Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier satte ned foten. Vi behöver inte sabelrassel och stridsrop utan dialog och samtal om nedrustning, sade han i ett spektakulärt uttalande, återgivet på denna sajt, inför det stundande Nato-toppmötet. För detta har han – naturligtvis – fått påskrivet. ”En födelsedagspresent till Putin”, kallas det i en politisk kommentar i Frankfurter Allgemeine Zeitung som anklagar honom för att gå in för, och Die Welt talar om Steinmeiers ”exempellöst illojala uppträdande”.
Består då inte Västalliansen av självständiga stater? Är Nato också en utrikespolitisk gemenskap? Vad kan det vara för fel att gå in för avspänning när vår del av världen sedan flera år har ojat sig över höjda spänningsnivåer? Måste man inte rentav fråga sig om Väst har en egen skuld i den tilltagande spänning och osäkerhet som råder i Europa? Det senare gjorde för litet sedan Jochen Bittner i Die Zeit, när han ifrågasatte om inte Natos planerade raketsköldar i Polen och Rumänien kunde leda till att det så kallade INF-avtalet, slutet mellan USA och Sovjetunionen 1987, om avveckling av taktiska kärnvapen i ett sådant läge kunde bli ”ointressant för Rysslands säkerhetsintressen”. Eskalering således.
Steinmeiers vedersakare angriper honom för att vara mjuk mot ryssen. I själva verket är de blinda för sin egen servilitet, som de inte sällan förväxlar med ”solidaritet”. Men om Nato vill vara en allians av demokratier, måste den acceptera fria meningsyttringar mellan och inom dess medlemsstater. Många i Nato-familjen favoriserar istället lojalitet, underordning, tjänstvillighet, uniformitet. Det är som om vi redan befann oss i en krigssituation.
Tysklands utrikesminister varnade ju, med all rätt, för att vi rör oss i den riktningen. Men det ligger ingenting ödesmättat i detta. Man kan göra någonting åt saken. Olika röster leder till bättre insikt om vad det är som bör göras. Och ju fler stater som inte är uppbundna till återförsäkringstraktater, desto bättre är förutsättningarna för att öppna en dialog som inte kan ha formen av en tålamodsprövande straffpredikan och som dessutom måste rymma ett element av självreflektion. Det utrikesministern i en av Natos viktigaste medlemsstater har gjort, det bör också Sveriges utrikesminister kunna göra.
Naturligtvis kommer hon att få på huden. Men avspänning är faktiskt en fin sak.