[…] I Sverige bidrog Putins vedervärdiga anfallskrig mot Ukraina till att en riksdagsmajoritet – med hänvisning till att även vårt land skulle kunna bli invaderat av ryska trupper – övergav en sällsynt framgångsrik, alliansfri utrikespolitik. Detta skedde i stor hast och utan en rejäl nationell debatt likt de som ägde rum i samband med folkomröstningarna gällande högertrafik och kärnkraft, EU och euron.
Om vi ska tro regering och riksdagsmajoritet stärkte Sverige sin säkerhet genom att ge upp Alva Myrdals, Olof Palmes, Anna Lindhs, Ingvar Carlssons och Margot Wallströms kamp för en kärnvapenfri värld och i stället ställa sig under ett amerikanskt nukleärt ”paraply”, nu i Donald Trumps hand. Samtidigt ska vi bygga 17 militärbaser som lyder under amerikansk lag, utan förbehåll mot kärnvapenlagring, och förlita oss på några meningar i Natos omdebatterade artikel 5.
Nato och dess oomtvistade ledare USA skulle skydda oss, trots att det inte finns någon garanterad automatik i att USA skulle militärt ingripa vid ett ryskt angrepp mot något medlemsland. […]
Till Trachtenbergs inlägg kan vi lägga dessa tankar, som framfördes nyligen av Finlands tidigare utrikesminister Erkki Tuomioja – och som också är mina:
”Att också Europa måste förbereda sig med starkare militära medel kan inte grunda sig på tron att ett krig skulle vara något oundvikligt. Tvärtom, förstärkning av Europas försvar skall förhindra krig. Därför är upprustning inte tillräckligt, utan vi måste använda alla diplomatiska och andra samarbetsmedel för att främja avspänning och för att visa att endast avståndstagande från användning av militärt våld ger möjligheter att öka en nations välfärd. Vi får inte heller glömma att de existentiella hoten mot hela mänskligheten – kärnvapen, klimatförändring, naturförlust – växer i dagens militaristiska klimat”.
Därför bör regeringen följa S-ledaren Magdalena Anderssons krav på en ny säkerhetspolitisk analys parallellt med en ordentlig nationell debatt. Läs artikel