I regeringens proposition om det svenska försvaret, Totalförsvaret 2025-2030, föreslås de militära anslagen växa från 125 miljarder kronor innevarande år till 186 miljarder kronor 2030. Det är dock osäkert hur stor del av de medlen som kommer att gå till svenskt försvar.
Efter den nästan totala nedmonteringen av försvaret vid kalla krigets slut startade en viss upprustning som en följd av Rysslands annektering av Krim och ockupation av delar av östra Ukraina 2014. Med medlemskapet i Nato har försvarsdoktrinen formats utifrån Natos krav. Det går igen i försvarspropositionen som flera gånger hänvisar till kommande Nato-planer då det delvis lämnas öppet hur det svenska försvaret skall utvecklas. Där planerna är kända ligger enligt försvarsdepartementet propositionen väl i linje med Natos önskemål.
Kritik har riktats från flera håll mot att beslut från tidigare försvarsberedningar, främst gällande arméns uppbyggnad, inte uppfyllts av regeringar och försvarsledningar. Bland annat har Riksrevisionen kommit med skarp kritik mot att markstyrkorna gång på gång fått stå tillbaka för andra satsningar, främst för flyget.
Det har medfört att Sverige fortfarande saknar ett territorialförsvar för hela landet. Med Nato-medlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor vi har skall förflyttas österut för att stationeras i norra Finland och Baltikum (ett första steg är en svensk bataljon till Lettland).
Bristen på markstyrkor för försvaret av vårt eget land har fått arméchefen att uppgivet konstatera att Sverige riskerar bli ett strategiskt tomrum med bara hemvärn som försvar.
Med förslagen in den föreliggande propositionen finns det inte mycket som ändrar på detta faktum.
På ett ställe nämns något som kan tolkas som hänvisning till territorialförsvar: ”Territoriella förband, hemvärnsförband och vissa andra förband utgör Försvarsmaktens territoriella organisation.” Mer än så blir det alltså inte för det egna landets försvar. Territoriella förband är något som inte finns i verkligheten men som kastas fram för att ge sken av att vi har ett försvar. Regeringen skriver att sådana förband ”börjar organiseras under perioden 2025–2030 i form av kompanier och fristående plutoner.”
När det gäller markstyrkorna i övrigt skjuts uppbyggnaden i flera fall på framtiden och propositionen föreslår att inga nya förband skall sättas upp under perioden.
Alla riksdagspartier kom i försvarsberedningen i våras överens om att man bör upprätta ett nytt krigsförband, Norrlands infanteriregemente, motsvarande tre skyttebataljoner på sammanlagt 2 400-3 000 soldater. Detta finns dock inte med i propositionen.
Fyra brigader skall enligt regeringen vara operativa 2030 men tidpunkten omges med reservationen att detta ”kräver ett antal åtgärder som är behäftade med betydande osäkerheter, framför allt kopplat till långa ledtider, prisutveckling och leveranser inom materielförsörjningen.”
För hemvärnet är målsättningen blygsam. Hemvärnet skall omfatta 26 000 personer 2030 jämfört med dagens 22 000.
Svenska försvaret kommer även fortsättningsvis i huvudsak vara ett yrkesförsvar även om antalet värnpliktiga skall öka. Målet sätts till 12 000 jämfört med dagens 8000. Antalet skall ökas stegvis och målet skall uppnås 2035 vilket innebär en framskjutning från den tidigare beslutade tidpunkten då målet var 2032.
I propositionen öppnas för att skicka värnpliktiga utomlands: ”Krigsplacerade värnpliktiga kan alltså enligt gällande rätt sändas utomlands, om tjänstgöringen behövs för försvaret av Sverige. Värnpliktigas tjänstgöring förutsätter emellertid i dagsläget att beslut om beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring fattas.”
Detta är en anmärkningsvärd positionsförändring jämfört med budskapet tidigare från svenska regeringar då man talat om att lagstiftningen behöver ses över. Vi avser att återkomma till detta nya sonderande utspel.
Varken ett nytt regemente i Östersund (istället ett detachement under regementet i Sollefteå) eller ett nytt Norrlandsregemente finns med propositionen. Regementen ute i landet är viktiga för försvarsviljan och stärker försvarsförmågan då förbanden får stark lokalkännedom.
Istället för att bygga upp ett eget territorialförsvar sätter man sin lit till Nato och USA. Sammanflätningen mellan svenska försvarsintressen och USA skall gå längre än vad som tidigare varit fallet och här blir DCA-avtalet med 17 amerikanska baser en viktig del. Regeringen skriver i propositionen:
”Sverige ska verka för amerikansk militär närvaro och försvarspolitiskt intresse i vår region över tid, i enlighet med DCA-avtalet. Sverige ska säkerställa tillgång till amerikansk teknologi för att trygga svensk försvarsindustri samt forskning och utveckling (FoU). Sverige ska aktivt bidra i amerikanska försvars- och avskräckningsoperationer i fred och under väpnad konflikt till försvar av allierade territorier. Andra prioriterade områden i samarbetet med USA rör materielutveckling och försvarsforskning, samarbete med det amerikanska Europakommandot i Stuttgart (US EUCOM) och möjligheter till gemensam operationsplanering. ”
Bland partierna råder enligt vad som hittills framkommit i stort sett enighet kring propositionen och det krävs därför en bred försvarsopinion bland medborgarna kring ett eget nationellt försvar för att i framtiden få till stånd ett territorialförsvar för hela landet.
Propositionen finns att läsa här: https://www.regeringen.se/contentassets/5c98b885c2cc40d58aa3693d34d915d3/totalforsvaret-20252030-prop.-20242534.pdf