Onsdagen den 25 maj röstade riksdagen för värdlandsavtalet med 254 för och 40 emot. Det var en klar majoritet för, men en icke obetydlig minoritet röstade mot.
Röstsiffrorna speglar inte hela den opposition som finns i riksdagen mot avtalet. Fler miljöpartister än de fyra som röstade nej skulle säkert helst ha önskat att avtalet ej antogs men följde partilinjen.
Bland socialdemokraterna kan man också räkna med att det fanns en tyst opinion, men här är partidisciplinen ännu hårdare. De tre största partidistrikten, Stockholm, Göteborg och Skåne, hade avvisat eller krävt ett uppskjutande av värdlandsavtalet.
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet röstade mot avtalet.
Regeringen har varit ovillig att utveckla alliansfrihetens förtjänster. Försvarsminister Peter Hultqvist refererade under riksdagsdebatten om värdlandsavtalet till i Finland, där man har varit tydligare med att motivera alliansfriheten och pekat på de negativa konsekvenser för landets säkerhet som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Själv ville han dock inte gå in på eventuella problem med Nato-närmandet utan hänvisade till en sittande utredning om säkerhetspolitiken. När regeringen duckar om motiven för alliansfriheten, växer farhågorna för att värdlandsavtalet och närmandet till Nato inte har någon bortre gräns.
Motståndarna till avtalet har olika uppfattningar om hur alliansfriheten bäst försvaras. Vänsterpartiet tryckte i riksdagsdebatten på att säkerhetspolitiken främst bygger på förtroendeskapande åtgärder och bortsåg från det militära försvarets betydelse. Sverigedemokraterna vill stärka försvaret, medan den socialdemokratiske förvarsministern Peter Hultqvist verkar nöjd med den blygsamma anslagsökning som försvarsuppgörelsen med de tre borgerliga oppositionspartierna innebar.
Splittringen inom oppositionen mot värdlandsavtalet vad gäller synen på försvaret försvagar fortsatt vakthållning mot värdlandsavtalets användning för syften som strider mot Sveriges säkerhetsintressen. Så länge vi har en svag försvarsmakt med bräcklig folklig bas, kan värdlandsavtalet komma att dras fram som enda alternativet för ett nästan skyddslöst Sverige.
I Finland har man behållit den allmänna värnplikten och kan snabbt mobilisera över 200 000 man. Förre kommendören för Finlands försvarsmakt, general Gustav Hägglund säger nej till Nato-medlemskap, då ett sådant skulle innebära det ”nationella försvarets svanesång” och dämpa försvarsviljan.
Denna mycket viktiga aspekt saknas nästan helt i den svenska debatten om värdlandsavtalet. Vad innebär avtalet för möjligheterna att bygga upp ett starkt försvar, om vi skall sätta vår tillit till Nato-styrkor på svenskt territorium? Och hur kommer värdlandsavtalet att påverka svenska folkets försvarsvilja? Vem vill offra sig, om det mesta skall lösas med hjälp av Nato i ett krisläge?
Ett starkt folkförankrat försvar byggt på allmän värnplikt måste motståndarna till svenskt Nato-medlemskap ena sig kring. Då blir värdlandsavtalet lika ointressant hos oss som det tycks vara i Finland, där man ändå vet att säkerheten ytterst vilar på det egna försvaret och det egna folket.
För framtiden blir det viktigt att följa upp hur värdlandsavtalet kommer att tillämpas. Regeringen måste avkrävas besked om vilka tillämpningar av avtalet som det kan bli fråga om, vad som redan planeras och hur öppet fortsatt planering kommer att ske!
Sajtredaktionen