Regeringen vill ha svensk militär närvaro i den indopacifiska regionen

Utgivarna

Regeringen anger tre områden i en ny politik som särskilt viktiga:

Försvarspolitiska relationer, militär närvaro samt försvarsmateriel-, innovations- och tekniksamarbete.

Regeringen hävdar att försvarspolitiskt samarbete med länder i regionen utgör ett komplement till Sveriges samlade säkerhets- och utrikespolitik och att svenska försvarspolitiska intressen är en viktig utgångspunkt (regeringens hemsida den 25 juli).

I dokumentet Försvarspolitiska intressen och förutsättningar utvecklar Försvarsdepartementet den nya politiken. Det handlar om att Sverige för att försvara sina intressen måste vara berett att gå in med vapenmakt:

”Det ligger i Sveriges intresse att när så krävs bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer.”

Sverige skall vara ”aktivt och synligt” i fora i den indopacifiska regionen och man pekar på den så kallade Shangri-La Dialogen som samlar försvarsministrar från många länder i regionen samt från USA och Europa och som vi tidigare kommenterat. Sverige skall ha militärattachéer i prioriterade länder i regionen inte bara för att aktivt stödja svensk försvarsindustris exportsatsningar i regionen utan också för att fördjupa de försvarspolitiska relationerna.

Förutsättningen för den nya politiken och svenska möjligheter att påverka anges vara att vi har militär närvaro i regionen:

”Att visa närvaro i regionen är avgörande för samarbetsmöjligheter. Militär närvaro kan verka fredsbevarande, öka stabilitet, bidra till att gemensamt verka för maritim säkerhet och att viktiga sjötransportleder skyddas samt avskräcka aggression”. Och man fortsätter:

”Bidrag till militär närvaro ska övervägas när det gynnar regional säkerhet, svenska försvarspolitiska intressen och Försvarsmaktens verksamhet.”

Mer konkret gäller det svenskt deltagande i regionala försvarsövningar, operationer inom marin säkerhet och det kan även handla om att bygga militär förmåga i regionen samt deltagandet i relevanta militärstaber där.

I dokumentet talas det om att stärka och utvidga försvarssamarbetet med partnerländer i regionen utan att man pekar ut enskilda stater.

Men det är inte bara Sveriges intressen som skall säkras. Visserligen pekar man på att Sverige har intresse att säkra tillgång till högteknologi från länder i regionen men i grunden gäller det vårt förhållande till USA. Vi måste lojalt vara beredda att stå på USA:s sida vid en konflikt i regionen:

”Det ligger i Sveriges försvarspolitiska intresse att förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen.”

Det är märkligt att regeringen för ett litet land som Sverige som inte ens har ett eget territorialförsvar talar om att på olika sätt söka efter militärsamarbete och visa upp militär närvaro på andra sidan jordklotet, tillika i en region med ökad stormaktsinblandning, ökade rustningar och ökade spänningar.

Argumentet att vi måste vara beredda att militärt gå in i regioner där vi har intressen att exportera vapen eller där vi importerar vapenteknologi håller inte. Det skulle innebära att vi ser hela världen som en potentiell arena för svensk militär närvaro.

Stormakter har alltid haft en sådan politik och intervenerat där man sett sina intressen hotade. Svenska regeringen verkar nu beredd att som obetydlig juniorpartner till USA slå in på samma väg.

Regeringens utspel är särskilt farligt då man vill gå in i försvarspolitiskt samarbete i en region där USA sedan flera år tillbaka intensivt verkar för att bilda en allians mot Kina.

Singapores utrikesminister Ng Eng Hen har varnat för att stormakter nu försöker skapa militära block i regionen och hävdar att staterna i området istället måste verka för avspänning. Ng Eng Hen säger att de mindre staterna i regionen inte har något som helst intresse av att det kommer till en konflikt i området:

“I don’t pretend to understand China or to be an apologist for China. So let me frame our perspective. We have two theaters of conflict, right? One in Ukraine. And you have one which started after the Oct. 7 Hamas attack. The retaliation and the retribution by the IDF (Israels försvarsstyrkor, vår anm) is painful for all of us. But the greater problem there is that it can expand beyond Gaza and Israel.

We can ill afford a third theater of conflict in Asia. First, I don’t think the system can take it. But I think more importantly, I think the reasons for casus belli are simply not there, or at least not yet.”

För Sveriges del borde det vara självklart att vi också stöder en sådan linje om fred och avspänning. Svenska handelsintressen har alltid gynnats av frihandel och fred – en linje som regeringen nu tycks beredd att kasta åt sidan och istället gå in på ena sidan i en framtida konflikt i den indopacifiska regionen.