[…] Språkligt är ordet enkelt. Att ge säkerhetsgarantier innebär i så fall just att man garanterar någons säkerhet. Men det är ju lättare sagt än gjort. Man kan garantera att man ska göra sitt allra bästa för att skydda någon, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas.
Ordet ”säkerhetsgarantier” säger heller ingenting om vilka medel man lovar att använda när man garanterar någons säkerhet. I fallet Ukraina skulle ”säkerhetsgarantier” ytterst innebära att västmakterna (med eller utan USA) garanterade att man skulle sända stridande trupp till Ukraina för att skydda landet vid ett förnyat ryskt angrepp, till exempel efter att ett fredsavtal slutits. Några sådana säkerhetsgarantier lär Ukraina inte få. USA kommer inte att ge några. Europa skulle villkora sådana säkerhetsgarantier med att USA stod bakom dem. Och Ryssland skulle sannolikt vägra underteckna ett fredsavtal där västmakterna gav Ukraina sådana garantier – med motiveringen att sådana garantier i praktiken skulle göra Ukraina till ett Nato-land. […]
Kollegan Bengt-Ove Boström påminde mig i ett mejl om The Budapest Memorandum (Budapestuppgörelsen). Det är en överenskommelse som slöts den 5 december 1994. Bakgrunden var att Ukraina, Belarus och Kazakstan efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning ofrivilligt hade blivit kärnvapenstater. I avtalet förbinder sig USA, Ryssland och Storbritannien att ge dessa tre stater en slags säkerhetsgarantier, mot att de avvecklade sina kärnvapen och anslöt sig till Icke-spridningsavtalet (NPT).
Jag skriver en slags säkerhetsgarantier. I avtalet lovar Ryssland, USA och Storbritannien bland annat att respektera de tre staternas suveränitet och territoriella integritet och avstå från hot och ekonomiska påtryckningar. Men avtalet innefattar inga bindande förpliktelser om militärt stöd i händelse att någon av de tre staterna angrips. Läs artikel