Försvarsmakten har utifrån riksdagens beslut om försvarets utveckling till 2030 nu kommit med Överbefälhavarens formulering av uppdraget.
Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.
Vi har kommenterat beslutet och konstaterat att det även för den beslutade planeringsperioden till 2035 saknas ett nationellt territorialförsvar för Sverige. Det är dessa ramar som ÖB nu har att förhålla sig till vilket tydligt visas i ÖB:s formulering av försvarets uppdrag (Riktlinjer och plan).
ÖB deklarerar att det skall råda balans mellan nationell försvarsplanering och Natos krav:
”Balans mellan nationell försvarspolitisk inriktning och Natos beslutade förmågemålsättningar ska i dialog med regeringen ständigt beaktas.”
Men det blir i slutändan Nato som prioriteras:
Genomgående är att ”Integrationen i Nato ska fullföljas.”
Nationell operationsplanering ska alltid hållas uppdaterad hävdas i ÖB:s riktlinjer. Det går dock inte att utläsa vad som är viktigast, det nationella försvaret eller Nato. Bi- och multilaterala samarbeten ska anpassas till att stödja Natos operationsplanering enligt principen ”NATO first”.
Den nationella förmågan inom totalförsvaret ska över tid, med utgångspunkt i vårt medlemskap i Nato, vara inriktad mot att försvara Sverige och allierade mot väpnade angrepp.
Mer vägledning än så ges inte i ÖB:s riktlinjer.
Möjligheten att utöka antalet värnpliktiga till 14 000 ska analyseras. Idag finns knappt 8 000. Det saknas handfasta åtgärder för hur antalet värnpliktiga skall ökas. Istället anger ÖB vaga förslag som att färre skall kunna utbilda fler, grundutbildning skall öka, utbildningsmetoder skall utvecklas. Både ÖB och riksdagen har tagit bort det tidigare förslaget att utöka antalet regementen (bl a Östersund och Kiruna) vilket skulle gett förutsättningar att öka antalet värnpliktiga och kunnat utgöra stommen i ett svenskt territorialförsvar.
En förutsättning för ett territorialförsvar är att vi har betydande markstyrkor för att möjliggöra försvar av hela landet. ÖB anger de ramar som riksdagen angett i försvarsbeslutet och det är att armén ska färdigställa tre mekaniserade brigader, en infanteribrigad och en stridsgrupptill 2030. Med de signaler Försvarsmaktens ledning och regeringen givit skall två brigader kunna lokaliseras till östa Finland och Baltikum vilket lämnar Sverige utan territorialförsvar. Hur Sverige skall försvaras anges med en vag skrivning i riksdagens försvarsbeslut: ”Territoriella förband, hemvärnsförband och vissa andra förband utgör Försvarsmaktens territoriella organisation.”
ÖB konkretiserar inte detta närmare i sina riktlinjer där det endast anges att för 2030-2035 ”upprättandet av territorialförband ska fortsätta”.
Svensk säkerhet skall garanteras av utländska makter, främst USA och Nato.
I riktlinjerna anges att ”USA utgör den yttersta garanten för såväl svensk som europeisk säkerhet. Sverige har tillsammans med USA och övriga allierade reella förutsättningar att förebygga krig och ytterst försvara oss och våra allierade mot ett väpnat angrepp”.
Samarbetet med USA skall ske på flera plan:
”Samarbetet med USA ska därför vara av högsta prioritet, både avseende förmågeutveckling, förmågeframdrivning och förmågenyttjande.”
Försvarssamarbetsavtalet med USA, DCA, berörs kortfattat och ÖB skriver att det skall implementeras ”så att amerikanska förband har handlingsfrihet att utan onödig tidsförlust verka på, från och genom svenskt territorium.”
Det är märkligt att avtalet som ger USA rätt att fritt färdas med militära styrkor i svenskt luftrum, på svenskt vatten och på svensk mark, samt tillgång till 17 baser, inte kommenteras utförligt av ÖB om hur det kan påverka svensk försvarsplanering.
Skälet till den mycket kortfattade skrivningen är att ingen vare sig i försvarsledningen eller bland politikerna vet hur DCA kommer att användas. USA bestämmer helt själv utifrån sina nationella intressen och avtalet innehåller inga amerikanska åtaganden att försvara Sverige.
Försvarsmakten skall enligt ÖB ”bibehålla militär närvaro och fördjupa utvalda bilaterala och multilaterala samarbeten i den indopacifiska regionen framförallt avseende teknologi och innovation”. Försvarsmakten ska även tillvarata möjligheter att samarbeta kring operativa bidrag i regionen.
Att Sverige skulle kunna bidra med någon militär närvaro av betydelse på andra sidan jordklotet är det knappast någon som på allvar tror på. Det verkliga syftet är sannolikt att regeringen vill visa att man är beredd att ta USA:s parti inför en möjlig konfrontation med Kina. Det framgår av att de prioriterade partner ÖB nämner är Australien, Singapore, Sydkorea och Japan. Samtliga länder är på skilda sätt allierade med USA.
ÖB:s riktlinjer för försvaret följer det av riksdagen beslutade försvarsbeslutet för perioden 2025-2030 och det är hos politikerna ansvaret ligger att Sverige står utan territorialförsvar och att vårt lands säkerhet skall tillhandahållas av USA och Nato där några garantier om försvar inte finns.
Ytterst är det bara ett eget försvar som kan vara vår garanti.