Två nyligen utkomna böcker berör kort den svenska processen mot medlemskap i Nato. Båda böckerna handlar huvudsakligen om andra saker.
Den ena, I fem statsministrars tjänst (Bonniers), är en memoarbok författad av socialdemokraten Hans Dahlgren, som troget tjänat partiet och landet under decennier på många ledande befattningar i maktens centrum. Nu senast under de här aktuella åren 2019 – 2022 var han EU-minister. Han har framstått som välorganiserad, administrativt duglig, ytterst lojal, och försiktig i politiska frågor. Han arbetar för närvarande åt det Socialdemokratiska partiet med programfrågor. Detta kan ha lagt band på hans frispråkighet i memoarerna.
Den andra boken, Till ambivalensens försvar (Glänta), är en essäsamling författad av Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap och litteraturkritiker i Aftonbladet. Han är en skarp och självständig iakttagare av vår samtid. Boken spänner över vida fält (inklusive fotboll). Hans ansats i boken att analysera olika nutida fenomen och skeenden, inte sällan med utgångspunkt från ordvändningar och språkliga förskjutningar, ger ofta tänkvärda och upplysande resultat.
Dahlgren tar avstamp i Socialdemokraternas partikongress i november 2021, då dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist deklarerade: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.” Dahlgren markerar viss skepsis mot det kategoriska i den proklamationen.
Dahlgren vill så här i efterhand datera början på omsvängningen av Sveriges säkerhetspolitik till den 17 december 2021, då Ryssland ställde krav som gick ut på att Sverige inte fritt skulle få avgöra sina säkerhetspolitiska val. Det är ingen obegåvad utgångspunkt. Det ryska utspelet var onekligen provokativt. Men det fick då inget starkt genomslag i den svenska opinionsbildningen, och den fullskaliga ryska invasionen hade ännu inte inletts.
Tanken på en svensk Natooption aktualiserades av partierna till höger. Dahlgren genomskådar med rätta denna kampanj som ansvarslös och ett spel för gallerierna. Sverige hade naturligtvis redan rätten att välja att gå med i Nato. Det var den handlingsfriheten som skulle försvaras mot ryska ifrågasättanden.
Den storskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes den 24 februari. Sverige väljer snart att skicka militär materiel till landet. Dahlgren menar att statsminister Magdalena Andersson är den som håller i taktpinnen. På EU-nivå trappas sanktionerna upp.
Dahlgren får underhand klart för sig att Finland börjat röra sig i riktning mot en omorientering. Men, skriver Dahlgren, det fanns ”ännu inte i min föreställningsvärld att Socialdemokraterna skulle byta kurs.”
Dahlgren oroas emellertid över det finska trycket: ”… hur skulle vi kunna låta bli att följa efter om Finland gick med i Nato. Det var en knipa som inte bara jag hade svårt att hantera.” Varför förklarar han inte. Detta hade han behövt tänka igenom ordentligt. Det hade legat i Sveriges nationella intresse att i ett sådant läge bevara alliansfriheten och ha en skyddande och stark buffert österut med Finland som medlem av Nato.
Dahlgren noterar att Magdalena Andersson överlägger med förre statsministern Ingvar Carlsson. Han vet inte vad som sägs men konstaterar att Carlsson senare under våren uttalade sig för ett medlemskap. Det gjorde så småningom även Stefan Löfven och Göran Persson, vilka båda till en början var emot.
Jimmie Åkessons ”överraskande” omsvängning noteras av Dahlgren. Likaså antecknas Magdalena Anderssons uppmärksammade, men riktiga yttrande att en Natoansökan skulle ”ytterligare destabilisera den här delen av Europa …öka spänningarna …”. Dahlgren intervjuades i media och instämde i detta.
Den finska positionsförflyttningen finns hela tiden med som en del av bakgrunden och löpande understödd av opinionsundersökningar. Ulf Kristersson klargör att frågan om Nato kommer att göras till en valfråga. Magdalena Anderson började tala om att ett medlemskap inte är uteslutet.
Hans Dahlgren själv är vankelmodig, båda alternativen innehåller risker. Han väger in risken för ryska åtgärder. Han ser fördelar i att gå den finska vägen. Att inte göra det kanske skulle ställa ”oss i en omöjlig inrikespolitisk situation.” Med ”oss” här avses uppenbarligen partiet. Fortfarande gäller dock enligt Dahlgren: ” … det enda som borde räknas var vad som efter noggrant övervägande var bäst för Sveriges säkerhet.”
En intern säkerhetspolitisk diskussion ska dra i gång inom partiet.
”Även ett icke-beslut var ett ställningstagande, hade Finlands statsminister sagt redan en månad tidigare. Det hade också Magdalena Andersson sagt.” Att Dahlgren tycks väga in sådant taktiskt pladder imponerar inte. Frågeställningen är falsk, men ingår i problemformuleringsprivilegiet, som man aldrig ska överlåta åt andra. Har man en under ett par århundranden fungerande politik, behöver den inte omprövas, såvida man själv finner att den inte längre är hållbar. Vad en oerfaren, flyktig och anpasslig finsk statsminister säger kan man bara låta tona bort. Hon tycks numera ha hittat hem hos krigskolportören Tony Blair.
Olika uppfattningar gör sig gällande inom partiet rörande tempot i frågans forcering. Varför är det så bråttom? Skulle diskussionen inom partiet bli förutsättningslös? Utgångspunkten enligt Dahlgren var att ledstjärnan skulle vara vad som är bäst för Sverige, att diskussionen skulle vara bredare än ja och nej, och att det fanns ett tydligt före och efter den ryska invasionen den 24 februari 2024. Verkligheten hade ändrats sedan kongressen 2021 tog sina beslut om att inte gå med i Nato. Om det under dialogens gång ”skulle behöva göras ett förändrat säkerhetspolitiskt val” så var det upp till partistyrelsen att ta beslutet.
Dahlgren känner under hand allt starkare att ett stort skifte är på gång. I den allmänna debatten hörs mest Natoförespråkare (onekligen sant). Dahlgren noterar att förre statsministern Stefan Löfven är reserverad. Själv menar Dahlgren att frågan behövde ”problematiseras”; det fanns ju också nackdelar.
Dahlgren diskuterar med Magda Andersson och uttrycker tvivel.
Frågan var enligt Dahlgren svår och Anderssons inställning var fortfarande öppen. Dahlgren nämner kärnvapenfrågan som ett problem.
Den 11 april då säkerhetspolitiska rådet sammanträdde antecknar Dahlgren inte utan viss ironisk klang: ”Det var då som åtminstone en av ledamöterna kom fram till att Sverige borde byta kurs. Det var försvarsminister Peter Hultqvist som under detta möte fattade sitt beslut, klockan 08.15 på morgonen, i ett avlyssningssäkert, fönsterlöst rum med betongväggar. Då bestämde jag mig för att vi måste gå med i Nato…”.
Magdalena Andersson äter lunch med Sanna Marin i Stockholm och den senare ”överraskar” med att utbringa en skål för Nato. Finlands säkerhetspolitiska rapport som följde talar för medlemskap.
Den interna socialdemokratiska säkerhetsdialogen inleds med diskussioner i de tjugosex partidistriktens styrelser. Därtill kom medlemsmöten samt tre digitala träffar för alla medlemmar. Dahlgren får många resor på sin lott. Han var ”ännu inte övertygad” i frågan. Han vill på mötena med styrelserna i distrikten ge en gedigen bakgrund, försöka analysera de olika argumenten och ”kanske tillföra ytterligare några egna”, men ”inte argumentera, varken för eller emot att byta kurs”.
Vad innebar detta i praktiken? Dahlgren tryckte på att det var ett annat läge nu i och med de ryska kraven den 17 december, den fullskaliga invasionen av Ukraina och den finska omorienteringen. Han framhåller emellertid att det skulle kännas ”direkt obehagligt om det vore så att det var beslutsfattarna i Finland som skulle bestämma Sveriges politik.”
Dahlgren resonerade också om att en bestående alliansfrihet ”kunde komma att kräva mycket kraftiga påslag på försvarsbudgeten.” Detta är ett oseriöst argument. Dahlgren måste ha talat mot bättre vetande. Försvaret var i förfall och kört i botten. Oavsett vägval, var det nödvändigt att bygga ett försvar värt namnet. Det han borde ha diskuterat var om vi ville ha ett genuint svenskt försvar eller ett för Natos operationer riggat insatsförsvar.
Dahlgren undvek under mötena ute i landet att ge egna svar på de frågor han reste, han skulle bara starta diskussionen, men för deltagarna var detta frågor som de ”sällan eller aldrig hade vana att resonera om.” Men det var inget ”spel för galleriet”, det var åtminstone Dahlgrens ”känsla”. Det fanns inget klart, entydigt svar. Men en stor fördel vore ett ställningstagande tillsammans med Finland utan att det behövde vara ett tvång.
Vad dessa diskussioner mynnade ut i visste Dahlgren inte då. Han får senare besked om att Magdalena Andersson bestämt sig. Dahlgren förklarar då för henne att frågan var genuint svår, att han ännu inte var säker på att ett sådant beslut var bäst för Sverige, men insåg hur knepigt det kunde bli i en valrörelse och att han skulle vara lojal.
Så långt om Dahlgrens ambivalens. Sven Anders Johanssons perspektiv är ett annat. Han deltar inte i processen utan iakttar den utifrån och får sista ordet här.
”Tydlighetsstrategins avigsidor visade sig också i samband med det svenska Nato-inträdet 2022 – 2024. Att historien är uttjatad är ett understatement, men det är ändå värt att påminna om kursändringens retorik. ”I ett sådant läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet”. Det var vid en pressträff den 24 februari 2022 – dagen för Rysslands invasion av Ukraina – som statsministern satte ner foten. Linjen låg fast: vi är alliansfria och står utanför Nato! Inget wobblande!
Men när opinionen vände, vände också Socialdemokraterna. Den 15 maj beslutar partistyrelsen att Socialdemokraterna nu är för ett Nato-inträde, precis som de borgerliga partierna. Tyvärr, för politikerna, sätter sig Turkiet på tvären, på grund av Sveriges hållning till PKK. Alla politiska krafter sätts in för att blidka turkarna. Den 13 juni förklarar statsministern att ”Det pågår bilaterala och trilaterala samtal med Turkiet just nu. Vi kommer vara väldigt tydliga med hur vi kämpar mot terrorismen. Vi har skärpt våra lagar och har en mycket starkare lagstiftning mot terrorism än tidigare.” Återigen framhålls tydligheten (kursiveringen är återigen min) som en nyckel: tydlighet vad gäller bekämpning av terrorism. Den 28 juni säger Andersson till Svenska Dagbladet ”att Sverige varit tydliga i förhandlingarna med Turkiet. – Vi har varit tydliga i diskussionerna vi har att i Sverige följer vi svensk och internationell rätt i utvisningsärenden.” Den 29 juni gör hon ett uttalande på Regeringskansliets sajt efter ett möte mellan Nato, Turkiet, Finland och Sverige. Hon talar om ”ett tydligt gemensamt åtagande om terrorismbekämpning”, och konkluderar: ”I och med dagens överenskommelse finns det nu en tydlig väg för Sverige fram till ett Nato-medlemskap.”
Och ja, medlemmar blev vi faktiskt – två år senare. När medlemskapet till sist var ett faktum resulterade det i eufori. Feststämning i tv:s nyhetssändningar. Ingående diskussioner om inträdets allra viktigaste implikationer: att flaggtillverkarna hade bråda dagar. När skulle den svenska flaggan hissas i Bryssel? Ska även Nato-flaggan finnas i Riksdagen?
I efterhand kan man ändå fråga sig om den tydlighet som Andersson berömde sig för var en så lyckad strategi. Hade det inte varit smartare att agera som ungrarna och turkarna: undanglidande, motsägelsefullt, inkonsekvent, oengagerat snarare än ”tydligt”? Förmodligen bygger frågan på ett missförstånd. I realiteten var tydligheten inte riktad mot Turkiet eller Ungern, utan mot de svenska väljarna, det egna partiet, rent av de egna politiska idealen.
Hur överger man tvåhundra år av alliansfrihet? Hur svänger man enklast från en ideologiskt grundmurad neutralitet till ett Nato-medlemskap? Genom en intern eller öppen debatt som tar sig an frågans politiska sprängkraft och komplexitet? Genom nyanserade analyser, genom att stöta argument för och emot detta historiskt avgörande beslut? Genom att bejaka partiets ambivalens, släppa fram alla meningsmotståndare, se alla gråskalor, erkänna den egna wobbligheten? Tyvärr inte. Det var i alla fall inte den väg som valdes. Det som därmed offrades – eller undanröjdes – var det politiska som konflikt och möjlighet. Vilket förmodligen var just vad man ville.”