Det mesta talar för att konfrontationerna mellan Kina och USA kommer att prägla i vart fall det kommande decenniet. Rysslands krig mot Ukraina ingår naturligtvis i helhetsbilden och inverkar på flera plan. Men oavsett om det blir ett oändligt långt krig, ett labilt vapenstillestånd eller en fred av något slag, kommer motsättningen mellan USA och Kina i grunden att kvarstå som en utmaning för världens fredsverkande krafter att försöka länka i förmedlande riktning.
Motsättningen mellan USA och Kina utspelas på ett flertal plan. Direkta militära skärmytslingar har hittills undvikits, men kan ligga i farans riktning. USA främjar ett upptrappat scenario när det gäller frågan om Taiwan, som enligt ”ett Kina-principen” utgör en del av Kina. Genom vapenexport, ständiga ”högnivå” delegationer på besök och andra åtgärder eskalerar USA motsättningarna i frågan. Spänningarna ökar också i Sydkinesiska sjön med återkommande demonstrationer av marin styrka. Båda staterna söker allierade. USA har planer på att involvera Nato eller åtminstone så många medlemsstater som möjligt i sin strategiska inriktning mot Kina. Någon enighet i Nato om denna kurs föreligger knappast, även om USA under hand fått igenom skarpare skrivningar mot Kina i styrande dokument.
Norden ligger geografiskt lågt bort från dessa känsliga konfliktområden. Men som medlemmar i Nato och med sina DCA-avtal i släptåget kommer de nordiska länderna att utsättas för press från USA att understödja den amerikanska linjen. Sverige bör föra en försiktig, neutral linje, men försvarsminister Pål Jonson har redan fogligt indikerat en annan svensk ambition.
Mer akut för de nordiska staterna är antagligen de frågor som hänger samman med den allt känsligare relationen mellan USA och Kina beträffande handel och ekonomiskt utbyte, som involverar så gott som alla väldens stater genom sina olika bindningar. Hur ska en småstat, som i likhet med Sverige vill ha största möjliga frihandel med alla, manövrera sig fram i denna svårorienterade terräng? Har Finland mån tro svaret?
Den finska regeringen överlämnade den 20 juni sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse till Riksdagen. I den återspeglas flera av vår samtids centrala brytningspunkter sedda med finska ögon. Perspektivet är finskt, men såklart under inverkan av Finlands starka band till EU, Nato och USA.
Har Finland en utmejslad linje för hur en mindre stat bör manövrera sig fram i denna oroliga värld, präglad av turbulens och snabba skiftningar? Har Sverige något att lära av redogörelsen?
Grundvalen för den finska politiken anges i dokumentet vara ”värdebaserad realism”, ett uttryck som inspirerats av den nye presidenten Stubbs. Vad det innebär är motsägelsefullt eller åtminstone oklart. Men det är inget att hänga upp sig på! Låt oss i stället undersöka vad den finska inställningen enligt redogörelsen konkret går ut på och koncentrera oss på handelsfrågor.
Finland slår inledningsvis fast att landet försvarar det regelbaserade internationella systemet. Detta är förnuftigt, men för att göra det fullt begripligt gäller det förstås att sakligt klargöra vilket innehåll detta system har och mot vilka det behöver försvaras. Redogörelsen brister i konsekvens i det senare hänseendet.
I redogörelsen anges som utgångspunkt en insiktsfull bedömning av läget i välden:
”Den globala omvärlden präglas av den allt hårdare strategiska konkurrensen och omvälvningen i världspolitikens maktförhållanden. Det råder konkurrens mellan Förenta staterna och Kina om den politiska, militära, ekonomiska och teknologiska ledande ställningen i världen. Den ökande konkurrensen, särskilt inom ekonomi och teknologi, har lett till en handels- och industripolitik som i allt högre grad bygger på strategiska, nationella och regionala intressen i både Förenta staterna och Europa.”
I ett geopolitiskt perspektiv görs därpå den relevanta bedömningen att detta leder till prövningar av sårbarheter och strategiska intressen som blir styrande och slår igenom:
”Stormakternas ekonomiska politik och teknologipolitik präglas av geopolitiska mål och geoekonomiska metoder. Hanteringen av kritisk teknologi, samt resurser och råvaror i anslutning till den, är i allt högre grad avgörande för geopolitiken och ekonomiska beroenden ses alltmer som sårbarheter. Ekonomiska medel används för att uppnå strategiska intressen, vilket har lett till att företagen måste granska sina affärer även utgående från staternas strategiska intressen.”
Så lång är det fråga om en saklig skildring. Samtidigt konstateras det emellertid att sanktionspolitikens betydelse ökat och etablerats som ett centralt verktyg för utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är onekligen sant. I synnerhet USA använder detta vapen urskillningslöst och med sanslösa anspråk på att sanktionerna ska respekteras och iakttas av andra länder som inte är mer än indirekt berörda. Vilken inställning till det har Finland? I redogörelsen anges bara försiktigt att när det gäller sanktionsvapnet bör man ”sträva efter ett nära samarbete i synnerhet mellan EU och Förenta staterna”. Skrivningen återspeglar nog realiteterna. EU har i viss mån försökt att gå emot den aggressiva amerikanska linjen och är småstatens givna plattform för en sådan strävan.
När det så gäller Kina så kommer man i redogörelsen in på frågan om påtvingade val och det än så länge bestående beroendet mellan stormakterna:
”Den tekniska konkurrensen tvingar allt oftare mindre länder och deras företag att välja mellan marknaderna i västvärlden eller Kina, trots att differentieringen inte ligger i deras intresse. Differentieringen bromsas av det ömsesidiga beroendet mellan stormakterna. Både Förenta staterna och EU anser att ömsesidiga beroenden och globala utmaningar, såsom att reagera på klimatförändringarna, förutsätter samarbete med Kina. Kinas mål att kontrollera kritiska produktions- och leveranskedjor utmanar också Finland och Europa. Kina är även i fortsättningen en viktig handelspartner för Finland, men man måste vara medveten om de ökande riskerna samt förbereda sig på och förebygga dem.”
Ökande risker ligger i farans riktning. Både USA och Kina strävar efter att kontrollera kritiska produktions- och leveranskedjor och att utnyttja dem. Den farliga utmaningen, som ökar riskerna, är att de skärpta motsättningarna mellan USA och Kina eskalerar till en nivå som lämnar allt mindre utrymme för kompromiss och försiktigt manövrerande. Såvitt vi kan bedöma är det USA som är pådrivande i att trappa upp de ekonomiska stridsåtgärderna mot Kina genom att bland annat inverka på det regelbaserade internationella systemet och att involvera andra stater i sin övergripande strategi.
I redogörelsen går man sedan in på att den allt hårdare strategiska konkurrensen och de globala motsättningarna mellan demokratier och auktoritära stater håller på att leda till att det multilaterala samarbetet splittras och regionaliseras. Det är onekligen en förenkling att formulera det i termer som att detta är en fråga mellan demokratier och auktoritära stater. Motsättningarna mellan USA och Kina bottnar inte skilda statsskick. De handlar i grunden om egna nationella intressen. Konkret handlar den i nuläget om att säkra handel och andra ekonomiska intressen och om att vara övertygad om att en befintlig fördelaktig position kommer att bestå framöver utan andra staters negativa intervention. För säkerhets skull bygger man stora flottor för att säkra att det kommer att vara så.
I redogörelsen utvecklas i ett följande avsnitt utmaningarna mot den internationella regelbaserade ordningen. Texten saknar dock fotfäste. Vilken konkret ordning avses? Den enda utmanare som antyds är emellertid BRICS-gruppen. Men BRICS, där förutom Kina och Ryssland även stater som Brasilien, Sydafrika och Indien ingår, och där ytterligare flera stater har inlemmats och är på väg in, är inte inriktat på att ändra någon ”regel”baserad ordning (Ryssland är emellertid här genom det folkrättsstridiga angreppskriget mot Ukraina undantaget som bekräftar huvudregeln).
I redogörelsen kritiseras Kina för att inte ha fördömt Rysslands angrepp mot Ukraina trots att Ryssland har brutit mot de för Kina viktiga principer om suveränitet och territoriell integritet. Det är korrekt. Kina har agerat politiskt, och inte utifrån ett rent folkrättsligt perspektiv. Kina har förhållit sig neutralt i konflikten utan att inta en strikt legal neutral hållning. Många andra stora stater har intagit motsvarande position, däribland Indien. Som en mindre stat kan man notera detta, samtidigt som man bör erinra sig att USA gång på gång å det grövsta brutit mot FN-stadgans våldsförbud, vilket Kina inte gjort.
På ett ställe längre fram i redogörelsen anges det äntligen vad det regelbaserade systemet är: ”Förenta nationernas stadga och dess universella värderingar, fördrag och institutioner utgör grunden för det internationella regelbaserade systemet.”
Det är en mycket bra definition. Men det är tveksamt om de olika författarna av redogörelsen alltid haft definitionen i minnet i avsnitten om olika angrepp på systemet.
Vilken stat är Finlands viktigaste bundsförvant? Det heter i redogörelse att de nordiska länderna är Finlands närmaste (geografiskt belägna!) samarbetspartner. Det heter vidare att Sverige är Finlands närmaste partner. Vad gäller då om USA? Förenta staterna är en central allierad och strategisk partner för Finland. Vad allt detta innebär kommer att utmejslas under hand.
Det finns en kyla i den finska redogörelsen värd att uppmärksamma. Det lär inte bli lätt för mindre stater att finna en enkel väg framåt med bevarad frihandel som ett centralt mål för politiken. Någon annan förnuftig väg än att manövrera sig fram för att undgå att på allvar dras in i en annan stats helt egna intressen finns det dock inte. Försvarsminister Pål Jonsons eftergivlighet för amerikansk dominans är inte ett svenskt intresse.
I redogörelsens slutsatser väljer vi att citera punkt 1 som återger den klassiska finska formuleringen men nu som en del av medlemskapet i Nato: ”Finland upprätthåller en stark nationell försvarsförmåga som grundar sig på allmän värnplikt och totalförsvar som en del av Natos gemensamma avskräckning och försvar.”
Till detta kan läggas att Finland som visat upp en nästan odelat positiv syn på DCA-avtalet ändå försett avtalstexten med tydligare reservationer om att USA ska beakta finska synpunkter när det gäller finsk suveränitet. Hur långt det räcker i ett skarpt säkerhetspolitiskt läge där finska nationella intressen upplevs som hotade återstår att se.
Redogörelsen kan läsas här:
Utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse (valtioneuvosto.fi)