Det andra Libanonkriget 2006

Israel drog år 2000 tillbaka sina trupper från södra Libanon. En av FN övervakad gräns, ”the Blue Line”, drogs upp mellan länderna, och förhållandena var relativt stabila under en lång period, även om det förekom vissa gränsincidenter och andra konfrontationer.
Uppfattningarna går isär om vad som orsakade det krig, det s.k. andra Libanonkriget, som utlöstes den 12 juli 2006. Rent faktiskt var det ett krig mellan staten Israel och paramilitära styrkor, som var knutna till Hizbollah och opererade utifrån Libanons territorium, men kriget drabbade stora delar av Libanon extremt hårt. Vid tidpunkten för krigsutbrottet hade Hizbollahs politiska gren ett tiotal platser i parlamentet och två minoritetsposter i regeringen. Hizbollah utövade ett starkt inflytande i södra Libanon.

Enligt Hizbollah var den utlösande faktorn att Israel skickade in soldater i en by i Libanon. Enligt Israel – och flera FN-organ – utlöstes kriget av att Hizbollah-milis korsade gränsen och attackerade en israelisk militär patrull, dödade tre soldater och tillfångatog två samt dödade ytterligare fem soldater under det
efterföljande försöket att frita de tillfångatagna. Vilken version som är korrekt är naturligtvis av stor betydelse, men ska inte utvärderas här, utan jag utgår nedan från FN:s historieskrivning. Israel svarade med militära operationer för att frita de tillfångatagna soldaterna. Samtidigt genomförde man omfattande bombningar i Libanon, bl.a. mot flygplatsen i Beirut. Hizbollahavfyrade missiler mot Haifa och andra städer. På marken ägde sammanstötningar rum i södra Libanon mellan israelisk militär
och milis från Hizbollah. Det eskalerande kriget varade i en månad. FN:s säkerhetsråd beordrade den 11 augusti ett eldupphör, som också kom att verkställas.
Självförsvar
Både Israel och Hizbollah gjorde gällande rätt till självförsvar. Israel rapporterade till säkerhetsrådet att man utövade sin rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Enligt Israel var den libanesiska  regeringen ansvarig för attacken den 12 juli. Samtidigt underströk Israel den libanesiska statsledningens
oförmåga att kontrollera landet och avväpna Hizbollah enligt en äldre säkerhetsrådsresolution från 2004. Israel lyfte inte fram att Libanons regering faktiskt hade stött Hizbollah-milisen. Enligt Israel var landet emellertid berättigat att vidta lämpliga åtgärder för att frita fångarna och få slut på beskjutningarna mot civila mål i Israel.
Libanon framhöll vid ett första möte i säkerhetsrådet redan den 13 juli att man inte hade varit medvetet om händelserna vid gränsen och att man inte ställde sig bakom dem. Libanon fördömde Israels aggression, som var riktad mot landets civila infrastruktur.
Säkerhetsrådets medlemmar var splittrade. Ett flertal stödde i princip att Israel gjorde anspråk på rätt till självförsvar, men utan att tydliggöra sin syn på Libanons ansvar för Hizbollahs attack. Kina och Qatar ansåg dock att det var fråga om israelisk väpnad aggression. Nästan alla medlemmar uttryckte sin oro
över att Israel riktade in sig på civila mål i Libanon. Ryssland och Frankrike fördömde Israels militära kampanj för att den saknade proportioner. Israel fick politiskt stöd för att artikel 51 var tillämplig från bl.a. G8-gruppen och generalsekreteraren Kofi Annan.
Diskussionen i säkerhetsrådet den 21 juli följde i stort linjerna från det första mötet. Israels rätt till självförsvar fick stöd i princip av USA, EU, Kanada, Australien, Brasilien och vissa andra stater. Arabförbundet (22 medlemmar), liksom Kina, Iran, Kuba och Venezuela fördömde Israels aggression. Länder som Indien och Indonesien fördömde att Israel använde oproportionerligt våld.
Tom Ruys sammanfattar i sin bok ‘Armed Attack’ and Article 51 of the UN Charter utomstående staters reaktioner: en majoritet av stater ansåg att Israels anspråk på rätt till självförsvar i princip var grundat; och kritiken fokuserade framförallt på de militära operationernas uppenbara avsaknad av proportionalitet.
Flera folkrättsliga frågeställningar aktualiseras av det andra Libanonkriget. En första frågeställning är om Hizbollahs attack den 12 juli var tillräckligt allvarlig, dvs. om den nådde upp till nivån för väpnat angrepp, som är en förutsättning för att utlösa rätt till självförsvar enligt artikel 51.
Den frågan diskuteras av professor Said Mahmoudi vid Stockholms universitet i en artikel om det andra Libanonkriget. Han ställer frågan om den militära sammanstötningen den 12 juli, som utlöste fientligheterna, kunde rättfärdiga fullskaligt våld i självförsvar enligt artikel 51. Hans utgångspunkt är att mindre och tillfälliga gränskonfrontationer inte når upp till nivån för väpnat angrepp. Detta bygger han primärt på den Internationella domstolens i Haag (ICJ) avgöranden. Han nämner Nicaraguamålet, där domstolen gjorde undantag från väpnat angrepp vid mindre allvarliga former av våldsanvändning. Särskilt lyfter han fram det s.k. Oil Plattform Case, där domstolen avvisade tanken på att en serie av påstådda iranska attacker mot amerikanska fartyg och andra intressen i Persiska Gulfen under en rad
år på 80-talet sammantaget skulle ha kunnat utgöra tillräckligt allvarlig användning av våld för att ses som väpnat angrepp.
Han noterar också att aktörerna, Israel, Libanon och Hizbollah, vid flera tidigare tillfällen under åren hade använt diplomatiska medel vid konfrontationer och utväxlat tillfångatagna civila och militärer. Mahmoudis slutsats blir att attacken den 12 juli inte nådde en nivå som kvalificerade den som väpnat angrepp enligt artikel 51. Detta är dock en omstridd uppfattning. Så hade Israel
enligt folkrättsprofessorn Ove Bring rätt att utöva självförsvar,
men någon analys av de faktiska omständigheterna har han mig
veterligen inte redovisat.
Ansvar för icke-statliga aktörer
Om det – trots Mahmoudis bedömning – ändå skulle anses ha
varit fråga om ett väpnat angrepp, inställer sig en annan speciell
fråga. Den gäller själva ansvaret för attacken, som ju Hizbollahmilis och inte staten Libanon hade riktat mot den israeliska militärpatrullen. Kunde Libanon verkligen vara ansvarigt och alltså lagligen bli föremål för väpnat våld i självförsvar från Israels
sida, när Libanon inte ens var medvetet om attacken och tog avstånd från den så snart den kom till statsledningens kännedom?
Denna frågeställning om en stats ansvar för icke-statliga aktörer
är av principiell betydelse. Den aktualiserades bl.a. i samband
med kriget i Afghanistan, men då kopplat till Al-Qaida och den
talibanledda regimen. Den hänger samman med den godtyckliga
men försvagade Bush-doktrinens anspråk på att i ”självförsvar”
kunna slå till mot ”internationell terrorism” överallt. Det bör
noteras att USA och Israel hävdade att Hizbollah var en terroristisk organisation.
Said Mahmoudi tar upp denna frågeställning och tar även här
vägledning av ICJ:s avgöranden. Han lyfter särskilt fram det rådgivande yttrandet 2004 i målet om muren (Legal Consequences
of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian
Territory), där domstolen bekräftar sin hållning att självförsvar
enligt artikel 51 i princip förutsätter attack av en annan stat. Den
ståndpunkten hade ICJ intagit redan i Nicaragua-målet 1986
och den får domstolen anses ha vidhållit i ett avgörande 2005
(Armed Activities on the Territory of the Congo (Democratic
Republic of the Congo v. Rwanda)).