Sveriges nationella intresse
Inledningsvis trycks i talet på att utrikespolitiken skall tjäna Sverige och våra intressen vilket inte borde behöva sägas men låter som en möjlig tillnyktring från decennier av värdebaserad politik. Genomförandet av utrikespolitiken skall enligt utrikesministern vara pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna. Om detta sedan blir verklig politik är en annan sak. Inte mycket talar för det. Så långt har regeringen inte orienterat linjen efter vad en försiktig småstatsrealism påkallar.
De viktigaste frågorna för Sverige listas som att vårt närområde skall vara säkert och stabilt och att vi skall ha ett nära, djupt och konstruktivt samarbete med våra allierade och partner – inte minst runt Östersjön, i EU och i Nato. Natos avskräckning och försvar skall vara trovärdigt.
Regeringen är uppenbarligen oroad att det kan bli ett handelskrig i världen. Utan att enskilda stater nämns i sammanhanget är det klart att det handlar om Kina och USA där Sverige kan dras med men vi måste tillse:
”att vi – trots de tilltagande stormaktspolitiska spänningarna – kan fortsätta bygga vårt välstånd på såväl handel som forsknings- och innovationssamarbete, samtidigt som vi värnar vår ekonomiska säkerhet.”
Hur skall detta hanteras av en mindre stat som vår vid de kommande eskalerande konfrontationerna mellan Kina och USA? Det kommer där till att börja med att handla om handel, tariffer, valutor, sanktioner och teknologi. Det kräver försiktighet, neutralitet så långt det bär och så få belastande bindningar som möjligt. Ju större svenskt manöverutrymme desto bättre. Har statsledningen en politik för dessa omvälvande tider?
Regelbaserad världsordning och folkrätt
Utrikesministern refererar till att Sverige stöder en regelbaserad världsordning vilket är ett begrepp som inte låter sig definieras, men det uttalas också ett stöd till folkrätten och stycket om FN-stadgan förtjänar att lyftas fram:
”Här är FN-stadgan – som grundar sig på alla staters suveränitet, territoriella integritet och jämlikhet – avgörande. Det är begrepp som betyder något – inte bara i teorin, utan också i praktiken. Fråga bara våra ukrainska vänner.
Sedan FN-stadgan antogs för snart 80 år sedan har ingen internationellt erkänd stat försvunnit i krig. Principen att gränser inte ska flyttas med militärt våld är i dag en bärande pelare i det vi kallar den regelbaserade världsordningen. Det ger mindre stater som Sverige rätt till en jämlik röst på den internationella arenan. historiskt sett är det unikt.”
Ryssland pekas ut som folkrättens främsta fiende medan USA:s brott inte nämns alls.
Ukraina
Sverige skall fortsätta stödja Ukraina som vår viktigaste utrikespolitiska uppgift:
”Sverige fortsätter att stödja Ukrainas diplomatiska ansträngningar för att nå en hållbar och rättvis fred grundad i folkrätten och FN-stadgan. Vårt ekonomiska, militära och humanitära stöd fortsätter också så länge som det krävs.”
Israel och Palestina
Regeringen har ett problem att förhålla sig till de tydliga ställningstagandena från internationella domstolen och ICC gällande folkrättsbrotten under Gaza-kriget. Man söker gå förbi domsluten genom att hänvisa till att man är för en två-statslösning och därigenom säger sig kunna slippa ”värdera eller recensera enskilda beslut från internationella domstolar.” Helt klart duckar regeringen här och ställer sig inte på samma sida som världsopinionen och de flesta av FN:s medlemsstater.
Kina och indo-pacifiska regionen
Stenegard framhåller:
”Kina är världens näst största ekonomi och en teknologisk ledarnation, samtidigt som landet fortfarande har ett auktoritärt styre och växande globala ambitioner. Kinas agerande mot Taiwan inger oro, och hot om militärt våld är oacceptabelt.”
Regeringen tycks vara osäker på hur man skall ställa sig inför vad som kan bli en framtida konfrontation mellan USA och Kina.
Sveriges har ett starkt intresse att fortsatt kunna samarbeta och handla med Kina på en rad områden.
”Vi bejakar dialog och samarbete med Kina där det är möjligt och i linje med våra intressen och värderingar, till exempel för att främja handel på lika villkor och hantera klimatfrågan.”
När man sedan kommer till hur Sverige skall navigera mellan motstridiga stormaktsintressen blir det mer komplicerat. Först slår utrikesministern fast att:
”Sveriges relation till Kina ska vara förankrad i en europeisk strategi”. Vad som menas med en europeisk strategi förklaras inte. Alla vet att någon konsensus bland EU-medlemmarna om Kina finns inte, men att orientera sig efter EU:s övergripande riktlinjer i frågan är hur som helst förnuftigt framför att böja sig för USA. När utrikesministern i nästa andetag förklarar att Kina-politiken skall definieras ”nära transatlantisk samverkan” framgår den svenska hållningens kluvenhet och beroendet av att följa USA.
Försvaret
Stenegard:
Det nordisk-baltiska militära samarbetet kommer att växa sig starkare nu mellan våra försvarsmakter i och de svenska Nato-medlemskapet. Fronten mot Ryssland sträcker sig nu från Arktis ned genom Baltikum och södra Östersjön.
Militärt samarbete mellan Sverige och de nordiska och baltiska länderna understryks och kommer att utsträckas till att innefatta Polen.
Sverige skall bidra med avancerat stridsflyg, undervattensförmåga och ”välutbildade soldater och officerare”. Detta skall fungera som avskräckning mot Ryssland.
Utrikesministern upprepar gång på gång att Sveriges försvar stärks och hon pekar då på att försvarsutgifterna nästa år når 2,4 procent av BNP och på tio år kommer försvarsanslaget att ha tredubblats.
Men för att avskräckningen mot Ryssland skall fungera är:
”Förutsättningen för detta förstås ett starkt nationellt försvar.”
Ett starkt nationellt försvar kommer dock inte med automatik med ökade försvarsanslag och inriktning mot ett interventionsförsvar för insatser utanför landets gränser. Det är just ett sådant ”försvar” som nu sedan en tid tillbaka växer fram. Men det sker till priset av det egna territorialförsvaret som idag består av i huvudsak hemvärn. Det är en ansvarslös gambling med Sveriges säkerhet som inte kan skylas över med allmänt tal om att Sverige försvaras bäst i norra Finland och i de baltiska staterna.
Talet började med att utrikesministern gång på gång betonade att nu gällde en ny utrikes-och säkerhetspolitik och nu var det Sveriges nationella intressen som sattes i första rummet.
När hon sedan tar upp område efter område framstår det som mest fraser.
På område efter område underordnas svenska intressen USA:s och försvaret länkas in i Natos planering där satsning på eget territorialförsvar inte ges någon prioritet.
Talet om närvaro, även militär sådan, i indo-pacifska regionen är knappast något annat än att visa lojalitet med USA och markera var man kommer att befinna sig vid en framtida kraftmätning mellan Kina och USA. Att delta i detta stormaktspel på andra sidan jordklotet kan omöjligt ligga i Sveriges nationella intresse.