inte hemvärnet? Hemvärnet, sa jag till den som satt vid ratten, behöver folk som har gjort rekryten, inte älgskyttar.
Vi passerade före detta mobbförråd, bebyggda övningsfält, en övergiven flygflottilj. Jag pekade på ett skyddsrum insprängt i berget, det var övervuxet av sly. I gamla skyttevärn grillas det korv. Man borde berätta om detta för barnbarnen, men kommer de att förstå? En hel del i lumpen var ju kul. Jag menar, till skillnad från pågående skjutningar i omgivningarna. Jag upplevde mer av solidaritet där än på någon annan arbetsplats. Ingen pennalism, inga livshotande droger.
Var kompaniassistent, kände mina befälselever väl. Vi träffas fortfarande med ojämna mellanrum. Vet ni om, sa jag 1/6 när vi åt och drack gott på Norrlands nation i Uppsala, att jag motionerade till Värnpliktskonferensen om införande av kvinnlig värnplikt? Bland oss var en tidigare arméchef. Stående ovationer från grabbarna. Jag kände mig något förlägen, det är femtio år sen! Men så blev det ju bara skit av alltihopa, avrundade jag mitt inpass.
Låt oss se om två år när vi möts igen, sa en reservkapten hoppfullt. Fänrik Björnsson, ropade en avsutten kontraktsprost, du måste skriva ett kåseri om det här, God bless you!