[…] Händelserna som föranledde utredningen har visat att åsiktsyttringar som från ett svenskt perspektiv anses legitima eller i vart fall lagliga kan leda till våld mot bl.a. beskickningar och andra svenska intressen utomlands. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Man måste dock alltid räkna med att det finns aktörer med vilja och förmåga att hota rikets säkerhet som är beredda att utnyttja händelser här som förevändning för att vidta åtgärder i egna intressen. Jag noterar att även med den föreslagna vägransgrunden torde åsiktsyttringarna ändå kunna föras fram på exempelvis digitala plattformar.
Det tillhör inte Polismyndighetens uppgifter att hantera frågor som rör rikets säkerhet. Ansvaret för bedömningen av konsekvenserna av en allmän sammankomst kan därför i praktiken komma att vila på Säkerhetspolisen och Utrikesdepartementet. I det sammanhanget noterar jag att Säkerhetspolisen under utredningsarbetet fört fram att detta är en roll som myndigheten inte vill ha och som en nationell säkerhetstjänst inte heller ska ha i en rättsstat. Utredningens bemötande av denna uppfattning övertygar inte.
Jag ser också en risk för att Sveriges relationer till främmande makt ges en större betydelse än vad utredningen avsett, bl.a. eftersom gränsdragningen mot vad som kan utgöra en fara för rikets säkerhet i alla lägen inte kommer att vara klar. Kravet på konsultationer med Utrikesdepartementet riskerar dessutom att tangerar bestämmelsen om förbud mot ministerstyre (12 kap. 2 § regeringsformen). […]
Jag avstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Avslutningsvis konstaterar jag att utredningen har framhållit att den föreslagna modellen innebär att meningsmotståndare kan påverka vad som är tillåtet att föra fram under en allmän sammankomst. Den kan således sägas öppna för att illvilliga aktörer dikterar villkoren för vilka åsiktsyttringar som ska vara tillåtna i Sverige.
Jag ställer mig frågande till att en sådan ordning skulle vara önskvärd. Läs remissvaret