I memoarboken Minnen (andra upplagan, 1906) skildrar Louis de Geer hur Sverige under 1863 var på väg att dras in i Danmarks konflikt med Preussen, den som ledde till det dansk-tyska kriget. Vilka löften hade Sveriges kung Karl XV givit till den danske kungen Fredrik VII? Under den här tiden var Louis de Geer (1818–1896) justitiestatsminister (han blev senare Sveriges förste statsminister). Andra som nämns i texten är Georg Sibbern, norsk statsminister; Johan August Gripenstedt, svensk finansminister; Ludvig Manderström, svensk utrikesstatsminister; Carl Christian Hall, dansk statsminister; samt Henning Hamilton, svenskt sändebud i Köpenhamn. Texten nedan är hämtad från sajten Runeberg.org där verket Minnen kan läsas i dess helhet. Det kan nämnas att händelseförloppet behandlas utförligt i boken Union eller undergång, Del 2: Den revolutionära skandinavismen (Historiska Media, 2022), av Rasmus Glenthöj och Morten Nordhagen Ottosen. Även de Geers roll tas upp i den boken.
……………
Skandinavismen var ett arf från konung Oskar I, hvilket med all kärlek öfvertagits af Karl XV; och då hotande moln drogo sig tillsammans öfver Danmark, hade Manderström, såsom utrikesminister, i en flitig depeschväxling under flera års tid väldeligen kämpat till Danmarks förmån, till största delen i full öfverensstämmelse med danska ministären, för hvilken Hall vid denna tid stod i spetsen.
Tvifvelsutan hade Manderström i flera af dessa depescher fört ett språk, som icke var nog försiktigt, så framt det icke varit hans bestämda mening, att Sverige ville i alla händelser uppträda såsom Danmarks bundsförvant, därest det råkade i krig med Tyskland. Det vådligaste, som härunder förekommit, var, att svenska kabinettet hade rent af uppfordrat Danmark att afsöndra Holstein icke
blott från det egentliga Danmark utan ock från Slesvig, i den tron, att Tyskland skulle låta sig nöja med att få Holstein helt och hållet i tyska förbundet; men då Danmark den 30 mars 1863 utfärdade ett sådant patent, förklarade Tyskland detta innebära ett brott emot Holsteins traktatsenliga förbindelse med Slesvig och hotade med exekution.
Någon fråga om ett aktivt uppträdande å Sveriges sida hade likväl icke blifvit väckt förrän vid kung Karls besök hos kung Fredrik på Skodsborg i juli 1863. Danske premierministern Hall, som därvid varit närvarande, skref genast till Hamilton, att vår kung då utlofvat en allianstraktat och skickade till och med ett förslag till ordalydelse däraf. Hamilton var nu också vunnen för saken.
För att få detta inpassadt i de konstitutionella gängorna, kom Hamilton i första hälften af september till Stockholm, och ett sammanträde för ändamålet blef utsatt hos kungen på Ulriksdal, efter hvad jag tror den 8 september. Därtill voro kallade, utom Hamilton och Manderström, äfven jag och Sibbern, samt på mitt särskilda yrkande också Gripenstedt. Jag visste nu hvad frågan gällde och var angelägen
att hafva med mig en debattör, som kunde mäta sig med Hamilton.
Manderström redogjorde vid sammanträdet för frågans ställning, men diskussionen fördes till största delen emellan Gripenstedt och kungen, som var så ifrig att vederlägga Gripenstedt, att det var svårt för de andra att få tillfälle att yttra sig något vidlyftigare. Men mycken kraft framhöll Gripenstedt det vådliga för Sverige att förbinda sig till krig mot Tyskland och det obilliga uti att vi utan utsikt till någon fördel skulle sätta hela vår välfärd på spel, endast för ett dunkelt skandinaviskt hugskott. Han gick
så långt, att han, med häntydan på Gustaf IV Adolfs afsättning, varnade kungen för ett så hufvudlöst företag. Sibbern och jag afstyrkte i hofsammare ordalag att afsluta den ifrågasatta traktaten, så framt vi icke fingo biträde af åtminstone en stormakt. Manderström uttalade icke bestämdt sin mening; och Hamilton förklarade, att det nu var för sent att resonera om nyttan eller vådan af traktaten, då den var utlofvad af kungen och sedan jämväl varit föremål för diplomatiska underhandlingar, under hvilka detta faktum blifvit erkändt. Utan bestämdt löfte om fullmakt till traktatens afslutande ville Hamilton icke återvända till sin post i Köpenhamn. Slutet blef, att det skulle skrifvas till både England, Frankrike och Ryssland med ifriga uppmaningar att komma Danmark till hjälp och med löfte, att i sådant fall medverkan af Sverige och Norge kunde påräknas. Fick man icke ja från något håll, hvilket var nästan att förutse, så förklarade Sibbern, Gripenstedt och jag, att vi måste på det bestämdaste afstyrka
traktaten.
Efteråt sade Hamilton till mig enskildt, att följden af sammanträdet vore naturligtvis, att han begärde sitt afsked; men detta var icke tillräckligt. Äfven Manderström måste gå, om han ville rädda något af sitt anseende. Manderström tycktes ock till en början härtill besluten; och Sibbern ville, att jag skulle i sådant fall förordnas till utrikesminister för tillfället och utfärda ett cirkulär till utrikes
makter, som klargjorde ställningen.
Det naturligaste hade väl varit, att kungen behållit Manderström och låtit oss andra gå. Men Manderström insåg nog nu faran af den hittills följda politiken och omöjligheten att föra den igenom, då saken ytterst berodde på rikets ständer. Han hade nog aldrig trott, att det skulle blifva fråga om mera än ett diplomatiskt fälttåg och att det skulle tillräckligt imponera på Tyskland, om det trodde, att Danmark skulle få en bundsförvant. Då detta nu icke syntes hjälpa och han fann ett motstånd genast mot att gå längre än han redan gjort, så svek honom modet.
Gripenstedt åkte hem från Ulriksdal i min vagn sent på aftonen och var synnerligen nöjd med utgången, däraf han tycktes hufvudsakligen tillräkna sig äran. Häruti tror jag, att han hade så till vida rätt, att Manderström sannolikt af hans energiska framställningar fann hela omöjligheten att fortsätta på den inslagna vägen. Men om Gripenstedt trodde, att han öfvertygat kungen, så bedrog han sig.
Kungen önskade fortfarande lika lifligt som förut att infria sitt gifna ord och taga följderna däraf. Hade han blott kunnat få några ministrar, som vågat följa honom, så hade han tvifvelsutan kastat tärningen. Det var icke långt efter nyssnämnda sammanträde, som han gjorde försök att bilda en ministär, som ville uppträda aktivt. I främsta rummet vände han sig till Lagerbjelke, som likväl befanns omöjlig;
och äfven på andra håll gjorda förkänningar visade sig fruktlösa.
För min del var jag i stor ängslan för ställningen. Med Hamiltons ord i minnet ville jag icke inverka på
Manderström att kvarstanna, om det kunde strida emot hans politiska heder, och han hade yttrat efter sammanträdet, dock icke till mig, att om han haft en giftflaska bredvid sig vid dess slut, så skulle han troligen tömt den. Men jag förutsåg de största olägenheter af hans afgång i detta ögonblick. Om han och Hamilton nedlade sina ämbeten på samma gång, som underhandlingarna afböjdes, så skulle detta för hela världen ådagalägga en brytning, som icke blott vore komprometterande för kung Karl
personligen utan också ytterst skadlig för Danmarks sak, på samma gång som alla svenska sympatier för broderfolket skulle våldsamt stötas för hufvudet.
Men när Manderström fått sofva på saken, kom han till mig och frågade, om han skulle stanna kvar. Jag svarade, att jag på det högsta önskade det, om han ville och trodde sig kunna verkställa en anständig reträtt. Och detta gjorde han med användande af hela sin stora talang. De lysande egenskaper han härvid ådagalade skulle dock knappt varit tillräckliga för att föra oss någorlunda oskadade ur bränningarna, om icke ett par yttre lyckliga omständigheter därtill bidragit.
På den varma appellen till stormakterna om hjälp åt Danmark ingingo icke synnerligen tillfredsställande svar, och i en depesch till Hamilton börjades därför återtåget. Manderström ålade däruti Hamilton att fästa Halls uppmärksamhet på att för en allianstraktat vore national- representationernas samverkan nödig, och för tillfället vore denna hvarken i Sverige eller Norge säker. Han önskade därför uppskof med underhandlingarna, men om Hall fordrade ett snart afslutande af traktaten, ansåg Manderström sin regering af hvad i saken föregått alltför mycket bunden, att icke han, i hvad på honom ankomme, skulle understödja en sådan önskan; men i hvarje händelse borde Sveriges förbindelser inskränkas till följderna af patentet den 30 mars, enär det för hvarje stat vore svårt att göra sig solidarisk för alla de steg en annan stat kunde komma att vidtaga.
Men jämte denna depesch, som borde delgifvas Hall, skref Manderström samma dag en annan till Hamilton, däri denne anbefalldes meddela Hall det oangenäma intryck, som väckts hos svenska regeringen af det till danska riksdagen då nyss framlagda förslag till en ny grundlag för Danmark och Slesvig, som Manderström förutsåg skulle öka Tysklands förbittring och tydas såsom ett steg till
Slesvigs inkorporering, tvärt emot Danmarks förbindelser.
I själfva verket blef ställningen genom denna senare lag, den s. k. novemberlagen, förändrad. Den förut af Tyskland uppgifna krigsorsaken undanröjdes därigenom, att Danmark nu återkallade patentet af den 30 mars, och i stället åberopades nu novemberlagen såsom krigsorsak, och denna hade tillkommit utan svenska kabinettets vetskap. Men hade icke novemberlagen kommit, är fara värdt, att Tyskland ändå gjort kriget för marspatentet.
Härtill kom nu i november månad Fredrik VII:s plötsliga frånfälle och hertigens af Augustenburg uppträdande såsom pretendent till hertigdömena, hvarigenom Manderström förmenade, att frågan måste komma att behandlas af alla de makter, som undertecknat Londonprotokollet om danska monarkiens integritet och Kristian IX:s arfsrätt. Vid sådant förhållande fann han en separattraktat med
Sverige olämplig och afböjde nu bestämdt densamma men föreslog, att man likväl icke skulle förklara underhandlingarna afbrutna, i händelse farhåga för traktaten möjligen kunde på Tyskland utöfva något slags tryck. Det var ock endast för att maskera återtåget, som han i sammansatt svenskt
och norskt statsråd den 27 oktober hade anmält ett förslag till fullmakt för de förenade rikenas minister i Köpenhamn att afsluta en allianstraktat, dock endast afseende det fall, att Tyskland skulle anfalla Danmark för dess vägran att återkalla patentet af den 30 mars, som då ännu var gällande.
Häruti vidtogs nu ingen annan åtgärd, än att norska regeringens utlåtande infordrades, och förslaget blef sedan till följd af förändrade förhållanden aldrig för kungen till afgörande föredraget.
Formellt lät sig Manderströms tillvägagående försvaras, och hans depescher voro så väl skrifna, att man knappt märkte någon förändring i hans tänkesätt, förrän man slutligen fann, att all fråga om traktaten var slut. Såg man åter till själfva kärnan af saken, så hade Sverige visserligen fortfarande lika mycket skäl att hjälpa Danmark, som om det blifvit öfverfallet för patentet den 30
mars. Ty Tysklands verkliga skäl till kriget var ingenting annat än eröfringslust, och alla andra förevändningar voro endast svepskäl. Men Manderströms ställning hade svårligen kunnat räddas, om icke Tyskland fått ett annat svepskäl än detta patent.
Hall, som var angelägen att till stöd för sin djärfva politik kunna inför danska riksdagen åberopa ett förbund med Sverige och Norge såsom säkert, plockade fram för riksdagen ur Manderströms depescher endast hvad som härmed passade i stycke, nämligen de allmänna fraserna och låtsade som han icke märkte de från vår sida antydda hindren. Sannolikt handlade han härvid emot bättre
vetande, och detta kunde i viss mån ursäktas en främmande makts minister, som icke hade någon anledning att skona oss och som måhända trodde sig genom sitt förfaringssätt kunna slutligen tvinga fram oss mot vår vilja, eller i motsatt fall hafva oss att skylla på för det att allt hade misslyckats. Till sitt försvar kunde han ock åberopa, att Hamilton gillade hans tolkning af uttalandena hemifrån.
Att Hamilton kunde ännu efter samtalet på Ulriksdal handla så som han gjorde, är för mig mera svårt att förklara, ty om han äfven härför haft stöd i enskilda uppmaningar från kungen och Manderström, så måste han hafva insett, att traktaten icke kunde komma till stånd utan en ministärförändring i Sverige och sannolikt äfven i Norge, och svårigheten för kungen att åstadkomma detta, kunde knappt hafva undfallit honom. Jag tror, att Hamilton i detta fall blifvit något påverkad af sin känsla. Han såg på nära håll danskarne med sin rättvisa sak öfverlämnade till en förtviflad hjälplöshet. De skådade upp till Hamilton såsom sin ende frälsare, och han skulle varit en sten, om han icke däraf blifvit rörd och lifvats af önskan att kunna bringa dem någon hjälp. Sedan han en gång slagit in på denna bog, kom hans äregirighet med i spelet, och på en gång djärf och spelare, som han var både i det offentliga
och enskilda lifvet, skydde han inga svårigheter utan föresatte sig att kosta hvad det ville gå såsom segrare ur striden.
Huru han själf uppfattat sin ställning och velat hafva den uppfattad, framgår af ett par bref, som han under denna tid skref till mig, i anledning däraf, att vi här hemma sett oss föranlåtna att i Post-tidningen till vissa delar dementera Halls uppgifter till danska riksdagen, och hvaraf jag icke tvekar att här meddela några utdrag, emedan de icke beröra något, som icke förut blifvit allmänheten med
behörigt tillstånd meddeladt, och öfverensstämma med hvad Hamilton till sitt försvar för många andra muntligen uttalat.
I det ena brefvet af den 25 december 1863 skrifver han bland annat:
»Posttidningen har flera gånger upprepat, att Sverige aldrig tillstyrkt grundlagen af den 18 november. Taget efter orden är detta sant, ty då jag reste till Stockholm i september, var förslaget ännu icke färdigt och det ingafs under min frånvaro. Ser man åter på sakförhållandet, finnes däri intet, som svenska regeringen ej yrkat, och man skulle väl ock kunna åtaga sig bevisning, att svenska regeringen ganska väsentligt påskyndat förslagets afgifvande.»
Och längre fram i samma bref heter det:
»Under det förtroliga förhållandet, som ägt rum mellan mig och min chef, har han ofta uti enskilda bref och telegrammer gifvit mig upplysningar och föreskrifter, hvilka jag bort ställa mig till efterrättelse lika väl som de officiella, ehuru jag aldrig kunnat eller kan visa dem. Det skulle således
vara önskvärdt, att den, som icke läst hela vår enskilda korrespondens, ej ville göra sig till domare öfver hvad som blifvit sagdt eller icke, emedan det i sådant fall måste hända, hvad som ock händt, att Posttidningens officiella meddelanden komma i strid med hvad Sveriges härvarande minister, på grund af sin chefs enskilda meddelanden, varit fullt berättigad att yttra.»
I det andra brefvet af den 2 januari 1864 förekommer:
»Det kan icke vara dig obekant, att jag under tvenne år användt alla mina bemödanden för att hålla oss fria från inblandning i Danmarks strider med Tyskland och från hvarje förbindelse, som kunde blifva oss tryckande. Konungens yttrande vid Skodsborg, de föreskrifter, som därefter blefvo mig meddelade, och slutligen exc. Manderströms besök i Köpenhamn gjorde därpå ett slut. Men ej nog härmed. Jag blef allt mera öfvertygad, att ett verksamt uppträdande å vår sida, hvarigenom vi åt Danmark förvarade besittningen af Slesvig, var, med hvilka uppoffringar det än kunde vara förenadt, den enda möjligheten att skydda oss mot de ännu större uppoffringar och vådor, som måste blifva
en följd af danska monarkiens sönderstyckande, hvarvid vi antingen skulle nödgas lugnt åse, huru andra stater delade rofvet, eller tvingas att däraf taga en för oss ytterst besvärlig del. Man svarar därpå, att vi allena icke skulle förmått något uträtta, men sådan är ej min åsikt. Utom det att vårt uppträdande gifvit Tyskland anledning till större hofsamhet och gifvit hela frågan en mera omfattande
europeisk karakter – hvilket för Danmark varit en fördel –, hade danskarne med vårt bistånd utan tvifvel kunnat försvara sig till våren, då de haft nytta af sin flotta; och då de europeiska stormakterna ej önska krig, hade de haft tillfälle att under tiden föranleda underhandlingar, som kunnat bringa frågan till slut. Skulle jag ock häri misstaga mig, och således danskarne, oaktadt vårt bistånd, förlorat Slesvig, hvaraf monarkiens upplösning måste blifva en följd, hade vi dock ej blott underhållit utan förökat de vänskapliga känslor, som mot oss här voro rådande, och den uppgörelse, hvartill vi å ömse sidor kunnat blifva tvungna, hade därigenom väsentligen varit underlättad. – I motsats härtill har svenska regeringens politik föranledt, att hertigdömenas skiljande från Danmark nu icke utan ett
underverk och alldeles oberäkneliga händelser kan förekommas; och vi stå vid dörren af händelser, som ingen af oss önskat men hvilkas följder vi snart få vidkännas. Vår ställning blir därvid så mycket falskare, som, jag vågar säga det, flertalet af Europas statsmän i öfverensstämmelse med danska
folket, tro oss med flit hafva låtit det komma på den punkt, där det nu är, för att sedan fiska i grumligt vatten. Det är ock min öfvertygelse, att de uppoffringar, som vi nu måste vidkännas, blifva ojämförligt större än de, med hvilka vi för tre månader sedan skulle kunnat något uträtta.»
Äfven om man icke delar denna Hamiltons uppfattning, bör man skänka den sin aktning.
Själf är jag ännu af den tro, att Sveriges deltagande icke skulle afvändt kriget eller gifvit det någon europeisk karakter, utan att det skulle slutat alldeles på samma sätt, endast med den skillnad, att vi tillsammans med danskarne fått stryk, i synnerhet som vår armé vid den tiden så väl i anseende till utrustning som öfning befann sig i ett mycket underhaltigt skick. Däremot är det möjligt, att
skandinavismen därigenom skulle slagit djupare rot.
Efter det kriget emellan Danmark och Tyskland blifvit slutadt, har jag, så godt jag kunnat, sökt försvara svenska regeringens förhållande, uti ett par anonyma artiklar i Posttidningen under september 1864, hvarvid jag utgick därifrån, att Danmark aldrig haft rätt att anse sig säkert om traktaten, då endast underhandlingar om en sådan varit å bane och hvarken någon fullmakt att afsluta en sådan
blifvit utfärdad eller Sverige någonsin yttrat sig om traktatens af Danmark föreslagna ordalydelse. Ingen skulle väl våga öppna underhandlingar om en sak, om man redan därigenom; vore förpliktad att gå in på hvad som å motsidan önskades. Hvad jag kan hafva att förebrå mig, anser jag icke vara den del jag haft i att kväfva traktaten före födseln men snarare, att jag icke redan på våren 1863 hade nog blick att inse faran af det språk, Manderström förde, och icke sökte förmå honom att vara försiktigare.
I riksdagens elfte timme afläts en kunglig proposition om ett kreditiv å tre millioner för att i någon mån sätta arméen i tjänstbart skick, så att vi icke vid ännu möjliga krigseventualiteter skulle stå alldeles redlösa; och detta beviljades af riksdagen.
Den 8 december afslöts riksdagen, och jag insatte i förslaget till trontal en fras, hvilken var såsom allmän sats så påtagligen riktig, att icke en gång kungen fann sig föranlåten att stryka den, men som ändå var tillräcklig att upplysa den svenska allmänheten och hela Europa om regeringens ställning till den danska frågan. Denna mening lydde så:
»I makternas rådslag skall jag alltid söka att lägga de förenade rikenas ord i rättvisans vågskål. Det må icke af oss begäras, att vi däruti skola lägga jämväl vårt svärd, utan att beräkna, huruvida ändamålet kan vinnas genom de medel, som stå oss till buds.»
Hos alla och icke minst hos mig lämnade den danska frågans snöpliga utgång kvar en vemodig känsla, som alltjämt ökades vid de underrättelser, som ingingo om huru danskarne dukade under för sina öfvermäktiga rofgiriga grannar; och hos det företrädesvis skandinaviska partiet alstrades mycken bitterhet emot regeringen. I början af mars 1864 tog sig detta luft genom folksamlingar på
Stockholms gator och fönsterinslagningar i synnerhet hos Manderström. Äfven till min bostad strömmade en afton en folkskara men hann icke slå ut mera än en fönsterruta, förrän gatan rensades af polisen och afspärrades, så att vidare ofred ej ägde rum. Dessa gatuoroligheter blefvo stillade utan ingripande af militär, men polisen for tämligen hårdhändt fram och utdelade både hugg och slag.
Som vanligt ställde sig en stor del af tidningspressen på orostiftarnes sida och yrkade sträng räfst med
ordningsmakten. Men denna gång uppträdde äfven själfva justitiekanslern på deras sida med det påståendet, att lagen tillät väl krigsmakten men icke civilmyndighet att använda våld till stillande af uppror, och han hade därför för afsikt att i ett anmärkningsmemorial yrka åtal emot öfverståthållaren,
för det denne gifvit polisen befallning att använda våld. Han var så öfvertygad om riktigheten af denna åsikt, att han icke ville afstå från dess tillämpning, med mindre han därom fick en uttrycklig befallning. För att få honom att afstå från sin föresats, måste jag delgifva honom en promemoria, däruti jag, jämte förklarande att regeringen icke kunde gilla hans tilltänkta åtgärd, sökte teoretiskt visa orimligheten och vådan af den grundsats han förfäktade han samt att lagen då den till och med tillät användande af det farligaste våld af militärmakt, därmed icke kunde afse att förhindra ett lindrigare våld af polismakt, och i alla fall stadgandet, det upprorsman ligge ogild, skyddade polisen
lika väl som alla andra.
Ett par dagar efter nämnda oroligheters slut reste kungen till Norge för att öppna ett utomordentligt storting, som blifvit sammankalladt för att mottaga begäran om ett kreditiv jämväl för norska försvarsverket. Skandinaverna ville nu uppbjuda alla sina krafter för att förmå stortinget att afgifva en opinionsyttring för hjälp åt Danmark, hvarigenom man hoppades att äfven Sveriges intresse skulle
upplifvas. Franske ministern Fournier hade också sin kejsares befallning att uppegga kungen till krig, ehuru Frankrike icke ville däruti deltaga. Af denna anledning följde nu också Fournier med till Kristiania.
För att motverka dessa sträfvanden begärde jag att få blifva en af de fyra svenska statsråd, som skulle möta kungen i Kristiania och blef, jämte Manderström, Lagerstråle och Thulstrup, härtill utsedd. Vi foro på järnväg till Göteborg för att därifrån fortsätta med ångbåt till Kristiania. Ankomna till Halsberg fingo vi ett telegram, hvarigenom vi inbjödos till en supé samma afton i Göteborg, där man ville gifva oss ett erkännande för vår fredspolitik, i motsats till gatudemonstrationerna i Stockholm. »Det här är ohyggligt», sade Manderström, »stenkastning i Stockholm och supé i Göteborg; men då föredrar jag
stenkastningen.»
….
Fournier ansatte mig dessa dagar (efter ankomsten till Kristiania) ganska häftigt för att få mig mera krigiskt sinnad, i synnerhet en gång på tu man hand, då han bedt mig äta frukost hos sig. »Un peu
de courage, monsieur le baron», sade han bland annat, men jag svarade, att då hans kejsare icke hade courage att deltaga i kriget mot Tyskland, vore det för mycket att begära det af mig. Kejsaren hade låtit förstå, att han för tillfället icke kunde äfventyra ett stort krig med Tyskland, men vi riskerade icke mycket, då England och Frankrike genom novembertraktaten hade garanterat våra gränser.
Jag tyckte vi kunde förlora mycket nog utan att förlora någon provins.
….
Hos statsrådet Stang gjorde jag bekantskap med Karl Ploug, som kommit såsom skandinavisk emissarie för att bearbeta stortinget och för detta ändamål utvecklade en liflig verksamhet. Men stortinget var alls icke fallet vare sig för krig eller skandinavism. Det beviljade det begärda
kreditivet men med uttalande, att det likväl icke önskade någon närmare politisk förbindelse med Danmark. En för denna fråga tillsatt kommitté hade till och med föreslagit, att ett bestämdt afstyrkande skulle uttalas mot att deltaga i kriget utan allierade, men detta uteslöts af tinget såsom
obehöfligt.
Efter nära fjorton dagars vistelse i Norge återvände jag till Stockholm landvägen med Sibbern. På ett par gästgifvargårdar i Vermland hade folk samlat sig för att afvakta vår ankomst, som var känd genom förbud. De ville af oss höra, om det skulle blifva krig, och blefvo mycket belåtna med att få sina farhågor lugnade.
….
På våren, under det danska frågan just var underbehandling på en europeisk konferens i London, visste sedermera både danska och svenska tidningar berätta, huru kung Karls enskilda bibliotekarie, Emil von Qvanten, i samråd med några danska skandinaver hade i Köpenhamn utarbetat ett förslag till ett skandinaviskt statsförbund, med ett gemensamt parlament för utrikes- och försvarsärenden,
hvilka skulle handhafvas af förbundsministrar. Detta förbund borde redan under det pågående kriget träda i verket, så att Sveriges och Norges arméer skickades till Slesvigs försvar, men för framtiden skulle de tre kronornas förening på ett hufvud tillvägabringas genom ett familjfördrag. Förslaget skulle hafva blifvit till konung Karl öfverlämnadt och af honom gilladt samt öfversändt för vidare behandling till danske kungen. Det tillades äfven, att jag skulle hafva erhållit del af detta förslag och varit ehjälplig att befrämja detsamma.
För att kunna värja mig emot sistnämnda beskyllning nödgades jag till kungen aflåta två skrifvelser, hvilka jag också här intager till själfförsvar inför eftervärldens domstol. Den ena skrifvelsen var af följande lydelse:
»U. P. M.
Till mera än en af mina kolleger i statsrådet har, i fråga om det af tidningarna nyligen omtalade förslag till en förbundstraktat, som Eders Maj:t låtit tillställa konungen af Danmark, blifvit sagdt, att jag »varit med om saken».
Då det vid sådant förhållande är af vikt för mig att kunna konstatera i hvad mån jag däruti varit delaktig, vågar jag i underdånighet begära, att Eders Maj:t täcktes, antingen genom sin påskrift å denna min framställning eller muntligen för mina kolleger förklara, huruvida nedanstående uppgifter äro sanningsenliga. Jag har nämligen för dem uppgifvit:
att Eders Maj:t icke med mig talat om ifrågavarande ämne förrän en dag i början af maj månad innevarande år (den 4: de?);
att Eders Maj:t då för mig berättade, att ett förslag till ett skandinaviskt förbund blifvit uppgjordt i Danmark, efter samråd emellan flera medlemmar af danska riksrådet, och till Eders Maj:t öfverlämnadt;
samt att Eders Maj:t, som ansett konungen af Danmark böra erhålla kunskap om hvad som sålunda förehades, dels skickat det på danska språket författade förslaget till konseljpresidenten Monrad
och dels tillskrifvit konung Kristian ett bref i ämnet, därvid Eders Maj:t yttrat sig väl gilla hufvudsyftningen af förslaget men för öfrigt icke däråt hafva ägnat någon närmare granskning, under förklarande, att om någon fråga i detta ämne skulle bringas å bane, borde initiativet därtill tagas från Danmarks regering;
att Eders Maj:t sagt sig hafva förmodat, det konung Kristian icke skulle önska upptaga ett sådant förslag till behandling och att saken därför, med hvad som sålunda skett, skulle vara slut, af hvilken anledning Eders Maj:t ock funnit obehöfligt att därom meddela sig med några af statsrådets ledamöter, men att Eders Maj:t med öfverraskning emottagit ett svar från konung Kristian, hänvisande till ett samtidigt ankommet bref från herr Monrad, däruti denne med stort intresse omfattar den framkastade planen och begär att i ämnet få börja underhandlingar;
att jag därefter fått emottaga så väl konung Kristians bref som afskrifter i svensk öfversättning af förslaget till förbundstraktat och herr Monrads bref, dateradt den 28 sistlidne april, med befallning att af dessa handlingar taga kännedom och jämväl lämna grefve Manderström del; hvarefter Eders Maj:t ville vidare med mig samtala om hvad som borde ytterligare skrifvas till danske konseljpresidenten;
att jag, efter erhållen befallning, dagen därpå åter inställde mig hos Eders Maj:t och då, under yttrande, det jag fann förslaget vara foster af en så omogen politisk dilettantism, att jag betviflade, det herr Monrad verkligen skulle vilja upptaga detsamma såsom sitt initiativ och lägga det till grund för officiella underhandlingar, tillika uttryckte mitt bekymmer däröfver, att hvarken konung Kristians
eller herr Monrads bref antydde den uppfattning, att förslaget vore en dansk produkt, och sökte framhålla det betänkliga, om åt saken. skulle kunna gifvas den vändning, att förslaget tillkommit under Eders Maj:ts auspicier och vore att anse såsom ett från svensk sida taget initiativ; hvarför jag, för att förekomma detta, ansåg synnerligen viktigt att i det bref, som skulle afgå, tydligt omtala
förslagets danska ursprung;
att jag vid samma tillfälle tillkännagaf, att jag i största hast upptecknat en sammanfattning af hvad jag ansåg Eders Maj:ts svar, i det skick saken förelåg, hufvudsakligen böra innehålla och aflämnade en uppsats af följande ordalydelse:
»Med glädje har jag erfarit, att äfven ni är lifvad för en närmare förening emellan de skandinaviska folken, som alltid utgjort en af mina käraste tankar. Jag delar helt och hållet eder åsikt om nödvändigheten att icke underställa denna fråga den nu församlade konferensen, och som jag
jämväl inser svårigheten att till någon grad af mognad bereda ett så svårlöst ämne utan samråd emellan många personer och möten emellan framstående män från alla de tre rikena, hvarigenom lätt skulle väckas en uppmärksamhet, som kunde framtränga ända till konferensen och menligt
inverka på dess gång, så öfverlämnar jag helt och hållet till eder själf att bedöma den lämpligaste tidpunkten att i detta ämne taga initiativet genom en officiell framställning till min regering. Detta initiativ bör, såsom jag förut yttrat, komma ifrån Danmark, därifrån ock det utkast till förslag,
som jag sändt eder, har sitt ursprung. För närvarande har jag ingen högre önskan, än att tillfälle vid konferensen eller eljest måtte erbjuda sig för mig att ådagalägga, huru oegennyttigt och utan alla biafsikter jag vill i mån af mina krafter verka för Danmarks väl.»
; och att Eders Maj:t, efter uppsatsens genomläsande, jämte anmärkning, att danske konungens intresse för saken jämväl borde i början af brefvet omtalas, yttrade, att orden »därifrån ock det utkast till förslag, som jag sändt eder, har sitt ursprung» måhända icke kunde oförändrade
användas, enär Eders Maj:t trodde, att de danska män, som uppgjort förslaget i dess närvarande lydelse, rådfört sig äfven med svenskar, och att Eders Maj:t därför ville något jämka på dessa ordalag men i öfrigt ämnade aflåta svaret i den af mig föreslagna syftning.
Stockholm den 14 maj 1864.
| Louis De Geer.» |
För egen del ansåg jag hela detta förslag så orimligt och omöjligt, att då jag sade till kungen, att jag fann det vara foster af en omogen politisk dilettantism, så var detta det mildaste omdöme, jag kunde afgifva. Att tro, att Sverige och Norge, efter hvad som då passerat och i sakernas dåvarande läge, skulle vara färdiga att ögonblickligen under pågående krig göra Danmarks sak till sin egen, utan att hafva något om en framtida gemensamhet afgjordt, bevisade redan föga kunskap om sinnes-stämningen i de förenade rikena. Ännu större svårigheter voro förbisedda, vid förutsättningen, att de tre rikenas representationer skulle i all enighet komma öfverens om detaljerna i en förbundsför-fattning. Allra värst var förslaget, att denna förbundsförfattning skulle handhafvas af två kungar, utan någon lösning af den frågan, huru det skulle gå, om kungarne blefve af olika meningar. Vidunderligt var ock det påtänkta familjfördraget, enligt hvilket tronföljden skulle alternera mellan de båda dynastierna.
Med en sådan uppfattning måste jag känna mig i hög grad sårad, då det utspriddes, att jag »varit med» om denna sak, och att såsom bevis därför åberopades, att jag författat kung Karls svar till herr Monrad. Hade jag haft att svara i eget namn, så hade det naturligtvis kommit att lyda helt annor-lunda. Men nu var uppgiften att skrifva ihjäl saken, i kung Karls namn, utan att kompromettera hans känslor och föregående åtgärder. Af hans samtal hade jag nämligen fått det intryck, att han blifvit bekymrad för fortgången och vändt sig till mig blott för att rådgöra om, huru han oskadd skulle komma ifrån alltihop. Men icke kunde jag ana, att denna min handräckning skulle användas till att
inblanda mig såsom part för egen räkning. Jag tror icke heller, att detta var kungens mening, utan snarare, att han citerade mig för att förmildra det ogillande, som han befarade, att hans oförsiktighet skulle väcka, om det tillika kunde sägas, att hans officiella rådgifvare stått alldeles utanför.
Skandinaverna sökte emellertid att slå mynt äfven af mitt namn. I själfva saken var jag efter läsningen af Monrads bref öfvertygad, att det icke skulle behöfvas mera än att fordra, det initiativet skulle tagas från Danmark för att få hela frågan för alltid begrafven. Men hade ett initiativ därifrån verkligen blifvit taget, hade ingenting varit lättare än att visa dess outförbarhet. Både kung Kristian och Monrad syntes, efter hvad jag trodde mig kunna läsa emellan raderna i deras bref, blott af undseende för kung Karl och af farhåga att väcka hans ovilja under den pågående Londonkonferensen, hafva uttryckt sina sympatier för hvad de trodde vara hans skötebarn men alldeles icke däraf förväntat något resultat.
I detta ämne hördes icke heller något vidare af från danska regeringen, men de skandinaviska tidningarnas berättelser därom väckte uppmärksamhet och anstöt hos mera än en af stormakterna, och Manderström måste utfärda ett cirkulär till våra beskickningar med försäkran, att några
underhandlingar om ett statsförbund med Danmark alldeles icke vore å bane eller åsyftades.
Sedan konungen fått min promemoria, skickade han den samma dag tillbaka med påskrift: »Gillas. Karl.» Han dröjde något att svara på det bref, i hvilket jag inneslutit promemorian, och som hade följande lydelse:
»Eders Maj:t!
Jämte det jag tillåter mig underställa Eders Maj:tbilagda u. p. m., utbeder jag mig att få i korthet skriftligen framlägga inför Eders Maj:t mina bekymmer öfver den politiska ställningen för dagen.
Under hela tiden, som den danska frågan varit brännande och till och med förut, medan den polska var som lifligast å bane, hafva icke allenast verkliga meningsskiljaktigheter i afseende å den utrikes politiken ägt rum emellan Eders Maj:t och dess konselj, hvilka meningsskiljaktigheter
varit allmänheten väl bekanta, utan äfven enskilda förhandlingar af Eders Maj:t förts med främmande makters undersåtar och måhända regenter, i en riktning, som stått i strid med det språk, som Eders Maj:ts regering officiellt fört. Dessa enskilda förhandlingar hafva icke heller lyckats undandraga sig offentlighet utan tvärt om, ofta med vanställande öfverdrifter, blifvit allmänna samtalsämnen. Följden
däraf har, utom landet, blifvit, att främmande regeringar, hvilka icke kunnat föreställa sig, att Eders Maj:t skulle så länge bibehålla en konselj, som icke delade Eders Maj:ts åsikt om själfva riktningen af den politik, som borde följas, hafva ansett de officiella försäkringarna härflyta ur samma källa, som de däremot stridande hemliga, men uppdagade, förhandlingarna, och vid jämförelse dem emellan dragit den slutsatsen, att det officiella språket icke vore att lita på utan dikterades af falskhet. Inom landet åter har man väl varit sanningen närmare på spåren men dock med föga tillfredsställande resultat. På samma gång som man finner klandervärdt, att konstitutionella rådgifvare bibehålla sina platser, sedan den ena gången efter den andra icke blott de själfva erfarit, att konungen i hemlighet för dem
behandlar landets viktigaste frågor, utan ett sådant förhållande till och med blifvit allmänt kunnigt, så försvagas å andra sidan konungamaktens anseende genom det ofta upprepade skådespelet, att konungens uttalade vilja och löften icke göra sig gällande i regeringens handlingar. Det var för
att härutinnan återställa ett bättre förhållande, som grefve Manderström och jag i sistlidne mars månad anhöllo, att Eders Maj:t ville ombyta åtminstone statsministrarne i det svenska statsrådet, och jag anser mig skyldig fästa Eders Maj:ts uppmärksamhet på den ännu lika giltiga anledningen
till ett sådant ombyte. Det är sant, att Eders Maj:t icke kan afskeda sina rådgifvare utan att hafva andra, som träda i deras ställe, och saken har därpå hittills strandat. Men om det verkligen skulle förhålla sig så, att Eders Maj:t icke kan finna tio personer, för hvilka Eders Maj:t i öfrigt äger förtroende, som vilja åtaga sig ansvaret för den politik, Eders Maj:t vill följa, är icke detta ett afgörande bevis, att denna politiks genomförande är omöjligt? Och bör icke en omöjlig politik uppriktigt, af själ och hjärta, öfvergifvas?
Jag kan icke begära, att Eders Maj:t skall förneka sin käraste tanke, den om ett förenadt Skandinavien, en tanke, som äfven jag hoppas skall inrymmas i Försynens plan för nordens framtida öden; men jag tror, att under sakernas närvarande ställning och den misstro emot oss, som nu råder hos snart sagdt alla Europas makter, det är nödvändigt för så väl våra och Danmarks närmaste intressen som för vår ära, ja för själfva möjligheten af den skandinaviska idéens realisation i en aflägsen framtid, att Eders Maj:t antingen gör en ministärförändring eller ock låter den skandinaviska frågan för närvarande falla och ej blott underlåter att för densamma utveckla något slags verksamhet utan ock söker bibringa själfva skandinaverna ex professo den vissheten, att Eders Maj:t icke anser tiden läglig för
upptagande af deras planer.
Hvad jag här uttalat, gäller visserligen endast för min enskilda mening, men jag har anledning tro, att den i det väsentliga delas af mina kolleger, och Eders Maj:t har gifvit mig. alltför många prof på att Eders Maj:t icke onådigt upptager ärligt menade framställningar, för att jag skulle tvekat att yttra mig med den fullständiga öppenhet, som en rådgifvare är skyldig sin konung.
| Underdånigst |
| Louis De Geer. |
Stockholm den 16 maj 1864.»
Det var en vacker sida hos Karl XV, att han tyckte om, att man sade honom sin mening rent ut utan alla förblommerade talesätt. Så äfven nu. Han svarade mig, att det förtroende jag visat för honom, gladde honom. Det hvilande representationsförslaget vore ett hinder för en ministärförändring, och för närvarande vore ingen anledning att göra en sådan. Det vore tids nog att tänka därpå, om
vi icke framdeles kommo öfverens.
….
Under hela 1864 års sommar hvilade det för Danmark så olyckliga kriget centnertungt på våra hufvuden och höll oss i en ständig oro. Från England ingick underrättelse, att österrikiska flottan ämnade sig in i Östersjön, och för denna händelse förklarade sig England vilja skicka en flotta
till Köpenhamn och önskade, att en svensk-norsk flotta skulle förena sig med den engelska. Vi utrustade då en eskader för att vara färdiga i händelse af behof. Men den fick ingenting att uträtta, emedan Österrike aktade sig att skicka sin flotta i Östersjön och den engelska då äfven uteblef.
Vår utrustning kostade emellertid både Sverige och Norge ganska mycket penningar; och på köpet blefvo vi hånade för vår tomma demonstration, – just af dem, som ifrigast yrkat vårt aktiva uppträdande men som icke kände till Englands uppfordring. Under ett par veckor vägde det
verkligen inom engelska regeringen, om den icke borde uppträda till Danmarks hjälp, då det nu såg ut, som om det eljest skulle blifva fullständigt krossadt, om icke förintadt. Hade icke Frankrikes hållning varit så tvetydig, så hade det icke varit osannolikt, att England trädt fram på stridsplatsen, helst detta ifrigt yrkades af en opposition, som var så stark, att den hotade kasta ministären ur sadeln.
Vi, som ansågo oss skyldiga att följa England, hade därför nu en ängslig tid, och under några veckor, som jag tillbringade i Skåne, hade jag ofta flera dagar å rad bref eller telegram från Manderström, som redogjorde för ställningen och ständigt bad mig hålla mig färdig att komma till Stockholm, ända till dess han kunde underrätta, att vapenhvila var ingången.