Småstaten Sverige är för sin säkerhet och sin suveränitet beroende av
att samverka med andra makter. Denna grundtanke präglar debattartikeln i SvD (10/6) av tjugofem förespråkare för Nato-medlemskap. Så långt är artikeln positiv.
Men den präglas också av en annan grundtanke: Nato-medlemskap är i alla lägen bra. Så är ingalunda fallet. ”Landsförräderi är en fråga om tidpunkt”, framhöll Talleyrand. Mycket talar för att denna tes gäller även för Nato-medlemskap. Bestämda villkor måste vara uppfyllda för att medlemskap i Nato vid en viss tidpunkt skall bli positivt – för bägge parter. Om Sverige skall ingå i Nato och därigenom öka – inte minska – sin säkerhet krävs det stridskrafter som effektivt kan verka i rådande militärpolitiska läge.
Detta läge domineras under överskådlig framtid av Ryssland. Dess moderna betvingelsemetoder har demonstrerats på Krim och i östra Ukraina. Mot sådana metoder har Natos högteknologiska stridskrafter inte tillräcklig effekt. ”Om Baltikum invaderas [av Ryssland] har Nato ingen chans”, säger forskaren Tomas Ries (Svenska Yle 18/5). ”Ryssland kan ta beslut mycket snabbt, på några timmar. Natos nackdel är den komplexa beslutsprocessen”, enligt tjeckiske armégeneralen Petr Pavel, tillträdande ordförande i Natos militärkommitté (SvD 4/6).
Vad som krävs för att ett svenskt medlemskap i Nato skall bli meningsfullt är i första hand ett territoriellt försvar som främjar sammanhållningen inom riket och som ger den tidsvinst som behövs för att Nato skall hinna ingripa. Det svenska försvaret uppfyller för närvarande inte detta grundläggande krav. Det är ett högteknologiskt försvar. Det saknar ett täckande territoriellt försvar. Medlemskap utan att försvaret reformeras kan få ödesdigra följder.
Våra sju senaste överbefälhavare har haft en central roll i denna destruktiva utveckling.
ÖB Lennart Ljungs tjänstedagböcker visar att han främjade JAS projektets dominerande inflytande på försvaret som helhet.
ÖB Bengt Gustafsson vågade inte föreslå reformering av det arv som
Ljung lämnade efter sig.
ÖB Owe Wiktorin tog initiativ till att det svenska territorialförsvaret
lades ned.
ÖB Johan Hederstedt godtog passivt sina företrädares destruktiva
exempel.
ÖB Håkan Syrén nedprioriterade det nationella försvaret till förmån
för internationella insatser.
ÖB Sverker Göranson gick direkt från ÖB-posten till SAAB. Även som
ÖB hade han främjat SAAB:s intressen. Göransons officiella intåg i SAAB-världen sker mot bakgrund av hans dubiösa uttalanden om ubåtskränkningar. (SvD 12/6)
ÖB Micael Bydén åberopar en ”tröskeleffekt”, vars tillämpning starkt kan ifrågasättas, liksom Bydéns trovärdighet.
Trots att att det bland skribenterna bakom Brännpunktsartikeln finns insikter om behovet av en strategi med hänsyn till rådande
styrkeförhållanden, är budskapet i artikeln gravt missledande. Sverige lockas att utan eftertanke glida in i ett läge som innebär ett fullständigt beroende av USA/Nato – dock utan säkerhetspolitiskt skydd. Det innebär en sårbarhet som ger Ryssland stora möjligheter att utöva påtryckningar och hot efter eget godtycke.
Carl Björeman
Skribent, pensionerad generallöjtnant