Kommendörerna Per Edling och Jon Wikingson ställer i artikeln Krigsskådeplats NABO – svenska förmågor i en operativ diskussion (21/4 2024) frågan: ”Var börjar försvaret av Sverige?” Den som föreställer sig att svaret landar i Sverige har enligt författarna fel, ty:
”Svaret är att försvaret av Sverige börjar … rent geografiskt … längs Natos gräns mot Ryssland. Alltså från norsk/finska gränsen i norr, via Baltikum och fortsatt längs landsgränserna mot Ryssland i Centraleuropa. Man kan nog förenklat påstå att väst möter samma motståndare hela vägen från Nordpolen till Ekvatorn.”
Med denna vittomfattande försvarslinje krävs enligt författarna en nyordning av det svenska försvarets inriktning: ett ”doktrinärt skifte”. Vad som hittills gällt håller inte längre:
”Vissa skribenter menar att Sverige ska möta Nato med alliansfrihetens doktrin som bas – genom att försvara Sverige gör vi bäst nytta i Nato. Andra menar att vi ska bibehålla dagens doktrin – vi försvarar Sverige och det som blir över skickar vi till Nato. I det fortsatta resonemanget utgår vi från att Sverige fullt ut ska bidra till alliansen genom att använda svenska stridskrafter och svenska förmågor där de gör bäst nytta för alliansen, och frågan är då vilken roll som Sverige bör ta?”
Efter att med detta flyhänta pennstreck ha lämnat försvaret av Sverige och beprövad svensk doktrin bakom sig finner författarna att den ställda frågan bör besvaras mot bakgrund av Sveriges läge:
”Sveriges geostrategiska läge, med närhet såväl till Arktis som Kontinentaleuropa gör att vårt territorium kommer att vara av stor betydelse för såväl Ryssland som försvaret av alliansens territorium. Ett ryskt angrepp mot Nato på Nordkalotten, med Norge och Finland som frontstater, eller ett ryskt angrepp mot Baltikum med Estland, Lettland och Litauen som frontstater, placerar Sverige i mitten av krigsskådeplatsen NABO (det nordiskt-arktiskt-baltiska området). Vad kommer denna placering militärgeografiskt innebära för Sverige?”
Denna militärgeografiska positionering av Sverige är starkt vinklad och bygger på spekulativa förutsättningar. En riktig utgångspunkt är att konstatera att Sverige fördelaktigt nog inte är en frontstat till Ryssland och att det ligger i Sveriges intresse att bevara detta tacknämliga läge. Sverige ligger inte ”i mitten av krigsskådeplatsen”, som enligt författarna är ”det nordiskt-arktiskt-baltiska området”, och bör inte heller låta inordna sig i någon sådan ”krigsskådeplats”, om vi inte blir ytterst tvungna till det.
Författarna har ett annat synsätt. För dem är Sverige bara en pusselbit som lojalt har att finna sig i den roll vi blir tilldelade. Sverige fogas där in i en större strategisk helhet som inte utgår från att det gynnsamma svenska läget ska bevaras och försvaras utan inlemmas i de övergripande planerna hos ett av USA dominerat Nato. Sverige blir i författarnas tilltänkta scenarios ett transport-, bas- och uppmarschområde för Nato och ett nav för andra staters logistikförsörjning. Det är detta Sverige ska skydda. Försvaret av det egna landet blir en underordnad sak.
Dessa tankegångar går igen i en artikel (21/2) av kommendör Paula Wallenburg, chef för Första ubåtsflottiljen, om det svenska ubåtsvapnets integrering i Nato.
De svenska ubåtarna är, enligt Wallenburg, uthålliga, extremt tysta och tål en ordentlig smäll. De kan manövreras i extremt grunda och trånga farvatten, med god säkerhet och utan att bli upptäckta. Sverige har en unik kompetens, som är utvecklad av Sverige i trånga, trafikerade, grunda och ogenomskinliga vatten som havet är i närområdet. De egenutvecklade svenska ubåtarna är skräddarsydda för svenska vatten.
I och med inträdet i Nato förändras militärgeografin och gränsen som ska försvaras ”går inte i alla situationer vid svensk territorialgräns utan i Nato-kontext öster om Baltikum.” Konsekvensen av det blir enligt Wallenburg att: ”Östersjöregionen är i detta sammanhang att betrakta som ett område vars volym de goda krafterna måste äga, såväl på, över som under ytan.” Hon understryker: ”Med Sverige och Finland i Nato behöver vi inte enbart försvara nationens gräns utan även Natos – vi behöver äga Östersjön. Detta ägandeskap behövs för att säkerställa sjövägarna från väster hela vägen till Östersjöns östra stater.” Kontrollen som hon talar om är nödvändig för att ”möjliggöra trupptransporter och logistikförsörjning till Baltikum.”
Wallenburg anser att Sveriges roll är bestämmande för denna offensiva strategi: ”Sveriges ubåtsvapen är förutsättningsskapande för ägandeskapet eftersom det binder fiendens resurser, möjliggör kontroll och förbindelser samt förnekar motståndaren detsamma.” Hon understryker: ”Så ja, ansvaret för ubåtsoperationer i Östersjön vilar tungt på svenska ubåtsvapnet.”
Hon ställer sedan frågan: ”Klarar vi uppgiften, har vi uthållighet och räcker resurserna?” Ubåtsvapnet består av fyra moderniserade och kvalificerade fartyg och Wallenburg räknar med att en ska tillkomma i slutet av 20-talet, och med det ”kommer man långt”, men hon vill inte oväntat ha fler, det dubbla antalet, som skulle skapa ”uthållighet och redundans”.
Ryssland har två utlopp i Östersjön: från Sankt Petersburg-området i Finska viken (Kronstadt) och Kaliningrad. Båda är viktiga ryska örlogsbaser. Östersjön betecknas ibland som en ”Nato-sjö” och Wallenburg talar om att ”äga” detta hav. Dessa offensiva tankegångar är orimliga. Resonemanget torde bygga på att Nato borde kunna stänga in den ryska flottan i Sankt Petersburg respektive Kaliningrad i krig – såvida denna inte redan gått till sjöss. Men nu är det fred som råder och Natostaterna runt Östersjön har dessutom ingen betydande marin förmåga. Den begränsade förmåga Sverige har behövs helt för att övervaka det svenska territorialhavet.
Östersjön utgörs till största delen av internationellt vatten. Det finns naturligtvis inte något stöd i folkrätten för att betrakta Östersjön som ett innanhav enkom till för Nato. Östersjöns grunda och bräckta vatten utgör en svår och annorlunda miljö för stormakternas flottor. I kris och krig kommer det att krävas en stor marin insats för att hålla sjövägarna från Atlanten till Östersjöns strandstater öppna. Man kan bara spekulera om huruvida en sådan insats, som skulle kräva uppbackning av stormakter, alls skulle komma i fråga och realistiskt sett vara att räkna med.
Dessa tankegångar har utvecklats i en artikel av tidigare citerade Per Edling tillsammans med kollegan Mattias Widlund i TIDSKRIFT I SJÖVÄSENDET 5/2024 med rubriken Grunder för en svensk maritim strategi – det handlar om att ta kontroll.
Författarna konstaterar inledningsvis att sedan flera hundra år har den svenska militära strategin varit defensiv och inriktad på att bestrida motståndarens kontroll. Uppgiften nu är emellertid ”att ta kontrollen till sjöss.” Nu behövs en mer ”offensiv” strategi för att säkra leder för civila och militära transporter. De svenska marinstridskrafterna ska uppträda där konflikten utspelas, var det än må vara.
Enligt författarna kommer det svenska territoriet att bli ett ”uppmarsch- och baseringsområde” för Nato. Detta nya läge kräver ”en helt annan kontroll” än tidigare: ”Basområdena på Kolahalvön och möjligheterna att tränga ut i Nordatlanten är av strategisk betydelse för Ryssland, varför det är viktigt för både väst och öst att kontrollera Nordkalotten. Bakvägen till detta betydelsefulla område går genom Bottniska viken, vilket ytterligare belyser att det svenska geografiska läget praktiskt taget är insulärt och att Nordatlanten, Bottniska viken, Finska viken och Östersjön bör ses ur ett och samma marinstrategiska sammanhang … Kriget i Ukraina visar på betydelsen att hålla ofredens fasor så långt borta som möjligt. Striderna ska föras utanför alliansens gränser, om vi vill skydda vår befolkning, vårt sätt att leva, våra kulturminnen och vårt samhälle i övrigt. Gränsen för vårt försvar ska därför flyttas långt bortom territorialvatten- och landsgränserna.”
Ett genomgående tema i dessa tre artiklar är att vårt försvar ska flyttas långt bort från Sverige. Detta är illa tänkt och ihåligt. Genom att lämna landet mer eller mindre försvarslöst men delta i krig utomlands utelämnar och blottställer man Sverige för angrepp.
Mest illavarslande i sammanhanget är att de tankegångar som går igen i de tre artiklarna inte tycks vara främmande för de ledande försvars- och säkerhetspolitiska kretsarna inom de statsbärande partierna. Hur långt är de beredda att gå när den tillit de baserat sin politik på håller på att brista? Kan en medborgerlig opinion driva fram en nationellt inriktad kurs?
Avslutningsvis må tilläggas att Sveriges förre marinchef Ewa Skoog Haslum i en intervju med FAZ (7/3 2024) menade att talet om Östersjön som ett Natohav var farligt: ”Fel på grund av att Ryssland är tvunget att nyttja Östersjön för transport av gods liksom för försörjningen av enklaven Köningsberg. Ryssland kommer på grund av det att aktivt försvara sin position och demonstrera sin rätt att nyttja havet, säger Haslum. Begreppet är dessutom farligt emedan det föranleder oss att anta att Östersjön är säker, att fartygs- och militärtransporter kan genomföras utan problem och att militära resurser kan komma till användning någon annanstans, säger Haslum.”
Berörda artiklar återfinns här:
– Jag kör svenskt alla dagar i veckan | Försvarssektorn (forsvarssektorn.se)
N:r 5 / 2024 – Kungl. Örlogsmannasällskapet (koms.se)
Informationsstelle Militarisierung (IMI) » Ostsee: NATO-Meer? (imi-online.de)