Sverige i Afghanistan 2001–2021 Erfarenheter och lärdomar
Betänkande av den parlamentariska kommittén för utvärdering av Sveriges engagemang i Afghanistan under åren 2001–2021
Syftet med utvärderingen är att klargöra vilka resultat det samlade engagemanget bidragit till och vilka lärdomar som kan dras av den svenska närvaron i Afghanistan under perioden.
Några lärdomar av praktisk betydelse lyckas inte utredarna komma fram till. Det blir mest byråkratiska floskler som att i framtiden sätta in svenska insatser i rätt kontext och miljö, tydliga och realistiska mål, beslutsfattande och samverkan inom den svenska förvaltningsmodellen, effektivt genomförande kräver närvaro, resurser och utbildning med mera.
Jämfört med regeringens utredning om insatsen fram till 2014 är det lite egentligt nytt som presenteras nu. Det enda betydande tillägget är att man ägnar 40 sidor åt att diskutera hur uttåget från Kabul 2021 genomfördes.
Genomgången av måluppfyllnad är samma trötta uppräkning av alla de vackra målen om kvinnors rättigheter, skolor, rättsväsende med mera som inte uppfylldes.
Partner till Nato
Det är först när man kommer fram till målet om att Sverige skall visa sig som en pålitlig militär partner till Nato som man påvisar en klar måluppfyllelse.
Insatsen i Afghanistan gjorde att samarbetet mellan Sverige och Nato fördjupades och utvecklades från ett partnerskap till en möjlighet att delta på mer lika villkor. Vidare skriver man att deltagandet stärkte också samarbetet med enskilda Natoländer och att Sverige gavs utökade möjligheter att få insyn, påverka och ta större plats i samtalen i Natostrukturerna.
Man visar prov på insikt då man menar att detta kanske var den främsta anledningen till det svenska militära engagemanget. Det svenska deltagandet i Afghanistan stärkte den transatlantiska länken och samarbetet med Nato.
Varför förlorade USA och Nato?
Trots det längsta kriget i USA:s och Natos historia och trots gigantiska militära insatser förlorade väst kriget och utredningen ger inget tydligt svar på varför.
Som alla de tidigare utredningarna som presenterats efter kriget från flera länder radas en mängd faktorer upp. Det är en korrupt afghansk regim, brist på fungerande statsapparat, krigsherrar, den afghanska kulturen, brist på kunskap i väst, dålig planering och uppföljning etc.
Av det blir ingen klokare.
Vem tog besluten, hur fördes kriget?
Trots en 250 sidors rapport ges mycket liten kunskap om själva kriget, hur det genomfördes och vem som tog besluten.
Den största militära upptrappningen genomfördes av USA 2009 då ytterligare 30 000 soldater sattes in och kriget övergick från målsättningen att upprätthålla säkerheten till att bli aktiv upprorsbekämpning (COIN) som innebar att misstänkta motståndare kunde angripas och dödas över hela landet. USA tog besluten om COIN (liksom alla andra större beslut om kriget) och beordrade de deltagande länderna i koalitionen att ändra sina insatsregler så att man kunde övergå till allmänt krig. Ett viktigt inslag i den krigföringen var targeted killings med nattliga räder i afghanska hem. Det väckte sådan avsky hos den afghanska allmänheten att president Karzai tvingades kräva slut på natträderna i hemmen. Sverige deltog i räderna och targeted killings under perioden med de mest intensiva striderna.
Rapporten sammanfattar COIN-strategin (med rötter i Vietnamkriget) som USA:s nya fokus på Afghanistan men att ”Konceptet har historiskt sett visat sig vara mindre framgångsrikt.”
Här skulle man förvänta sig att utredarna som är parlamentariker hade tagit upp det anmärkningsvärda att riksdagen som varje år tog besluten om Sveriges deltagande inte fick presenterat för sig att kriget 2009 gick in i ett nytt intensivt skede med COIN-strategin som ledde till de största svenska förlusterna under kriget.
Nationellt befrielsekrig är tabu att nämna
USA:s krig var det femte Afghanistankriget (britterna genomförde tre krig, Sovjet invaderade en gång och nu var det USA som invaderade). I alla krigen visade afghanerna att man kämpar mot inkräktarna så länge det finns en enda utländsk soldat kvar i landet.
Att talibanerna kunde få stort folkligt stöd trots att inte alla var villiga att ställa upp på deras fundamentalism berodde på att man ändå såg dem som nationella befriare från utländska ockupanter.
För många bedömare i väst som skall förklara nederlaget i Afghanistan är nationella befrielsekrig en blind fläck. Därför blir det ett fåfängt sökande efter möjliga orsaker som rör allt från militära misstag, okunskap om andra folks kulturer, bristande civila insatser med mera.
För afghanerna var alla utländska trupper inkräktare. Man gjorde ingen skillnad på amerikanare eller andra. Svenska soldater var liksom övriga utländska trupper främmande ockupationsstyrkor som bekämpades.
Detta berörs inte i rapporten och därmed blir nederlaget obegripligt och inga vettiga slutsatser kan dras för att undvika att vi på nytt dras med i nykoloniala krig.