Säkerhets- och utrikespolitik är ett område där man i det moderna Sverige har strävat efter samsyn, alltsedan monarkens diplomatiska prerogativ upphörde att gälla. Partikäbbel kunde godtas i alla andra frågor, men inte när det gällde landets relationer till omvärlden. Den ordningen har varit rådande i ett hundratal år, åtminstone efter det att tyskaktivisterna misslyckades med att föra in Sverige i första världskriget.
Sveriges ”utanförskap” den gången var inte okomplicerat. Under världskrigets tredje år, framförallt sommaren 1917, var försörjningsläget svårartat till följd av avspärrningar – i Sverige liksom i Finland som också stod utanför kriget – och hungerkravaller förekom litet här och var. Gulaschbaroner med kontakter gjorde förmögenheter på grund av dyrtiden. I Finland kom det också till revolution och inbördeskrig, ehuru grundorsaken där var en annan.
Sådant var ändå att föredra framför skyttegravarnas och senapsgasens elände.
Svensk neutralitetssträvan bestod provet också inför och under nästa världskrig; en socialdemokratisk utrikesminister (Sandler) fick gå för att han önskade bispringa ett broderfolk. Också ett ovist beslut som Sveriges deltagande i kriget mot Libyen kunde samla en betryggande riksdagsmajoritet: alla partier utom Sverigedemokraterna stödde den svenska insatsen i en votering; två vänsterpartister lade ned sina röster i kammaren.
I Nato-frågan spricker mönstret. Den nuvarande oppositionen söker konfrontation, inte kompromiss. Den (möjligen med undantag av Centerpartiet) ser säkerhetspolitik som vilken annan politiska fråga som helst. Den ger inte mycket för samförstånd. Den ser inga svenska intressen, den tycks – i nuläget – enbart se partiintressen och atlantiska intressen. Den är inte nöjd med pragmatism, den vill rita om Europas säkerhetspolitiska karta.
Ändå är detta inte riktigt sant. Som framgår av den moderate kommun- och regionpolitikern Anders Janssons markering (http://www.moderat.se/debatt/nato-nej-tack), finns det besinningens röster även inom hans parti. Han torde vara långt ifrån ensam. Men det är rimligt att anta att man inom ett parti som skakas en intern opposition mot den så kallade decemberöverenskommelsen undviker att föra upp all oenighet på bordet på en gång. Dock ser Jansson uppenbarligen Nato-frågan som överordnad andra frågor, framförallt emedan ett svenskt Nato-medlemskap skulle försämra landets säkerhetspolitiska läge.
”Följden torde bli ökat misstroende i regionen och risk för spänningshöjande incidenter. För det är ju ingen tvekan om att ett svenskt medlemskap i Nato skulle vara riktat mot Ryssland”, skriver han.
Vi är övertygade om att sådana röster kommer att höjas också inom andra oppositionspartier, vilkas ledningar har slagit in på en konfrontationslinje.