Sverige saknar ett territorialförsvar för hela landet, och i planen fram till 2035 står inget om uppbyggnaden av ett eget starkt landbaserat försvar.
Två svenska brigader av totalt tre skall enligt ÖB öronmärkas för Nato utanför våra gränser.
Arméchefen har varnat för att det kan leda till att Sverige står utan annat försvar än hemvärn och att vårt territorium blir ett strategiskt vakuum. Detta tomrum kommer inte att fyllas med svenska styrkor med den försvarspolitik som nu förs.
Istället kommer det enligt försvarssamarbetsavtalet med USA (DCA-avtalet) att finnas 17 baser i Sverige för USA att disponera, och amerikanska styrkor kommer att ges rätt till obehindrad genomfart av svenskt territorium till lands, till sjöss och i luftrummet.
Sverige blir därmed extra sårbart för påtryckningar och krav från USA vad gäller utnyttjandet av vårt territorium som inte ligger i linje med svenskt säkerhetsintresse och som kan dra in oss i stormakternas allt skärptare motsättningar. Utan eget territorialförsvar har vi lite att sätta emot en stormakt.
I Norge, som har ett liknande utgångsläge som Sverige vad gäller försvaret, har man dragit slutsatsen att en upprustning av det egna nationella försvaret är nödvändig för att landet skall kunna hävda sin suveränitet, bidra till att sänka spänningarna på Nordkalotten och minska risken att dras med i en farlig säkerhetspolitisk situation som en följd av att USA och Ryssland ökar rustningarna kring det strategiskt viktiga området i norr som rymmer kärnvapenbaserna på Kolahalvön.
Norge har liksom Sverige under många år dragit ned på försvaret och var först med att teckna ett DCA-avtal som gav USA fyra baser. Senare har man gått med på USA:s krav om ytterligare åtta baser i ett tilläggsavtal. Avtalen har tillkommit på USA:s initiativ, och från början krävde USA 20 baser. Basavtalen har lett till en debatt i Norge där flera analytiker har varnat för att norskt försvar helt håller på att tas över av USA.
I den långtidsplan som föreligger för det norska försvaret skall en upprustning av armén ske som visserligen kommer att vara mindre än i slutet av 1990-talet men innebär en betydande förstärkning jämfört med dagens försvar. Brigaderna blir större och ökas från en till tre. Det blir fler självständiga artillerbataljoner, fältbataljoner och ökat luftvärn med mera.
Tisdagen den 11 juni antog ett enigt Storting den nya långtidsplanen. Enigheten om planen var historisk. Alla partier från höger till vänster röstade för. Det beslutades också om en mycket större budget än tidigare. Under de närmaste tolv åren kommer försvarsbudgeten att öka med 611 miljarder norska kronor.
Men än mer intressant var Stortingets motivering till budgetbeslutet.
Det handlade om Norges självständighet och att en småstat måste kunna påverka säkerhetssituationen i närområdena, främst Nordkalotten.
Genom att ha ständig närvaro i dessa områden och hävda landets suveränitet ”bidrar vi till att minska möjligheterna till missförstånd, konflikter och stormaktsrivalitet i regionen”, säger Stortinget.
Vidare säger Stortinget att stärkt eget försvar ökar förutsättningarna för nationell självständighet och gör Norge bättre rustat för att trygga landets befolkning, demokrati, självbestämmanderätt och territoriella integritet.
Och det norska parlamentet förklarar vidare: ”Detta är icke minst aktuellt i nordområdena som blir allt viktigare militärt för både Ryssland och Nato-allierade.”
Det nya med uppgörelsen i Stortinget är att de båda vänsterpartierna Rødt och Sosialistisk Venstreparti (SV) är med.
Bjørnar Moxnes, utrikes- och försvarspolitisk talesperson i Rødt, säger att uppgörelsen ger ett starkare nationellt försvar med ökad lokal förankring.
”Hären, hemvärnet och sjöförsvaret skall stärkas. Vi får en historisk satsning på luftvärn, med långräckviddigt luftvärn för att också skydda civilbefolkningen, infrastruktur och demokrati.”
Vidare säger Moxnes: ”Efter 30 år med nedmontering av det nationella territorialförsvaret skall vi de kommande tio åren stärka försvaret.” Och han motiverar sitt partis ställningstagande med att ”beslutet ökar den egna militära förmågan i linje med våra nationella behov”.
Norges satsning på det egna försvaret har alltså det uttalade syftet att bidra till att minska spänningarna i norr, undvika att dras in i stormaktrivalitet och hävda norsk suveränitet.
Det går igen i Norges hållning att, trots DCA-avtalet med USA, stå fast vid att inte tillåta militärt flyg öster om 24 grader longitud för att inte i onödan provocera Ryssland. Dessutom har man i avtalet tryckt starkt på respekten för norsk självbestämmanderätt och man förbehåller sig rätten att bestämma när främmande militära luftfartyg får utnyttja norskt territorium, till skillnad från det svenska DCA-avtalet som ger USA rätt till fri tillgång till svenskt territorium.
För både Norge och Sverige innebär DCA-avtalen ytterst farliga utmaningar för den nationella självbestämmanderätten. Att släppa in en stormakt som USA så nära in på livet som avtalen medger innebär att småstaterna öppnar sig för ett svåröverblickbart inflytande över den egna nationella kursen. Norge har i viss mån försökt att balansera detta.
Den norska säkerhets- och försvarspolitiken skiljer sig således från den svenska inte bara genom tydligare förbehåll i DCA-avtalet utan genom synen på försvarets uppgifter. Den svenska Försvarsberedningen talar inte om eget territorialförsvar som ett prioriterat område. Istället är det satsning på att ställa Sveriges styrkor till Natos förfogande utanför våra gränser som gäller.
Vi behöver en stark försvarsopinion i Sverige för återupprätta ett territorialförsvar för hela landet. Förutsättningarna finns för detta då försvarsviljan är hög i Sverige och tillströmningen ökar till de frivilliga försvarsorganisationerna.