Var är fredsrörelsen i Natodebatten? undrar insändarskribenten.
Det är allt skäl att mana till sans i Natodebatten. Den tilltagande spänningen mellan Ryssland och väst från Östersjön till Svarta havet liknar alltmer situationen under kalla kriget. Men då förstod beslutsfattarna att situationen kan gå överstyr och leda till konfrontation om spänningen tillåts stiga okontrollerat. Det var status quo och terrorbalans som gällde, inga stora förändringar med andra ord. Även hängivna Kubaentusiaster förstod och accepterade att Förenta staterna inte kunde godkänna att sovjetiska missiler placerades i deras omedelbara grannskap.
Men det som var självklart 1962 tycks vara glömt i dag. Nato agerar i dag ungefär som Sovjet 1962: systematiskt flyttas positionerna framåt. I den situationen är det naturligt att Ryssland reagerar.
Sevastopol dominerades av den arrenderade ryska flottbasen. I stadens centrum vajade ryska flaggan över vart och vartannat hus. Av dem man träffade på stadens gator i oktober 2013 var de flesta i ryska flottans tjänst eller ättlingar till sådana. Vad skulle det inte ha betytt strategiskt för Ryssland om Ukraina blivit ett Natoland! Läs artikel