Den 21 juli i år korsade två amerikanska tunga bombplan in över gränsen till Finland från norra Norge. Det var första gången B-52 plan flög över norra Finland. Ryska jaktplan från Kolahalvön gick upp för att genskjuta de amerikanska planen. Enligt det ryska försvarsdepartementet gjorde de amerikanska planen en U-sväng bort från den ryska gränsen, när de ryska planen närmade sig. Nato förnekade detta och framhöll att de egna planen inte ändrade kurs utan fortsatte att följa sin färdplan utan incidenter. Uppgift står här mot uppgift.
I Finland passerade planen över Saariselkä. Enligt den vederhäftiga nyhetssajten Barents Observer var det första gången någonsin som amerikanska B-52 plan till hälften rundade Kolahalvön. Det är också det närmaste sådana bombplan varit Rysslands strategiskt viktiga flygfält i Olenya, som används av ryskt flyg för att bomba civil infrastruktur i Ukraina (och som för övrigt utsattes för överraskande och framgångsrika ukrainska drönarangrepp med bomber för bara någon vecka sedan).
Barents Observer understryker att norra Lappland är så nära det bara går att komma Kolahalvön från sydväst. Saariselkä, där bombplanen möttes av plan för tankning, ligger ungefär 22 mil inne i Polcirkeln. Men före det hade B-52 planen varit på norra sidan av Kolahalvön, över Barents hav. Eftersom det var klar himmel kunde piloterna se djupt in i Kolahalvön, där Ryssland har sina ballistiska missilubåtar längs kusten till Barents hav.
B-52 bombplan har i ett par omgångar rört sig även över Sverige och i början av året var amerikanska B-1B bombplan förlagda till Kallax flygbas i Luleå. I vad mån Sverige haft insyn i hur dessa plan rört sig är oklart.
Finland har förklarat att man inte uppställer några särskilda geografiska restriktioner för var Natostater får röra sig inom finskt territorium.
Norge har för sin del deklarerat att vissa strikta restriktioner gäller för rörelsefriheten på norskt territorium som en spänningsdämpare och buffertzon mot Ryssland. Norge har i konsekvens med detta i sitt DCA-avtal med USA tydliggjort att militära flygningar över territoriet kräver norskt tillstånd. Men Norge har givetvis ingen kontroll när sådan plan väl lämnar territoriet.
Sverige har inte gjort några sådana deklarationer.
Vilka slutsatser kan man dra av dessa amerikanska militära flygoperationer? Bildar de ett mönster för amerikanskt agerande i den höga Norden och de nordiska staternas gensvar? Man bör antagligen vara försiktig med för långtgående slutsatser och i sammanhanget även väga in hur det ryska militära flyget opererar.
Vi vet att USA kommer att ha en stark inverkan på Sveriges och de övriga nordiska ländernas försvars- och säkerhetspolitik under de kommande decennierna. Det sker indirekt genom USA:s dominans i Nato och direkt genom de med USA träffade DCA-avtalen. Den amerikanska linjen kommer att vara beroende av flera saker, varav en är hur USA:s strategi kommer att gestaltas framöver.
USA förbereder sig strategiskt för konfrontation mot Kina och prioriterar under hand mer av sina resurser till den indopacifiska regionen. Än så länge är detta primärt ett handelskrig på olika fronter, som trappas upp under hand. Men det kombineras med upprustning, värvning av allierade, inviter till ”neutrala” makter, tendenser till inringning samt mer eller mindre aggressiva övningar. Läget är osäkert och militära kollisioner är inte uteslutna.
Även om Kina utmålas som det stora hotet kvarstår att USA intensivt kommer att bevaka sina intressen i Europa och alla de möjligheter som öppnar sig i Arktis. Europa är en viktig marknad för USA och i synnerhet den export av krigsmateriel som de starka militära banden till USA genererar är av stor betydelse.
USA vill att de europeiska länderna rustar upp så att de kan avlasta USA och understödja Ukrainas krig mot Ryssland utan alltför stora insatser från USA:s sida. Det ligger i USA:s intresse att länderna i Europa förblir under amerikansk dominans genom bilaterala och bindande militära avtal så som med Norge, Sverige, Danmark och Finland. Förenta staterna vill inte ha någon utveckling i riktning mot ett EU-försvar eller ett närmare självständigt nordiskt försvarssamarbete utanför amerikanskt inflytande. Det är logiskt att de nordiska länderna placeras under Natos och USA:s kommando i Norfolk.
USA förväntar sig knappast rysk aggression mot något nordiskt land och sannolikt inte heller mot de baltiska staterna eller Polen.
Det ser för närvarande ut som om USA vill att Norge och Sverige ska vara allierade transitnationer. Den potentiella frontlinjen har flyttats österut och det svenska och norska försvaret behövs för att säkerställa den. Detta innebär i så fall att det kommer att vara angeläget att ha en infrastruktur på plats som gör det enkelt för USA att förflytta utrustning och trupper, egna och andras, till norska och svenska hamnar och till Finland.
Om den amerikanska strategin är offensiv eller defensiv är en öppen fråga. Offensiva moment saknas inte. Det är möjligt att den är övervägande offensiv och inriktad på en inringning av ett försvagat och på militära resurser splittrat Ryssland. Går den amerikanska strategin primärt ut på att undvika risken att samtidigt behöva hamna i ett framtida tvåfrontskrig mot Ryssland och Kina, blir linjen att nu utarma Ryssland på så mycket styrka som möjligt logisk, och desto bättre för USA om den striden kan föras genom insatser av andra stater som i Ukraina.
I USA:s militära planering ingår en förstärkning av Norges roll som övervakare av havsområdena och kustområdena norrut. Det ska ske med nya drönare för övervakning som åtminstone till att börja med kommer att placeras på Andøya, där även övervakning via satelliter kommer att ske tillsammans med och i nära samarbete med USA.
De nordiska flygvapencheferna enades förra året om avsikten att ha ett gemensamt flygförsvar under ledning av en nordisk operationscentral och med inriktning på den höga Norden och Arktis. Det är sett med svenska ögon klara fördelar med ett sådant samarbete mellan jämbördiga stater Detta projekt förblev dock inte nordiskt utan involverar numera även USA, Kanada och Storbritannien. Det ligger i linje med att Jens Stoltenberg, som ständigt varit lyhörd för USA:s intentioner, uttryckligen gått emot självständiga nordiska ansatser.
Häromdagen informerade förre försvarsministern Peter Hultqvist att svenska soldater kommer att utplaceras i finska Lappland tillsammans med trupp från Norge och Finland. Nordkalotten skulle enligt Hultqvist utgöra ett gemensamt ansvar för de tre länderna riktat mot Ryssland. USA har säkerligen inget emot den tanken. Men Sverige har ju inga andra soldater än ”snubbeltråd” att skicka. Vi får se vad det blir av det hela, men den nordöstliga inriktningen är tydlig. Denna inriktning rimmar väl med informationen att Finland ska få en multinationell framskjuten landstyrka från Nato, troligen placerad i Lappland, och även att en Natostab för markoperationer ska placeras i landet, dit svenska officerare ska skickas. Den finske försvarsministern Antti Häkkänen har på senare tid varit tydlig med att Finland numera vill ha så stor allierad närvaro som möjligt på det finska territoriet. Så lät det inte förr. Förskjutningen hänger väl samman med att den mycket långa finskryska gränsen i och med medlemskapet i Nato blivit markerad som en fientlig frontlinje.
Genom DCA-avtalen med Danmark, Finland, Sverige och Norge öppnas nu nya möjligheter för USA att i Östersjöområdet kunna samordna och flytta tyngdpunkten i en kris och eventuell konfrontation norrut, närmare Ryssland
Enligt den norska långtidsplanen ska försvarets förmåga att ta emot och säkra allierad utrustning och trupp, som i stor skala ska transporteras till Sverige, Finland och Baltikum i händelse av kris, stärkas. Tidigare var de allierades planer att landsätta trupp i Norge för att delta i de väpnade styrkorna där. Nu verkar planen vara att de ska bege sig österut, det vill säga till ett för USA viktigare operationsområde och frontlinje.
Allt detta framstår som förändringar av stor strategisk betydelse för de nordiska länderna nu när de har ingått bilaterala försvarsavtal med USA. Detta innebär att USA kommer att ha ett mycket starkt inflytande över de militära funktionerna i länderna och det oberoende av medlemskapet i Nato, där beslut fattas i konsensus. De områden som DCA-avtalen täcker är nu uppe i fyrtiosju baser för USA att laborera med och med tydligt fokus mot norr.
Vi är för ett nordiskt försvarssamarbete. Men vi är inte för att Sverige ska vara ett transitland eller en bas för andra makters operationer, som vi varken har insyn i eller kontroll över. För vår del gäller det att i varje läge hävda svensk suveränitet så långt det bara är möjligt och att hålla distans till stormakternas konfrontationer, som inte väjer för att dra in småstater i motsättningar som inte är deras. Den förra och den nuvarande regeringen har drivit en politik som inte hävdar en nationellt trovärdig linje. Det riskabla vågspel de experimenterar med är farligt för Sverige och det är hög tid för försiktiga, kyligt tänkande och realistiska medborgare att självständigt sätta sig till motvärn.
Artikeln i Barents Observer kan läsas här:
Flygningar i området som utgått från Norge behandlas i denna artikel:
Bombplanen som stationerades i Kallax avhandlas i denna artikel: