I en intervju med den finska tidningen Iltalehti gör Sveriges ÖB Michael Claesson ett par uttalanden som är värda att uppmärksamma.
Enligt Iltalehti ger Claesson ”ett tungt löfte” till finländarna: ”Som nation är vi fast beslutna att komma er till hjälp.” Han säger att de svenska trupperna skulle försvara Finland omedelbart, till och med snabbare än Nato.
Vilken täckning har han för dessa långtgående utfästelser? Enligt Iltalehti tycks löftena vara baserade på följande resonemang:
”Generalen bedömer vad som händer om Ryssland oväntat anfaller Finland. För det första utlöser en sådan situation Natos artikel 5. Kärnan i det vi gör är det faktum att vi nu är allierade. Det betyder att vi som nation är fast beslutna att komma till er hjälp, säger Claesson. Försvarsmakten förbereder sig för att slå tillbaka ett ryskt anfall tillsammans med finländarna. Det är avtalsmässigt, så det finns inget annat alternativ. Det är en självklarhet att vi är fast beslutna att göra det. Vi har förbundit oss av egen fri vilja och utifrån allt det bilaterala samarbete som vi har byggt upp under många år, betonar Claesson.”
Dessa påståenden är inte riktiga.
För det första så utlöses artikel 5 i Natos stadga aldrig automatiskt. För att det stadgandet ska aktiveras krävs ett beslut i Nordatlantiska rådet, som är Natos högsta beslutande politiska organ, där samtliga medlemsstater är representerade. Beslut fattas där i konsensus. Om en medlemsstat vägrar konsensus, blir det inget aktiveringsbeslut. Och även om ett aktiveringsbeslut skulle fattas i konsensus, så binder det inte Sverige till att vidta militära åtgärder. Sverige avgör i ett sådant läge genom ett eget internt beslut vilka åtgärder landet skulle vidta. Sverige kan till exempel begränsa sig till att tillhandahålla ett fältlasarett eller att skicka militär utrustning.
För det andra så kräver ett beslut att skicka en svensk militär styrka för att bistå Finland i ett krigsfall riksdagens medgivande. Riksdagen har inte fattat ett sådant beslut eller bemyndigat regeringen att ta ett sådant beslut. Varken regeringen eller ÖB har rätt att ta sådana beslut. Det finns visserligen ett bemyndigande från riksdagen till regeringen i lagen om operativt militärt stöd, men det är strikt begränsat till att stödja Finland med att hindra kränkningar av territoriet och inget annat. Dessutom gäller att regeringen bara har rätt att fatta ett sådant inskränkt beslut under förutsättning att Sverige inte är i krig och det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium. När det gäller militärt bistånd till andra medlemsstater i Nato krävs i alla lägen riksdagens medgivande.
ÖB:s löften har alltså inte täckning. Att det finns planer på militär samverkan mellan Sverige och Finland, finns det ingen anledning att betvivla. Bindande garantier är emellertid en helt annan sak, och några sådana är inte utfästa. Men i intervjun med Iltalehti förblir denna avgörande distinktion oklar, när Claesson redovisar den svenska planeringen och prioriteringen av tilltänkta insatser.
Claesson betonar enligt Iltalehti att den armé han leder är redo att hjälpa Finland snabbare än Nato: Förberedelser har gjorts för att omedelbart svara på ett ryskt anfall: Det är många åtgärder som vi behöver mobilisera, och framför allt innan Nato har hunnit reagera. Vad vi skulle sätta på spel skulle framför allt avgöras av vad Finland ansåg sig behöva, säger Claesson. Han betonar att det svenska flygvapnet, marinen och armén alla har operativ beredskap att bistå Finland. Claesson bedömde att han av den tillgängliga beväpningen först skulle beordra Gripenplan att slå till mot ryska anfallsstyrkor. I de flesta fall är det flygvapnet som reagerar snabbast. Så det finns hjälp att få alldeles inpå, lovar Claesson.
Som läsare noterar man ÖB:s frispråkighet. Ingår uttalandena möjligen i en sorts avskräckningsstrategi, som är baserad på medveten oklarhet, där ÖB till ryssarna vill förmedla budskapet att de åtminstone bör räkna med att svenska styrkor kan komma att sättas in, även om erforderliga politiska beslut inte är fattade. Vem vet, men för svensk del är detta hur som helst varken en acceptabel eller rationell strategi. Genom sina ”tunga löften” föregriper ÖB den svenska politiska beslutsprocessen och utsätter den för allvarlig störning. Det handlar här om politiska beslut som riksdagen har att ta ställning till. Dessutom finns det en risk att den stat som är mottagare av budskapet, Ryssland, kan få för sig att ÖB:s budskap har täckning och i ett verkligt krigsliknande läge vid finska gränsen dra in oss i ett krig som alls inte behöver vara vårt.
Enligt Iltalehti är det intressant att Claesson bedömer att de brittiskledda specialförbanden JEF i Norden och Östersjön skulle reagera snabbare än Nato om, Ryssland angrep ett land i regionen: ”I JEF fattas inte beslut med konsensus. JEF består av tio länder och det finns inget krav på att alla måste delta. Det är en ganska funktionell och pragmatisk allians där beslut fattas om och om igen och i vilken region som helst, säger Claesson.”
Detta är en sanning med modifikation. JEF står under brittiskt befäl. Om samtliga tio stater ska agera gemensamt genom JEF måste alla vara överens om det. Det avgörs genom eget nationellt beslut i respektive land. För att JEF ska kunna agera måste minst två stater ställa upp, varav en är ledarnationen Storbritannien. Om bara ett fåtal stater deltar i en operation ser det knappast ut som om JEF agerar utan mer som en koalition av villiga. Det kan i praktiken fungera på motsvarande sätt i Nato. Så skedde till exempel under Irakkriget, där konsensus inte gick att nå, utan en koalition av villiga stater ställde upp i USA:s angreppskrig men inte under Natos flagg. Beslut kan antagligen under normala förhållanden fattas snabbare och enklare i JEF än i Nato. Att JEF, som backas upp av blygsamma nationella militära styrkor, skulle ge sig in i ett krig utan att Nato är aktiverat och över lag insatsberett framstår som osannolikt.
Det är möjligt att Claessons utspel ingår i de antydningar som gjorts från militärt håll under senare tid genom otydlig kritik av gällande lagstiftning. Chefen för försvarsstaben, generallöjtnant Carl-Johan Edström, var inne på det i en intervju (Aftonbladet 15/1), där han framhöll: ”En sak som strular till begreppen är den linjära lagstiftningen med fred på ena sidan och höjd beredskap och krig på den andra. … den verklighet vi befinner oss i idag återspeglar inte det linjära förhållningssättet.”
Vi har diskuterat den frågeställningen i en artikel här på alliansfriheten.se:
En öppning för grundlagsstiftning om undantagstillstånd – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Här återfinns artikeln i Iltalehti googleöversatt:
Och här några andra lästips: