Anförande vid möte Internationell utblick: Sveriges säkerhet – Nato och kärnvapen på ABF i Stockholm den 10 mars
Är Sverige hotat?
Den frågan har fått olika och delvis motsägande svar från de politiska och militära ledningarna.
Inför beslutet att ansöka om Nato-medlemskap och överge alliansfriheten hävdade dåvarande statsministern Magdalena Andersson att vi inte kunde klara av att försvara oss själva.
Strax innan Sverige gick med i Nato förklarade den nya regeringen på Folk och försvarskonferensen att nu var det på allvar och alla måste ställa in sig på att vi kunde hamna i krig.
När vi några månader senare var med i Nato blev tonläget ett annat.
Sverige var inte ett krigsmål och vi skulle istället planera för att skicka styrkor till Natos förfogande i östra Finland och i Baltikum.
Vårt eget territorium skulle användas till transitering och som uppmarschområde för Nato-trupper från Norge på väg österut till Finland och Baltikum och norrut mot Arktis.
Sverige har sedan 30 år tillbaka saknat ett territorialförsvar då värnplikten i praktiken avskaffades och ersattes av ett litet yrkesförsvar för interventioner utanför landets gränser som Afghanistankriget. Med Nato-medlemskapet har nu doktrinen om att försvara landet utanför våra gränser stadfästs och försvaret av det egna landet tonats ned.
I senaste försvarspropositionen står det om försvaret av det svenska territoriet helt kortfattat: ”Territoriella förband, hemvärnsförband och vissa andra förband utgör Försvarsmaktens territoriella organisation.” Det som benämns som ”territoriella förband” är något som inte finns i verkligheten och vars existens i framtiden ingent vet något om.
Om Sverige- skall försvaras av i huvudsak hemvärn riskerar vårt land att bli ”ett strategiskt tomrum”, erkänner arméchefen.
Sådan är situationen idag då försvarsledningen vill öronmärka de två brigader som finns för insatser i öst. Genom att flytta det svenska försvaret till grannar i öst säger Försvarsmaktens ledning att vi kan slippa få kriget på vårt eget territorium. Det är naivt.
Det här är inte en politik för att hålla Sverige utanför krig, tvärtom.
Med denna nya försvarsdoktrin kommer vi enligt Försvarsmakten att ”oundvikligt” dras med i krig vid en militär konflikt i regionen även om vi själva inte blivit angripna.
Nu står vi inför ett helt nytt säkerhetsläge i Europa efter Trumps uppgörelse med Putin. Diskussioner mellan Natos medlemsländer har påbörjats om vad som skulle kunna ersätta Nato.
Den svenska regeringen försöker att utåt hålla god min och hävdar att den transatlantiska länken visserligen är skadad men måste värnas och att Sverige fortsatt stöder sig på den.
Internt mellan länderna pågår emellertid andra diskussioner som rör nya allianser:
-Ytterligare förstärkning av det militära samarbetet med Finland.
-De nordiska ländernas lösa militära samarbetsorganisation, Nordefco, är ett annat alternativ.
-Olika bilaterala samarbeten som det nyligen överenskomna mellan Danmark och Norge är också uppe på bordet.
-Macron, Starmer och Merz har påbörjat en diskussion som möjligen kan leda vidare till någon form av militärallians.
-Från EU har signaler kommit om nödvändigheten att bilda en EU-armé.
Oavsett om Sverige fortsatt är med i ett någorlunda fungerande Nato eller – efter grundlig analys, noggrant övervägande och folkförankrat beslut – kommer att ingå i någon ny allians, skall vi inte räkna med säkerhetsgarantier.
I Försvarsmaktens plan 2025 -2030 saknas prioritering mellan nationellt försvar och stöd till Nato. Det är inte en realistisk linje. Varje rationellt sinnad stat sätter och kommer att sätta sin egen säkerhet först. Det gäller även i en framtid om vi skulle gå med i någon ny allians, och Sveriges försvarsplanering måste utgå från att vi själva står för försvaret.
Vi måste resonera som man gör i Finland att ytterst är det bara vi själva som kan garantera försvaret av landet. Nyligen klargjorde finske kommendören (motsvarande vår ÖB): ”Utgångspunkten för säkerhet och gemensamt försvar är alltid utvecklingen av det nationella försvaret…Vi bygger vår säkerhet på våra egna styrkor och förblir relevanta som allierade och partners.”
För att återupprätta ett territorialförsvar för hela landet behövs ett betydande antal markförband och de går inte att skapa med yrkessoldater. Det krävs att den allmänna värnplikten återinförs.
Det är värt att citera ur en FOI-rapport som anger viktiga lärdomar för Sverige utifrån erfarenheterna från Ukrainakriget. Det gäller skapandet av territorialförsvar och värnplikt:
”Om det är något som kriget i Ukraina med tydlighet har visat hos båda stridande parter, så är det vikten av infanteriförband, både under offensiv och defensiv strid. Drönare och telekrigsförmåga har förvisso både förnyat och komplicerat slagfältsdynamiken, men utan den stridande soldaten på marken, denna basala beståndsdel, är det helt enkelt omöjligt att överhuvudtaget föra striden i önskvärd riktning. Utan trupp på marken kan inte heller terräng hållas, något som i förlängningen förhindrar framtida potentiella avancemang.”
Och om behovet av värnpliktiga klargör man från FOI:
”Att ha en stabil rekryteringsbas till infanteriförbanden, denna på slagfältet särskilt utsatta grupp, kommer att vara avgörande, även långt före själva striden. Detta kommer inte att vara en helt enkel, men väl så nödvändig uppgift.”
I den här turbulenta situationen gäller det för en småstat som Sverige att inte på lösa grunder dras med i stormaktsstyrda nya alliansprojekt där säkerhetsgarantier av värde knappast kommer att ges och där svenska intressen hamnar i skymundan.
Några viktiga principer som borde styra är:
-Att avge bindande löften om att delta i militära insatser utanför landets gränser kan inte ligga i vårt intresse.
-Svensk självbestämmanderätt bör så långt möjligt hävdas om vi skall ingå i nya allianser.
-Beslut om att skicka svenska soldater utomlands måste även i framtiden fattas av riksdagen.
När Sverige träffade DCA-avtalet med USA framhöll försvarsminister Pål Jonson att det byggde på ”tillit”.
Det var mer än lovligt naivt att baserat på tillit öppna det svenska territoriet för en stormakt som styrs av det egna nationella intresset. Det var ansvarslöst då avtalet ingicks och inte mindre ansvarslöst nu.
Verksamhet inom ramarna för DCA-avtalet bör skjutas upp eller åtminstone hållas på så låg nivå som möjligt.
När det gäller Nato bör engagemang som sträcker sig utanför det egna landets gränser avvecklas och inga nya åtaganden göras. I Natos förmågeplanering måste linjen vara att inte tillhandahålla resurser annat än för det egna landets försvar.
Uppbyggnad av svenskt territorialförsvar måste genomgående prioriteras.