En dansk utredning som skall ge svar på frågan om varför talibanerna återkom till makten i Afghanistan har presenterats. Utredningen ingår i en större granskning av Danmarks insats i kriget.
Uppdraget kommer från en majoritet i Folketinget och granskningen är gjord av forskare från Dansk Institut for Internationale Studier vid Köpenhamns universitet och analytiker vid danska försvarsakademin.
Alla de nordiska länderna (Island deltog inte i kriget) har gjort sina granskningar av kriget och en oberoende dansk utredning kom 2019. Slutsatsen för samtliga länderna var att man gick med i kriget av lojalitet med USA och NATO och viljan att visa sig som en pålitlig militär partner med USA och Nato.
Den danska utredning som nu kommit behandlar inte landets deltagande i kriget i första hand utan frågan om varför talibanerna kunde återkomma till makten efter som man skriver ”20 års massiv civil och militär internationell insats i landet?”
Något riktigt övertygande svar ger dock inte utredningen.
Man anger tre huvudskäl till talibanernas återkomst:
Talibanerna var strategiskt anpassningsbara till förändrade situationer.
Talibanerna och Haqqani-nätverket lyckades gå samman.
Talibanerna utnyttjade centralregeringens legitimitetsproblem.
Alla tre skälen har säkert visst fog för sig men är knappast hela grunden för krigets utgång.
Utredningen slår fast att det var amerikanarna som suveränt planlade allt väsentligt om hur kriget skulle föras, när det skulle inledas och när det skulle avslutas. Inte ens Nato informerades alltid i förväg när USA beslöt om större förändringar.
Rapporten beskriver hur USA valde att föra kriget och det spelade självklart en viktig roll. USA lierade sig med avskydda krigsherrar i norr och backade upp en korrupt regim i Kabul ända till slutet.
Allt detta är väl känt sedan många år tillbaka i mängder av rapporter från väst om kriget men leder knappast fram till att någon blir klokare av det och bättre förstår hur det största kriget sedan kalla krigets kunde sluta som det gjorde.
De danska rapportförfattarnas slutsats andas uppgivenhet. Man kan inte övertygande förklara varför kriget gick som det gick:
”Udredningsrapporten har kortlagt, at der trods alt ikke er et simpelt svar på, hvorfor Taleban kunne blive ved med at vinde styrke og ultimativt genvinde magten, og derfor var der heller ikke nogen simpel løsning på den gradvist forværrede sikkerhedssituation i Afghanistan.”
Det är inte förvånande att man hamnar i den slutsatsen om man bortser från historien.
USA:s krig var det femte Afghanistankriget (britterna genomförde tre krig, Sovjet invaderade en gång och nu var det USA som invaderade). I alla krigen visade afghanerna att man kämpat mot inkräktarna så länge det fanns en enda utländsk soldat kvar i landet.
Att talibanerna kunde få stort folkligt stöd trots att inte alla var villiga att ställa upp på deras fundamentalism berodde på att man ändå såg dem som nationella befriare från utländska ockupanter.
För många bedömare i väst som skall förklara nederlaget i Afghanistan är nationella befrielsekrig en blind fläck. Därför blir det ett sökande efter möjliga orsaker som rör allt från militära misstag, okunskap om andra folks kulturer, bristande civila insatser med mera. Om man bara undviker det i framtiden kommer interventioner i andra länder gå bättre nästa gång resonerar man. Så också de danska författarna. Man måste ta i ordentligt från början eller göra mer precisa ingripanden:
”Internationale interventioner bør derfor typisk være enten meget mere ambitiøse (som det formodentlig kun er muligt i situationer som afslutningen på Anden Verdenskrig) eller de bør være mere afgrænsede, så man ikke ender i en langvarig operation med stadig svindende legitimitet.”
Gör man fel och siktar på att gå in och störta en regim så måste man veta vad man gör och satsa totalt annars kan det utvecklas till att man hamnar i ett långvarigt nationellt befrielsekrig:
”Totale regimeskifteoperationer er så krævende, at de sjældent kan ske uden et langt mere ekstremt forspil – både for modtager og afsender. Forsøg på at tage de facto kontrol med den politiske styring af et andet samfund uden denne form for totaloperation vil typisk udvikle sig til netop den form for national frihedskrig, der har vist sig allersværest at nedkæmpe.”
Tyvärr visar det att många i väst, även om de är forskare vid universitet inte tycks kunna förstå att interventioner i andra länder strider mot folkrätten och inte får ursäktas eller stödjas på något sätt.