Regeringen och utskotten är för ett mandat att gå i krig!

Utgivarna

Läsarreaktioner på mandatet att gå i krig

Utgivarna

Vi har fått många frågor och kommentarer om artikeln ”Regeringen och utskotten är för ett mandat att gå i krig” Det gäller främst vilken enighet det finns i riksdagen om utskottens betänkande.

Samtliga partier i utskotten står bakom det gemensamma betänkandet utan några reservationer. Tre särskilda yttranden har avgivits. De går ut på krav på regelbunden rapportering till riksdagen om insatserna ( S),  förbud mot att svenska bidraget  involverar verksamhet som kan inkludera insatser med kärnvapen (V) och att agendan för kvinnor, fred och säkerhet skall vara med i insatsen (V, MP)

Inget av dessa yttranden har något värde vad gäller insatserna som helhet.

Det råder skrämmande nog en enighet över partigränserna om det vittgående mandatet som kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.

Här är artikeln:

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har nu ställt sig bakom förslagen i regeringens proposition om Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025 (betänkande 2024/25:UFöU2,  proposition 2024/25:22). Vad handlar detta om?

Regeringen och utskotten vill att riksdagen ska medge att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan med tillhörande personal till förfogande till och med den 31 december 2025 för att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området. Utskotten var i grund och botten eniga om att riksdagen ska fatta detta beslut.

Mandatet enligt det föreslagna beslutet är öppet hållet. Visserligen är det preciserat med avseende på personal, marina fartyg, stridsflygplan samt tidsperiod, men det lämnar öppet vilka militära insatser som de svenska styrkorna får delta i inom det vida operationsområdet.

Ett beslut av det här slaget innebär att riksdagen behöver ge sitt medgivande enligt 15 kap. 16 § andra stycket 2 regeringsformen. Varför det? Enligt denna § 16 i grundlagen har ju regeringen rätt att sätta in svenska väpnade styrkor i utlandet om en sådan förpliktelse följer av ett internationellt bindande fördrag. Är inte Natofördraget ett sådant fördrag? Nej, tvingas regeringen medge! Natofördraget med artikel 5 som sin hyllade portalparagraf (den så kallade musketörparagrafen) innebär inte en svensk internationell förpliktelse. Fördraget förutsätter konsensus och eget positivt ställningstagande för att bundenhet ska uppkomma. Säga vad man vill om Nato, men detta tillhör definitivt det bästa i alliansen grundpelare.

Regeringen skriver sedan hotfullt att det ”ännu” inte finns en lag som bemyndigar regeringen att sända en svensk väpnad styrka som bidrag till Natos avskräckning och försvar. Det låter som om ett sådant projekt är på gång, men det bör noteras att socialdemokraterna i utskottet går emot sådana planer och vidhåller att det är riksdagen som ska ta sådana beslut.

De socialdemokratiska ledamöterna av utskotten tar även upp en annan central aspekt, nämligen informationen till riksdagen. De understryker särskilt behovet av skyndsam information eftersom ”den utsända väpnade styrkan vid ett angrepp ska kunna övergå från fredstida avskräckning till försvar”. Ja, det eftersträvade bemyndigandet innebär att Sverige direkt kan bli inblandat i krigföring mot en annan stat, det vill säga Ryssland.

Någon internationell förpliktelse som gör regeringen behörig att sätta in en väpnad styrka utomlands finns inte. Medgivanden i lag har riksdagen gett i tre fall. De är lagen (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands, lagen (1994:588) om utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete och lagen (2020:782) om operativt militärt stöd. Ingen av dessa lagar bemyndigar regeringen att sända väpnade styrkor till andra länder för att bidra till Natos avskräckning och försvar. Det gäller att se till att det förblir så.

I proposition 2022/23:74 om Sveriges medlemskap i Nato gjorde regeringen bedömningen att det saknades skäl att införa en regel i lag som bemyndigar den att utan riksdagens godkännande fatta beslut om att sätta in svenska väpnade styrkor inom ramen för Nato. Det var av många skäl en klok hållning som bör upprätthållas.

Som regeringen konstaterade är risken överhängande när svenska väpnade styrkor sätts in för att möta ett angrepp mot en annan medlemsstat att Sverige hamnar i krig. Regeringen ansåg att det finns starka skäl för att ett sådant beslut ska förutsätta riksdagens ställningstagande. Men problematiken är emellertid mycket större än så. Om svensk militär opererar i till exempel en östligt belägen medlemsstat är den för sin säkerhet beroende av att medlemsstaten i fråga inte driver en riskfylld, konfrontatorisk politik som kan trappas upp till sammanstötningar och i värsta fall eskalera långt därutöver. En sådan utveckling är långt ifrån osannolik. Om riksdagen går på regeringens och utskottens linje, delegerar den till andra stater att avgöra vilka risker svenska soldater ska involveras i och därmed även i vilka krigiska förvecklingar Sverige ska riskera att dras in i. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att i praktiken delegera sådana existentiella avgöranden till statsledningar i stater som Lettland, Litauen, Estland och Polen (för övrigt inte till några andra stater över huvud taget).

En av insatserna som Sverige förväntas bidra till, det fjärde delbidraget, är ett carte blanche som avser operationer ”utan att deras precisa innebörd kan förutses i nuläget”. Även det vill utskotten ställa upp på. Skälet till det är att det ”är angeläget att Sverige snabbt kan besvara förfrågningar om att delta i sådana typer av operationer”. Hur pass inställsam får man vara när man utan att veta vad det handlar om godtyckligt spelar med Sveriges säkerhet som insats?

Utskotten understryker allvaret i det beslut som riksdagen nu före­slås fatta: ”I händelse av ett angrepp mot en allierad ska de delar av det svenska bidraget som står under Natobefäl kunna stanna kvar med bibehållet bemyn­digande och övergå från fredstida verksamhet med avskräckning som sitt huvudsyfte till försvar mot det väpnade angreppet inom ramen för Natos operationsplanering och mandat.” Det är med andra ord fråga om ett mandat som involverar risk för direkt krigsdeltagande som kan utlösas av andra staters mer eller mindre spekulativa och chanstagande politik. Det är en politik utom vår kontroll och insyn som saknar sans och förnuft.

I ett särskilt yttrande framhäver de socialdemokratiska ledamöterna att det är fråga om ett stort ansvar som riks­dagen bara kan axla om den har full kontroll över ”de sammanhang som styrkorna kommer att delta i.” Denna brasklapp är dock ohållbar. Sverige har ingen kontroll alls över vilken politik som kommer att föras i de främmande länder där de svenska militära styrkorna kommer att operera.

Hur styrkorna kommer att användas är över lag diffust.  Styrkorna ska stå under Natos befäl och följa Natos planering. I händelse av ett väpnat angrepp av en antagonistisk aktör mot en allierad stat så innebär Natos planering enligt propositionen att styrkor som står under Natos ledning ska kunna delta i försvaret av statens territorium. I ett sådant läge har exempelvis Natos multinationella brigad i Lettland (FLF Lettland) och Natos stående marina styrkor enligt planeringen viktiga funktioner. Dessa operationer ska då kunna övergå från fredstida verksamhet med avskräckning som sitt förstahandssyfte till försvar av en allierads territorium. Ett mandat för krigsdeltagande alltså.

Den svenska styrkan ska geografiskt kunna verka inom hela det nordatlantiska området, men det specifika deltagandet i enskilda operationer kommer enligt propositionen att avgränsas till särskilt utpekade delar av detta område. Ett efterfrågat område är att bidra med markförband till Natos multinationella brigad i Lettland (FLF Lettland). Det svenska förbandet avses vara baserat utanför Riga i Lettland och kunna verka även i Estland, Litauen och Polen. Det är alltså fråga om ett rörligt mål. Inser riksdagen vad den ska ta ställning till? Regeringen är ute efter ett carte blanche, något som knappast rimmar med regeringsformens krav på att riksdagens medgivande ska gälla ett ”särskilt fall”.

Enligt propositionen kommer Försvarsmakten löpande att göra hot- och riskbedömning för de operationer som utförs och vidta åtgärder. Så långt gott och väl, men Försvarsmakten är inte expert på riskerna i de länder som här primärt är aktuella och den visade inte prov på framsynthet när Ryssland gick in i Ukraina.

Effekterna av medlemskapet i Nato konkretiseras nu i rask takt. Det beslut som riksdagen står inför är ytterst allvarligt. Det innebär vid ett bifall att Sverige frånsäger sig självbestämmanderätten över hur svenska militära styrkor ska disponeras i utlandet och vilka risker de och därmed Sverige ska utsättas för. Detta kan inkludera krigiska förvecklingar. Detta är inte ett svenskt nationellt intresse. Och vårt medlemskap i Nato tvingar oss inte att fogligt ge oss in operationer som andra styr över och bara ytterligare tunnar ut den egna undermåliga försvarskraften.

Läs utskottens betänkande här:

AD7954BD-A961-4411-AB9C-F04C27A907C8 (riksdagen.se)