Under München krisen 1938, då Europa befann sig i en förkrigstid, intog USA under president Franklin D. Roosevelts ledning en neutral hållning. Det har diskuterats om han i denna kritiska tid var en försiktig främjare av fred; en taktiker som pressade dåtidens amerikanska isolationism tämligen hårt; en förslagen politiker som bollade med stridiga mål; eller en opportunist som var hårt trängd av dåtidens mäktiga krafter. Möjligen var han samtidigt något av allt detta. Roosevelt verkade för nedrustning men utan framgång. Han eftersträvade som exekutiva presidenter brukar göra en så fri hand som möjligt, men i dåtidens USA fanns det starka krafter som höll emot. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain menade att från amerikanerna kom det stora ord men det blev inte så mycket mer. Men vad kunde han ha förväntat sig av ett land som var enigt om att föra en neutralitetspolitik, som verkade tillvarata USA:s intresse av att inte på nytt bli inblandat i ett europeiskt stormaktskrig och samtidigt bevarade landets växande ekonomiska styrka. För Roosevelt var det till skillnad mot president Woodrow Wilson aldrig aktuellt att ansluta sig till Nationernas förbund. Roosevelt var inte inställd på att försvara Versaillessystemet.
Roosevelt blev president 1933, samma år som Hitler kom till makten. Han kunde på distans från USA följa hur Tyskland steg för steg flyttade fram positionerna: det demilitariserade Rhenlandet besattes av tyska trupper 1936; Österrike införlivades med det tyska riket 1938; och Sudetenland i Tjeckoslovakien inlemmades i riket 1938. Roosevelt var också väl informerad om Japans aggression mot Kina som inleddes 1931 och Italiens erövringskrig mot Abessinien som tog sin början 1935. I ett övergripande perspektiv så förhöll sig USA passivt under hela perioden. Det gällde även det spanska inbördeskriget som inleddes 1936 och senare det finska vinterkriget.
USA drev under hela perioden en neutralitetspolitik, som reglerades i en strikt lag från 1935 som förlängdes i omgångar. Roosevelt var inställd på att modifiera lagen genom att öppna för möjligheten att använda embargon, men det hade han inte någon framgång med. Han höll hela tiden fast vid en sak, nämligen att USA inte skulle bli inblandat i krig. När man från franskt håll vid ett tillfälle talade om USA och Frankrike som ”vapenbröder” gick han ut och dementerade detta. Roosevelts förtroende för Frankrike och Storbritannien sviktade. Han kom att se dem som svaga makter och var synnerligen misstänksam mot deras olika ansatser att försöka dra in USA i ett förestående krig. Allt sådant gick han emot.
Roosevelt förklarade i ett tal som han höll 1936 att vi har ”inga erövringsplaner” utan ”har gått in för fred.” I talet återfinns budskap som var typiska för hans hållning före det andra världskriget:
”Vi skyr politiska förpliktelser, som skulle kunna dra oss in i främmande krig; vi undviker samröre med folkförbundets (Nationernas Förbunds) politiska aktiviteter; …
Vi är inte isolationister annat än i frågan om att söka isolera oss själva så fullständigt som möjligt från krig; … ”
Genom Münchenöverenskommelsen 1938 gjorde Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain och Frankrikes premiärminister Édouard Daladier upp med Hitler och Mussolini om Tjeckoslovakiens delning och överföringen av Sudetenland till Tyskland. Tjeckoslovakien övergavs av Frankrike och Storbritannien, i strid mot gjorda säkerhetsåtaganden. USA som inte hade utställt några säkerhetsgarantier för Tjeckoslovakien, Frankrike eller Storbritannien var inte inblandat utan höll distans.
Roosevelt intog under förhandlingarna om Tjeckoslovakien en låg profil. Men vid två tillfällen då överläggningarna höll på att bryta samman skrev han till Hitler och vädjade om fortsatta förhandlingar. Han gjorde det utan några hot och som tydlig företrädare för en utomstående part som månade om freden.
Tjeckoslovakien försvann temporärt ur bilden som en utagerad sak när västmakterna i och med uppgörelsen med Hitler ansåg sig kunna dra en lättnadens suck över att kriget hade kunnat undvikas. Roosevelt skrev till premiärminister Chamberlain den 5 oktober 1938:
”I fully share your hope and belief that there exists today the greatest opportunity in years for the establishment of a new order based on justice and on law. Now that you have established personal contact with Chancellor Hitler, I know that you will be taking up from time to time many of the problems which must be resolved in order to bring about that new and better order.”
Om Roosevelt trodde på denna sannerligen ogrundade optimism eller mer fattade pennan i ett känsloläge där den för stunden bevarade freden höll greppet om även honom ska här inte spekuleras. Lättnaden varade hur som helst inte länge. Rapporter och bedömningar från olika diplomatiska kvarter som snart flöt in till Roosevelt gav i grunden en annan och mycket dystrare bild. Dit hörde bland annat Daladiers bedömning att Hitlers territoriella ambitioner inte var tillfredsställda utan att Frankrike och Storbritannien inom sex månader skulle ställas inför nya tyska krav.
En mer desillusionerad Roosevelt noterade den 14 november 1938:
”I am not sure now I am proud of what I wrote to Hitler in urging he sit down around the table and make peace. That may have saved many, many lives now, but that may ultimately result in the loss of many times that number of lives later.”
Något tidigare, redan den 9 oktober, antecknade den amerikanske inrikesministern Harold Ickes i sin dagbok:
”I have it from the President that he expects some such move as the following in the future: Germany will be wanting colonies and in the process of satisfying its appetite it is suggested that England will offer her Trinidad and prevail on France to offer Martinique. This would give Germany strong outposts in our eastern coast as well as the coasts of Central and South America … The president has made up his mind that if any such thing as this happens, the United States Fleet will forthwith be sent to take both of these islands.”
Här stramades riskbilden åt. Den tyska expansionismen riskerade att komma närmare USA:s egen inflytelsesfär. I ett sådant läge handlade det direkt om USA:s eget nationella intresse. Då var det inte längre fråga om att bli kvar i en observerande roll utan om att ingripa med militära medel. Om Roosevelt de facto skulle ha gjort det i ett sådan läge är ovisst.
Som Barbara Rearden Farnham noterar i sin bok Roosevelt and the Munich Crises:
“Moreover, Roosevelt feared that the ensuing shift in the balance of power would be detrimental to the United States, which would be endangered not only by Germany`s acquisition of the democracies resources but also by the disappearance of the buffer they had traditionally provided.”
Tanken på en buffert mot en eventuell aggressor är antagligen uråldrig, liksom målet att få frontlinjerna att ligga så långt bort från det egna landet som möjligt. USA befann sig i ett gynnsamt geopolitiskt läge med betryggande distans till ett kommande krig i Europa. Det var en grundläggande strategisk fördel som USA inte lättvindigt var berett att tumma på. Att göra sig av med denna geografiskt förmånliga position genom inblandning i andra staters krig kom inte i fråga annat än om det nationella intresset gjorde det tvingande nödvändigt. Tyska segrar i Europa kunde emellertid underminera den buffert USA såg sig ha i Europa och riskera att förskjuta frontlinjerna.
Roosevelt var ytterst tveksam till Storbritanniens och Frankrikes vilja att verkligen göra motstånd mot Hitler. Om Storbritannien förklarade han enligt Ickes dagboksanteckning den 28 januari 1939 att han inte skulle göra något för det landet om det:
” … cringed like a coward. The President thinks that Great Britain is suffering from an inferiority complex. For the first time she is being out-maneuvered at council table. Her fleet is helpless, and she has neglected to build enough airplanes. She has fooled herself with respect to Spain (spanska inbördeskriget). The wealthy class in England is so afraid of communism, which has constituted no threat at all in England, that they have thrown themselves into the arms of Nazism and now they don´t know which way to turn.”
Det var hårda men långt ifrån irrelevanta överväganden.
Antikominternpakten undertecknades av Tyskland och Japan i november 1936. Italien anslöt sig 1937. Hotet mot USA började komma närmare. Roosevelt ville inte att USA skulle möta diktatorerna ensam och han befarade att Latinamerika skulle utsättas för hot.
Enligt Ickes dagbok den 28 januari 1939 utvecklade Roosevelt:
” … the theory that our first line of defense is really in the small countries of Europe that have not yet been overwhelmed by the Nazis. He seriously thinks that if Hitler extends his power over these small countries and then uses the economic weapon that will be his, he will be striking a serious blow at us without ever a thought of trying to land a soldier on our shores.”
I denna krets av småstater bör även Sverige ha ingått. I det här skedet ingick det inte i Roosevelts agenda att lämna substantiell hjälp till dessa stater. Han höll fast vid linjen att USA inte skulle bli inblandat i andra staters krig, och han hade den isolationiska strömningen i amerikansk politik att ta hänsyn till. Bilden förändrades egentligen inte förrän USA trädde in i världskriget i december 1941 i anslutning till Pearl Harbor. Men han var klar över att Hitler eftersträvade dominans och att detta i förlängningen utgjorde ett hot mot Amerikas säkerhet där han ansåg att det var möjligt med tyska attacker på den atlantiska sidan i både den norra och södra hemisfären.
Roosevelt skriv till Hitler och Mussolini den 14 april 1939 för världsfredens skull. Han gjorde inledningsvis klart att USA inte var involverat i kontroverserna som hade uppkommit i Europa. Men han efterlyste som ”friendly intermediary” ett ”frank statement” om vilken kurs de två staterna skulle slå in på och att deras militära styrkor inte skulle attackera eller invadera trettioen uppräknade staters territorier. En av staterna som namngavs var Sverige. Övriga nordiska stater fanns också med. Breven besvarades inte men förlöjligades av Hitler i den tyska riksdagen.
Det amerikanska sändebudet i Stockholm rapporterade den 3 maj till Washington om ett samtal med Sveriges utrikesminister Rickard Sandler som hade uttrycket sin uppskattning över presidentens ansats att genom sitt brev främja världsfreden men inte ville säga mer officiellt. Av rapporten framgår att vad som akut låg på Sandlers bord var en inbjudan från Hitler att ingå en non-aggressionspakt med Tyskland, något som enligt Sandler krävde ”noggrant övervägande”. Sverige avböjde sedermera det tyska utspelet under hänvisning till att man inte var hotat.
Roosevelt var i och för sig inställd på att bistå demokratierna. Men han fick inte så mycket uträttat i den vägen. En fixering han hade var att en mängd flygplan behövde tillverkas och ställas till förfogande. En tanke var att gå runt den amerikanska neutralitetslagstiftningen och tillverka plan i Kanada dit USA kunde skicka materiel. Avskräckning genom flygvapnet skulle uppnås genom att sätta planen i händerna på Storbritannien och Frankrike (”sell or lend them”). Kriget skulle inte föras på USA:s hemmaplan. Men det blev inget av med detta storstilade projekt. Tidiga satsningar på det egna landets försvar uteblev i stort sett.
I februari 1940 sände Roosevelt sin biträdande utrikesminister Sumner Welles till Europa för att undersöka möjligheterna till fred under ”the phony war”, då inte mycket hände. Daladier ansåg att Welles ivrade för en kompromissfred som skulle lämna Centraleuropa under Hitlers kontroll.
I ett stormaktsperspektiv oroade sig Roosevelt för att om Hitler skulle besegra de större europeiska staterna så skulle Tyskland direkt kunna hota USA:s starka kommersiella och geopolitiska ställning på det västra halvklotet. Efter Frankrikes fall i juni 1940 insåg Roosevelt att den amerikanska ekonomin behövde tillgång till Eurasien och Sydostasien. Om Tyskland kunde besegra sina motståndare i Europa utgjorde landet ett direkt hot mot USA:s ställning. Inte bara Pearl Harbor gjorde det nödvändigt för USA att gå in i kriget.
Finns några lärdomar att dra av hur statsledningen i USA har agerat i dessa kritiska lägen. En lärdom är möjligen att en stormakt vill undvika krig i det egna hemlandet och därför i det längsta strävar efter att distansera sig genom att omge sig med buffertstater och försvarslinjer på lämpligt avstånd från landets gränser. Sådana buffertstater kan utnyttjas offensivt och de riskerar då att hamna i ett prekärt läge, precis som stater vilka i likhet med Ukraina blir föremål för ”proxykrigföring”.
I och med de nya DCA-avtalen för Sverige, Norge och Finland med fyrtiosex baser placerade nära Nordkalotten och Arktis, tätt intill de ryska kärnvapenbaserna på Kolahalvön och med Sankt Petersburg och Kaliningrad inom räckhåll, får USA ett slags buffertstater som kan användas för offensiva operationer i ett av de säkerhetspolitiskt känsligaste områdena i Europa.
Sverige som buffertstat var ett begrepp som ibland användes under kalla kriget för att markera att vi valt en alliansfri politik för att minska friktion och spänningar mellan stormakterna och se till att vårt territorium inte ingick i stormakternas kalkyler.
Genom DCA-avtalet riskerar Sverige att bli en buffertstat av ett annat slag, nämligen en stat som direkt involveras i stormakternas konfrontationer och därmed riskerar att bli förstahandsmål vid en militär konflikt.
Lästips:
Barbara Rearden Farnham , Roosevelt and the Munich Crisis: A Study of Political Decision-Making, Princeton University Press, 1997.
Robert Dallek, Franklin D. Roosevelt and American foreign policy, 1932-1945, Oxford University Press, 1981.