Professor emeritus Rolf Tamnes, knuten till Norges utrikespolitiska institut, skriver initierat om de långa linjerna i norsk försvars- och säkerhetspolitik ur ett Nato perspektiv i artikeln Fortid, nåtid, fremtid som nyss publicerats på sajten Stratagem.no.
Den norska strävan efter starkast möjliga förankring i väst har varit en pelare i norskt tänkande om krig och fred. Sveriges ansatser för att bibehålla alliansfrihet och neutralitet inom en skandinavisk ram mötte norskt motstånd. Förhandlingarna om ett försvarssamarbete som fördes under 1949 strandade. Norge men även Danmark och Island gick med i Nato.
Tamnes skildrar vad medlemskapet i Nato innebar för Norge under det kalla kriget. Politiken då genomsyrades av linjen att få hjälp utifrån och att invitera västmakterna att knyta Norge nära till sig. Norge lutade sig alltmer åt USA.
Försvarsminister Jens Hauge, som starkast hade gått emot ett skandinaviskt försvarsförbund, var enligt Tamnes den främste arkitekten bakom efterkrigstidens försvars- och säkerhetspolitik. Den skulle bygga på avskräckning och avspänning gentemot ryssarna. Och den skulle svara mot behovet att invitera och integrera allierade styrkor i det nordliga flankförsvaret, men samtidigt sätta gränser för allierad verksamhet i fredstid genom praktisk avskärmning. Detta var tänkt som en sorts dubbel politik. Enligt Tamnes var det Hauge som formulerade den norska basförklaringen 1949 och grunderna för var gränsen skulle dras för den allierade verksamheten i norr. Tamnes menar att dessa begränsningar inte var huggna i sten, men hur de kunde anpassas efter allvaret i läget framgår inte klart.
Tamnes skildrar sedan hur det norska försvaret mot slutet av det kalla kriget, liksom i Sverige, ”råtnet på rot”, och hur inriktningen på utlandsoperationer blev det nya huvudspåret. En kursändring inleddes sedan efter Rysslands annektion av Krim 2014 och den förstärktes efter invasionen i Ukraina 2022.
Natos högkvarter i Norfolk på västkusten i USA blev nu, skriver Tamnes, med Sverige och Finland som alliansmedlemmar ett kommando som sträcker sig från ”Nord-Amerika via Nordatlanteren, Island og Storbritannia og til det nordlige og norske rom. Norge ses her en lang linje. Man får en lösning som ivaretar landets store maritime interesser og som binder USA og Storbritannia till det norske interesseområdet.” Huruvida denna övergripande befälsordning ligger i Sveriges och Finlands intresse är en fråga som Tamnes saknar anledning att gå in på men som vi har anledning att överväga.
Tanmnes ser detta som en utveckling i Natos favör och som positivt att USA:s engagemang fördjupas, bland annat genom de 47 baser som de fyra nordiska staterna tillhandahåller enligt dca-avtalen.
När det gäller det norska försvarets utveckling är Tamnes, som talar om ett påfallande avstånd mellan retorik och verklighet, något skeptiskt avvaktande, men han nämner den nya långtidsplanen.
Avslutningsvis återkommer Tamnes till linjerna när det gäller baspolitiken, restriktioner för utländsk övnings- och träningsverksamhet samt allierades operationer i nordområdena i anslutning till norskt territorium. Den norska försvarskommissionen öppnade för att dessa frågeställningar behövde övervägas mot bakgrund av Sveriges och Finlands medlemskap i Nato och frågan om samordning och harmonisering av självpåtagna begränsningar, särskilt som svensk och finsk politik och praxis kommer att bli mindre restriktiv än den norska, inte minst när det gäller allierad verksamhet i gränsområdena. I det sammanhanget behövde man enligt kommissionen beakta även utvecklingen av modern vapenteknologi, som kommer att göra det möjligt för allierade att genomföra uppdrag i norr utan att behöva dra växlar på norskt område, speciellt i Barentshav, vilket kan göre det vanskligare för Norge att påverka allierades operationsmönster. Det är enligt Tamnes fråga om kinkiga säkerhetspolitiska och operativa avvägningar som bryts mot en ”doktrinär tradition”.
Hur ser då framtiden ut: ”ikke lystig, men ikke uten håp.” Den ryska politiken kommer inte att ändra sig. Hur det kommer att gå i Ukraina är högst osäkert. USA:s närvaro kommer icke nödvändigtvis att bestå på hög nivå. Det positiva skulle då vara att ”NATO-Europa styrker seg og kan fremtidig påta seg et mye større ansvar.” Särskilt framhåller Tamnes att möjligheterna är betydande i Nordeuropa där en krets av stabila och ganska likasinnade stater kommer att ha stor militär slagkraft tillsammans, kan fördjupa samarbetet och utgöra en kraft oavsett utvecklingen i det transatlantiska och bredare europeiska försvarssamarbetet.
Tamnes ger god bild av de dominerande norska tankegångarna. Det norska försvaret är klent och inget tyder på att man är inne på att försöka bygga ett eget territorialförsvar. Trots stora framtida satsningar i form av pengar kommer av allt att döma den norska försvarslösningen i grunden att bygga på allierad hjälp där man liksom Sverige lutar sig starkt mot USA med tioåriga dca-avtal i botten.
Ett nordiskt försvarssamarbete kan vara av godo för att bevara eget självbestämmande så långt de egna nationella intressena i länderna hyggligt drar åt samma håll. När man närmare granskar de initiativ till sådant samarbete som löpande initieras tenderar dock USA att oftast dyka upp som en aktör som direkt eller indirekt är involverad eller åtminstone har ett ord med i laget. Utrymmet för självständig politik är dock inte låst och öppningar för eget gemensamt nordiskt agerande är fullt möjliga.
Den norska baspolitiken och övriga självpåtagna norska begränsningar är en rationell politik. Att inte i onödan bidra till ökade spänningar i ett redan av svårartade upptrappningar präglat läge är förnuftigt. Den norska traditionella hållningen är emellertid utsatt för hårt tryck och den svenska och finska linjen som i praktiken går ut på carte blanche för allierade på egna territorier gör det tyvärr inte lättare för Norge att stå fast. Vi får se om Norge, som redan glidit på baspolitikens innehåll, förmår bevara en kärna.
Här kan Tamnes artikel läsas i dess helhet:
Fortid, nåtid, fremtid (stratagem.no)
Om ett skandinaviskt försvarsförbund har vi skrivit tidigare:
Äventyrliga ansatser till ett skandinaviskt försvarsförbund! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Om norsk baspolitik föreligger bland annat denna viktiga text på sajten: