[…] Men det är inte bara den idealiserade inramningen, utan också talet i Almedalen som helhet som är problematiskt. Framför allt gäller det undvikandet av utrikes- och säkerhetspolitiken – ett i hög grad aktuellt problem. Den nu sittande regeringen har med oppositionens stöd på rekordkort tid brutit med Sveriges 200-åriga tradition av alliansfrihet och gått med i Nato. Den transatlantiska länken har sedan ytterligare förstärkts genom att först regeringen, sedan riksdagen med överväldigande majoritet, godtagit ett bilateralt försvarsavtal med USA, DCA-avtalet. Kanske de som tog sig tid att lyssna till den socialdemokratiska oppositionsledarens tal i Almedalen hade väntat sig kommentarer kring den kritik mot Nato, men framför allt DCA-avtalet som framförts av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, samt effekterna av dessa omvälvande försvarspolitiska förändringar. Hur tänker sig Sveriges arbetarparti att de nu starkt ökade försvarsutgifterna skall matchas mot andra behov? ”Samhället”, det vill säga stat och kommuner/regioner, skall enligt partiets nya, mer marknadskritiska satsning, ges en större roll. Det gäller skolorna, sjukvården, miljön, gängkriminaliteten, rättssystemet etcetera. Hur skall detta finansieras, samtidigt som de militära utgifterna, inklusive fortsatt stöd till Ukraina, växer? Förklaringar kring dessa brännande frågor lyser med sin frånvaro. […]
Det dystra beskedet är att socialdemokraterna inte har något svar på dessa frågor. Partiet saknar en fredsplan – eller stöd för något sådant initiativ – för det pågående kriget i Ukraina. Det är därför ingen tillfällighet att resonemanget inte kommer längre än till ”den siste ryske soldaten”. Fienden är nog så påtaglig och skarpt avgränsad: ”rysshögern” och ”Putin”, medan alternativet till en demonisering av motståndaren, nämligen en historiskt förankrad geopolitisk samtidsanalys, samt vilja och förmåga att främja dialog och diplomati mellan de stridande parterna ignoreras. Läs artikel